Slå nollan till staten

I USA har den allmänna opinionen sakta kommit till slutsatsen att statsingripandena i finanssektorn varit bra och nödvändiga – trots att det rör sig om den kanske största expansionen av federal makt sedan 1930-talet. Likadant är det i Europa. I Sverige sammanfaller finanskrisen med att regeringen presenterar en budget med mångmiljardsatsningar på allt från infrastruktur till psykiatrisk vård. Alliansregeringen deklarerar att ”starka offentliga finanser ger oss styrka att möta den världsekonomiska oron”. Den drar också fördel av den image som Anders Borg byggt upp av ansvarsfull rikshushållare. Omsvängningen är rejäl jämfört med tidigare borgerlig politik – och den betalar sig sannolikt i opinionen.

– I otrygga tider anser väljarna att det är bra med en stark stat. Vad sedan staten gör när den agerar verkar inte spela någon större roll, säger Thomas Gür, fristående borgerlig debattör och företagare.

Det ska sägas att finanskrisen är ett särfall. Ett fungerande betalningssystem är en av samhällets grundfunktioner. Inte ens systemskiftesförespråkande höger­politiker brukar ha något emot att staten går in som likviditetsgarant när konkurshotade finanshus riskerar att utlösa kedje­reaktioner i näringslivet.

– Den finansiella sektorn är en grundläggande del av samhällssystemet. Här måste staten, i sina olika skepnader, agera som ”lender of last resort” och i vissa lägen spela rollen av räddare när ingen annan gör det, säger Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker (m) och tidigare moderat parti­sekreterare.

Thomas Gür menar att det i den nuvarande krisen ”hade varit politiskt omöjligt för nationalstaterna att inte agera”. Han varnar också för att vi kan få se initiativ till en omfattande återreglering av kapitalmarknaden, bland annat för hedgefonder som inte alls varit någon utlösande faktor i den aktuella krisen. Men statens växande roll och inflytande på senare år hänger inte bara samman med den internationella finanskrisen. Tecknen syns på många områden.

l Så kallad statskapitalism har blivit ett begrepp i takt med att tillväxtekonomier och råvaruproducerande länder etablerat mäktiga investeringsfonder (”sovereign wealth funds”). Inom tio år beräknas de kontrollera uppemot 10 procent av världens marknadsnoterade tillgångar, enligt en kartläggning av nationalekonomen Mattias Ganslandt, som har studerat dessa fråor på uppdrag av Globaliseringsrådet. Hittills har de flesta fonder agerat som passiva investerare, bland annat genom att gå via mellanhänder som svenska EQT. Men det kommer sannolikt att ändras efter hand som fonderna blir mer varma i kläderna. Mäktiga ryska och kinesiska statsbolag investerar i naturresurser och energi på ett sätt som sällan verkar vara affärsmässigt motiverat. Exempelvis har Gazprom köpt in sig i Serbiens största kraftföretag.

l Terrorhotet och USA:s krigföring i Irak har, med automatik, blåst upp den amerikanska federala budgeten. Men hänvisningar till nationell säkerhet har också gjort att verksamhet som i vanliga fall skulle läggas ut på privata entreprenader numera drivs helt i statlig regi. I kölvattnet på den 11 september 2001 har Securitas och andra säkerhetsbolag slängts ut från vakthållningen på de amerikanska flygplatserna, som sköts av en statlig myndighet.

l Doha-rundan har kollapsat och frihandelsidealet ses med skepsis på många håll. Allt fler fattiga länder inför pålagor för export av livsmedel och råvaror. Flera industriländer definierar industrier som ska skyddas från utländskt ägande.

