Slaget om spararna

Börskraschen i början av 2000-talet skapade en ny medvetenhet hos placerarna. Hushåll såväl som institutioner mognade; en effekt av att de under flera år satt och betalade för att se pengarna rinna ur fonderna medan förvaltarna tjänade miljoner. Problemet med stelbent relativavkastning där de ansvariga varken kunde gasa eller bromsa kom i blixtbelysning.

De nya hedgefondförvaltarna visade samtidigt att det gick att rädda investeringar med ett annat koncept och ett annat mål för förvaltningen: absolut i stället för relativ avkastning.

– Kunderna spenderar i dag mer tid på att se över sina tillgångar, säger Alastair Barrie, ansvarig för distributionen av Hendersons fonder i Europa, som nu lanseras i Sverige.

– Nya marknader skapar möjligheter för nya aktörer som vi själva. Bankerna har ofta en egen Östeuropafond, men de är inte så hårt specialiserade som vi som också har en Rysslandsfond, en baltisk fond och en Balkanfond. Därför säljer exempelvis SEB våra produkter. Jag tror att kunderna vill ha specialisering, det är en tydlig trend, säger Peter Elam Håkansson, förvaltare och en av grundarna till East Capital, som i dag förvaltar drygt sju miljarder kronor.

Han är – för närvarande – en typisk alfa-presterare. Alfa är trendordet för dagen. Det betyder överlägsen och används i finansbranschen för att beteckna skillnaden mellan riskjusterad avkastning och avkastningen på relevant jämförelseindex. Motsatsen är beta, som betecknar genomsnitt och står för indexförvaltning.

– Kunderna i dag vill ha alfa, och är beredda att betala för det. Däremot är de inte beredda att betala för beta, indexförvaltning, där är prispressen obeveklig, säger Alastair Barrie.

Studier gjorda av revisions- och konsultfirman KPMG visar samma sak. I en färsk rapport “Raising the performance bar” säger en anonym förvaltare “scale is the enemy of alpha” (ungefär “storlek är fiende till mervärde”).

– Vi ser en fortsatt polarisering och specialisering inom kapitalförvaltning. Vissa stora globala aktörer specialiserar sig exempelvis på indexförvaltning, medan mindre “boutiquer” lyckas bättre inom den aktiva förvaltningen. Det kan vara svårt för de stora bankerna att skapa en miljö där hedgefondförvaltare trivs, säger Anders Bäckström, chef för KPMG Financial Services Sverige.

– Mindre förvaltare har en fördel framför stora: dels därför att de kan ge utrymme åt duktiga individer som vill utvecklas, dels därför att de har en fördel i att deras portföljer är mindre och nischade. Då är det lättare att skapa ett bra resultat, säger Karin Forseke, vd för Carnegie.

Ingen svensk storbank har i dag en helt så kallad öppen arkitektur, som innebär att man är en multifonddistributör. Men SEB och Föreningssparbanken har båda släppt in ett antal externa förvaltare som inte konkurrerar direkt med deras eget utbud utan kompletterar det. Här finns globalt kända förvaltare som Merrill Lynch, Schröder och Fidelity. Samtidigt köper bankerna tjänster av de internationella aktörerna när de plockar in deras fonder i sina egna fond-i-fonder.

Dessutom lägger bankerna ut en del förvaltning, något som också blivit allt vanligare utomlands. Det kallas “white-labelling” och innebär att någon annan aktör sköter förvaltningen, men banken säljer den under eget varumärke.

Nordea vill inte öppna sin distribution på breddmarknaden, men är berett att släppa fram externa fonder till private banking-kunderna, och de samarbetar med ett par utländska förvaltare under eget varumärke. Handelsbanken, som har den minsta förvaltningen av storbankerna, sköter fortfarande allt själva.

Men det mesta tyder på att inslagen av extern förvaltning ökar med tiden. Det ligger i linje med att koncentrera sig på det man gör bäst, och det kan vara svårt för en nordisk bank att vara bäst i alla kategorier.

– Vi har anpassat oss efter vad kunderna efterfrågar. Genom att kombinera egna fonder med “white labelling” och externa fonder får vi ut mesta möjliga av förvaltningen, säger Lena Bivner, informationsansvarig på SEB Kapitalförvaltning.

Effekten kan i förlängningen bli att man skiljer mer på rollerna som distributör och producent. Det har Carnegie gjort. Private banking är servicekonceptet som de tar en avgift för oavsett vilka komponenter kunden väljer i portföljen, medan kapitalförvaltningen säljer produkterna genom olika kanaler.

– Annars får man ingen trovärdighet. Det ska inte vara någon fördel för private banking att sälja Carnegies kapitalförvaltningsprodukter. Jag tror att trenden att skilja på distribution och produktion fortsätter och jag tror därför att bankerna kommer att fortsätta att tappa marknad inom fonder. Vi kommer att se fler oberoende förvaltare framöver och kunderna kommer att kräva att bankerna tar in ett mer heltäckande utbud, med produkter även från externa producenter, säger Karin Forseke.

Men det är inte oproblematiskt för de lokala storbankerna om rollerna renodlas mer. Distributionen är deras viktigaste konkurrensfördel och det är en enorm styrka om man kan få full hävstång på den, men det kan vara svårt med en liten hemmamarknad som den nordiska. Däri ligger problemet med visionen om det finansiella varuhuset, som både SEB:s Lars Thunell och Föreningssparbankens förra vd Birgitta Johansson-Hedberg tidigare lanserat.

