Socialdemokraternas kongress: En het potatis

Under veckoslutet, den 10 – 12 mars, håller socialdemokraterna sin extra kongress där partiet ska fatta sitt beslut i EMU-frågan. De flesta tror att partiledningens förslag antas. Det kan uttydas som “ja, men först när och om tidpunkten bedöms lämplig”.

Kan kräva ny ledning

Det råder inget tvivel om att partiledningen, med Göran Persson i täten, verkligen önskar att Sverige ansluter sig till EMU. Finansmarknaden räknar också med att ledningen så småningom lyckas driva igenom sin vilja. Ett nej från kongressen kan bli en katastrof för partiet och kan tvinga fram en ny ledning.

Men som villkoren i partistyrelsens förslag till kongressbeslut är utformade kan frågan ändå sägas förbli öppen. Partiets nej-sägare kan fortsätta att hoppas, till exempel att det blir nej i en folkomröstning eller att den lämpliga tidpunkten aldrig infinner sig. Detta är säkert avsikten bakom oklarheten i budskapet.

Potatis i luften

EMU är en het potatis som måste hållas i luften så lång tid som möjligt för att ingen ska bränna sig. Socialdemokraterna har under 1990-talet fått vänsterpartiet som en besvärlig konkurrent om väljarna. EMU-frågan har kommit att bli ett hot mot partiets enighet.

Lagom till partikongressen har Sifo gjort en undersökning där 41 procent av socialdemokraterna säger nej och 40 procent säger ja till EMU. Och detta sedan partiet redan förlorat en fjärdedel av sina sympatisörer, bland vilka säkert EMU-motståndet var mera utbrett än bland de kvarvarande.

I kategorierna LO-medlemmar och arbetare, som kanske är särskilt känsliga för väns-terns locktoner, finns ännu större andel EMU-motståndare, 50 procent. Bara 29 procent i denna grupp säger ja. För socialdemokraterna finns en avsevärd risk att ett klart EMU-ja stöter bort fler väljare.

Lämnar uppdraget

Ett illavarslande tecken på risken för splittring är att en av de mest kända och trogna partifunktionärerna, Enn Kokk, nyligen lämnade uppdraget som sekreterare i den kommission som skriver ett nytt partiprogram med motiveringen att han inte ville “bidra till ett partiprogram som säger ja till EMU”.

Ogenomtänkta förslag

De förhinder mot ett snabbt medlemskap som ställs upp i kongresshandlingarna är knappast trovärdiga. En del formuleringar verkar dessutom inte särskilt genomtänkta.

“De offentliga finanserna måste vara tillräckligt starka för att kunna stå emot överhettning”, sägs det bland annat. Men det behövs inga “starka” finanser för att skära ned på utgifter eller höja skatter. Tvärtom blir det nog svårare att “stå emot överhettning” om bud-getöverskotten redan är stora.

“Sverige behöver utveckla instrument för att kunna möta eventuella kostnadskriser utan dramatiska lönesänkningar”, sägs i kongressförslaget. Det främsta argumentet emot en gemensam valuta brukar ju vara att Sverige inte kan korrigera ett för högt kostnadsläge genom en devalvering. Nu sägs plötsligt att just den typ av korrigering som en devalvering skulle medföra är något som man i alla fall bör undvika.

Sedan är det en helt annan konstighet att löntagarna ska få behålla sådana löner som har orsakat en kostnadskris. Den enda rimliga utvägen blir att man i så fall sänker skatterna. Men hur går det då med de offentliga utgifterna?

Sverige ska ha ett konjunkturläge i rimlig takt med euroområdet, sägs det också. Skillnaderna i räntor måste vara små. Jo, men det är ju ett gott skäl att söka inträde genast. Om några år kanske läget är annorlunda, eftersom Sverige denna gång ligger före i konjunkturen. Men varför ska konjunkturläget vara lika? Det borde räcka att vi på sikt har liknande konjunkturmönster.

Likvärdiga löneökningar

Att de svenska löneökningarna måste hålla sig inom samma ram som i övriga EU är något självklart. Men om vi får rimliga löneökningarna i nästa års avtal betyder knappast automatiskt att de kommer att fortsätta att “gå i takt med övriga EU”. Eller tvärtom.

Löneförhandlingarna förs under delvis andra villkor om vi har rörlig växelkurs eller är medlem i en valutaunion. Under Bretton Woods-systemet hade industriländerna, inklusive USA och Sverige, fast växelkurs i mer än tjugo år, fram till omkring 1970. Under denna tid gick de svenska lönerna “i takt”.

Ingen dramatik

Det var när den fasta växelkursen försvann som Sveriges svårigheter började. Ett inträde i EU kan därför mycket väl påverka lönebildningen, i positiv riktning. Dessutom är inte medlemskap i en valutaunion ett så dramatiskt beslut som Göran Persson framställt det. Vi blir knappast mindre ekonomiskt oberoende av detta än vad vi var under Bretton Woods-systemet (då hårda villkor från IMF hotade länder som inte klarade konkurrenskraften).

Däremot är vi av andra skäl mera beroende av omvärlden än tidigare. Ett av Göran Perssons ibland motstridiga argument är att Sverige har bättre möjligheter att föra en traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik inom EMU än utanför.