I det här sammanhanget är det viktigt att konstatera att Sveriges politiker är bland de mest frihandelsvänliga som finns. Men de är numera också mycket välvilliga till den offentliga sektorn. Det är signifikant att statsrådet Mats Odell, i ett tal i Göteborg häromveckan, framhöll hur bra regeringens företagarpaket är för – kommunerna! Han deklarerade att det var ”djupt tillfredsställande” att kommunerna kan spara tre miljarder kronor på sänkta arbetsgivaravgifter. Odells chef på finansdepartementet, Anders Borg, är mycket för att just spara på statens pengar. En kungstanke i Fredrik Reinfeldts regering är att alliansen ska visa sig minst lika ansvarsfull med budgeten som social­demokraterna varit. Motivet är inte bara det att Borg, som skicklig makroekonom, vet att de svenska statsfinanserna snabbt kan försämras om arbetslösheten stiger och det därför behövs en rejäl marginal i form av ett stort budgetöverskott. Ett annat skäl är väl så viktigt. Det handlar om de ”nya” moderaternas identifikation med en stark stat och kommunsektor som självklara inslag i samhället.

– Anders Borg är en mycket folkhemsk politiker och klassisk socialdemokratisk reformist med sinne för pragmatiska lösningar på väl kända problem i svensk vardag, skrev Expressens tidigare ledarredaktör PM Nilsson i somras.

Till detta ska fogas en annan ögonblicksbild. Den är från Affärsvärldens Bank & Finans-konferens i april 2007. Finans­ministern är huvudtalare och får frågan om hur han ser på finanssektorns betydelse för ekonomin i stort. Borg svarar att den är ”enormt betydelsefull” och tillfogar sedan en intressant kommentar:

– Ta till exempel USA. Där är det privata sparandet bara någon procent av BNP, men kapitalförsörjningen till näringslivet fungerar ändå bra tack vare att man har ett så väl fungerande finansiellt system.

Anders Borg är i gott sällskap när det gäller att bedöma utvecklingen i den amerikanska finansiella sektorn. De flesta analytiker har gravt underskattat riskerna, så finansministern är inte ensam. Men kommentaren antyder något som borgerliga politiker talar tyst om i dag – nämligen tron på kapitalismens förmåga att skapa dynamik och välstånd.

Återhållsamheten är sannolikt taktiskt betingad, och förklarlig. Varje politikers självupplevda mission är att bli omvald. När en nation eller en hel värld har gått igenom eller går igenom konvulsioner vill väljarna höra ett budskap om trygghet och stabilitet från sina ledare. ”Inga experiment”, var led­motivet när västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer sökte omval när rekordåren på 1960-talet äntligen började ge ett utbrett välstånd. Det är i ett oroligt klimat som tron på en stark stat och skydd mot konkurrens kan få fäste.

– För första gången på mycket länge finns i dag i Europa de som gör protektionism till idé. Nicholas Sarkozy säger att ”vad har fri konkurrens gjort för Europa?”. Det här är ett nytt element i debatten, säger Gunnar Hökmark.

Thomas Gür ser det som självklart att trenden mot en stark stat befästs ytterligare:

– Vi kan glömma det här med att värn­skatten ska tas bort. Regeringen kommer att säga att de pengarna behövs för att klara krisen.

Samtidigt finns indikationer på att det finns vissa outtalade – och kanske också omedvetna – spärrar bland politikerna när det gäller att bredda statens roll. De senaste 10–15 årens avregleringar och framåtskridande har sannolikt ändå satt viktiga spår. Protektionism och skyddstullar är otänkbara i Europa och Nordamerika. Den brittiska regeringen tvekade in i det längsta innan man räddade sparinstitutet Northern Rock i fjol.

Här i Sverige är det också intressant att konstatera att oppositionen inte verkar utnyttja den globala finanskrisen till att kritisera regeringen utifrån ideologiska utgångspunkter. Utförsäljningen av de statliga bolagen är en process som rullar på, om än mycket långsamt. Socialdemokratin själv förespråkar inte någon märkbart vidgad roll för staten i samhälls­ekonomin.

– Konjunkturnedgångar stärker alltid agendan för dem som vill ha mer statliga interventioner i ekonomin. Socialdemokratin är mot utförsäljningen. Men det är inget nytt. Om de har gjort någon positionsförflyttning till följd av finanskrisen? Nej, det har de inte, säger Gunnar Hökmark.