För bankerna innebär den öppna arkitekturen i stället att intäkterna i de egna fonderna riskerar att eroderas eftersom kunderna inte ökar sitt sparande bara för att det finns fler fonder att välja mellan. I idealfallet ska naturligtvis de nya intäkterna från externa förvaltare kompensera för de man förlorar i egna fonder. Men gör de det? Det beror på.

Kalkylen skiftar beroende på hur lönsam den egna förvaltningen är i utgångsläget. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att den som för ett par år sedan hade mest problem med lönsamheten i fonderna, SEB, var snabbast att öppna dörren, medan den med högsta lönsamheten, Handelsbanken, håller dörren stängd och låst mot konkurrenterna.
Föreningssparbanken är pragmatisk och räknar med att man som bank måste kunna erbjuda kunderna ett bredare sortiment än det egna.

– Man blir mer attraktiv som förvaltare om man kompletterar sitt utbud med externa fonder. Jag ser inget problem med det, tvärtom har vi ökat våra marknadsandelar på de egna fonderna sedan vi öppnat distributionen, säger Pär Bäckman, marknadschef för Robur, Föreningssparbankens fondbolag.

Men de svenska och nordiska bankerna har med sina relativt små volymer ett strategiproblem inom kapitalförvaltning. De får svårt att bli stora nog på indexförvaltning, där de låga avgifterna gör att det krävs mycket stora volymer för att tjäna tillräckligt, och de har hittills inte haft entreprenörskraft nog att skapa en avkastning på aktiv förvaltning som kan konkurrera med de skickliga mindre nischförvaltarna.

Hur ska de då agera? Nordea har varit mest aggressivt, och kanske mest framsynt. Företaget har tagit klivet ut i Europa där det nu säljer sina fonder hos andra distributörer. Försäljningen utgör visserligen bara drygt fem procent av det totala förvaltade kapitalet ännu så länge, men tillväxten är stark – den har gått från noll till 60 miljarder kronor på tre år. Samtidigt har de senaste två årens starka tillväxt inom hela kapitalförvaltningen, 35 procent totalt, gjort dem till Europas femte största fondförvaltare.

– Det är många som tvekar inför att satsa på tredjepartsförsäljning. Det anses komplicerat att sätta upp organisationen. Men vi ser goda möjligheter här. Från början marknadsförde vi bara ett par nischade spjutspetsprodukter. Nu har vi 40 fonder i tio länder i Europa, säger Christian Clausen, chef för Nordea kapitalförvaltning.

Nordea håller för närvarande dels på att lansera 14 nya fonder, dels strukturera om de gamla. Christian Clausen menar att skälet till att de äldre bankfonderna har haft svårt att skapa en konkurrenskraftig avkastning är att de är felkonstruerade.

– De har omoderna riktlinjer för hur de får investera och är alltför oflexibla när det gäller exempelvis “asset allocation”, det där håller vi på att åtgärda, säger han.

Oavsett vilken analys man gör av bankernas historiska förvaltningsresultat, kräver den ökande konkurrensen från externa förvaltare att de fortsätter att se över sin strategi.

Marknadsförutsättningarna kommer att fortsätta förändras och allt tyder på att bankerna som grupp därmed fortsätter att tappa marknadsandelar på sina egna fonder. Det är en långsam process, den har pågått i mer än ett decennium, men den är obeveklig. Bankerna har gått från närmast 100 procent av fondkapitalet till drygt 80 procent i dag.

Framför allt tack vare PPM-valet har kunderna hittat alternativa leverantörer till konkurrenskraftiga priser. På vilken nivå bankernas marknadsandel stabiliserar sig är omöjligt att säga – är det på 75, 60 eller kanske 30 procent av marknaden? Kortsiktigt kan det fungera att bromsa upp utvecklingen. Men långsiktigt behöver de nordiska storbankerna en ny strategi inom kapitalförvaltning.

___________________

FONDJÄTTARNA
De största fondbolagen och deras totala fondvärden 31 december 2004.
Bolag miljarder kr
Robur Fonder 209,0
SEB Totalt 126,4
SEB Fonder 107,5
SEB Nationella Fonder 17,0
SEB Fondinvest 1,9
Nordea Fonder 76,7
Handelsbanken Totalt 72,4
Handelsbanken Fonder 71,7
Handelsbanken Bofondförvaltning 0,7
Länsförsäkringar
Fondförvaltning 40,1
Skandia Fonder 32,7
SPP Fonder 31,1
Folksam totalt 30,3
Folksam Fond 18,1
Folksam LO Fond 10,9
Folksam Spar* 1,3
AMF Pension Fondförvaltning 19,7
Summa: 638,4
TOTALT 787,0
Andel av TOTAL 81%
Exkl. Sjunde AP-fonden
* Värdepappersbolag med fondverksamhet

___________________

STORBANKERNA SÅ MÖTER DE KONKURRENSEN

Nordea: Satsar på hävstångseffekt på sin förvaltning, genom att sälja sina fonder i europeiska distributionssystem.

Föreningssparbanken: Släpper in utländska fondförvaltare som inte konkurrerar med de egna fonderna, outsourcar även förvaltning.

SEB: Ser distributionen som en stark fördel, har minskat antalet egenförvaltade fonder, outsourcar samtidigt förvaltning och släpper in externa fonder.

Handelsbanken: Sköter allt själva och släpper inte in några externa förvaltare, varken svenska eller utländska.