SPECIAL: ÖSTERRIKE – Globalisering, nej tack

Båda länderna har åtta miljoner invånare och en opinion som ärskeptisk till EU. Båda ligger på mittlinjen mellan öst och västi Europa och har dessutom socialdemokraterna som statsbärandepartier. Men där upphör likheterna mellan Österrike och Sverige,som ju är på god väg att bli ett mångkulturellt samhälle ochvars näringsliv utan märkbar tvekan säger ja till globaliseringen.Kontrasten med alplandet är särskilt skärande efterparlamentsvalet i oktober. Då röstade de österrikiska väljarnain extremhögerpartiet FPÖ som den näst största konstellationen iparlamentet efter socialdemokraterna. FPÖ:s ledare Jörg Haiderkräver nu att få vara med och bilda regering.Haiders budskap är ett mischmasch av olika slags åsikter.Partiet är vänligt inställt till Nato, men negativt till ökatEU-samarbete. FPÖ säger sig vara för ökad frihet förnäringslivet, men förespråkar också förbättrade socialaförmåner. Partiprogrammet föreslår en höjning av barnbidragentill motsvarande 4.000 kronor men också en sänkning avinkomstskatten till som mest 23 procent. Det centrala idébygget- i den mån man kan tala om ett sådant – är dock destotydligare. FPÖ appellerar nämligen direkt till de österrikaresom oroas av globaliseringens inverkan på den traditionellalivsstilen och som skräms av vad man ser som det vildaÖsteuropa. FPÖ spelar på en utbredd känsla av obehag bland österrikarna.Medborgarna tycker att saker och ting inte är som de brukar varaoch att utvecklingen måste hejdas. Österrike är ett mycketkonservativt samhälle.

Bra tillväxt

Framför allt är den österrikiska konservatismen ett resultat avden period av krig, depression, inbördesstrider och ockupationsom befolkningen genomlevde från första världskrigets utbrott1914 fram till statsfördragets undertecknande 1955, då deallierade arméerna beslöt att dra sig tillbaka från landet.Välstånd, ordning och stabilitet har varit prioritet nummer ettunder hela efterkrigstiden. Det har givit resultat. Tillväxtenhar varit högre än i Sverige, vilket förklarar varför nationenhamnar relativt högt i rankinglistor som den som presenteras ieuropamästerskapen i ekonomi på sidan 36. Men det har ocksåmedfört att problem av olika slag energiskt sopats under mattan.Landet har försökt glömma sitt nazityska förflutna och harhoppats att omvärlden skulle göra detsamma.Det gick ett tag. Inte minst under 1970-talet, då Österrikeleddes av sin svensktalande mysfarbror till förbundskansler,Bruno Kreisky. Då framstod landet som ett rent och trevligtalprike befolkat av glada människor. Wien dansade och log ochtjänstgjorde under det kalla kriget som viktig brygga mellanväst och öst.

Bubblan sprack i mitten av 1980-talet när det visade sig attförre FN-chefen Kurt Waldheim ljugit om sin roll som nazityskofficer på Balkan. Waldheim valdes trots – eller på grund av -kontroversen till president. Under åren 1986 till 1992 varÖsterrike paria i världsdiplomatin. Sedan dess har politikerna iWien försökt be om ursäkt för landets roll under kriget på etttillräckligt tydligt sätt så att omvärlden ska bli nöjd men ändåtillräckligt lågmält för att inte reta upp hemmaopinionen. Vidett statsbesök i Israel 1994 erkände Waldheims efterträdareThomas Klestil att många österrikare var bland nazismens värstahandgångna män. Vi har kanske erkänt detta för sent. I det härklimatet är det inte konstigt att Jörg Haider, som sagt sigbeundra den fulla sysselsättningen i Hitlertyskland, kan fågehör för krav på minskad invandring.Men varför har österrikarna blivit EU-skeptiker? Och varförmisstror de globaliseringen?

Förändringsångest

Ett skäl är att de är rädda för att EU:s utvidgning österut skalocka fler östeuropéer till Österrike (säkert är dock dettainte, eftersom välståndet stiger i både Tjeckien och Ungern).Ett annat skäl till österrikarnas oro är att landets politiskasystem är i gungning. Dels har makt flyttats från parlamentettill EU:s institutioner; dels är det stabila tvåpartisystemetunder upplösning.Av väl så stor vikt är att även det ekonomiskamaktfördelningssystem som rått under efterkrigstiden är på vägbort. Det så kallade proporz-systemet innebär att ledandebefattningar inom förvaltningen och näringslivet har varitstrikt fördelade efter partibok. Bara den som varit medlem i ettav de två ledande partierna, socialdemokraterna eller detkonservativa folkpartiet, har kunnat komma i fråga för viktigatopposter. Även bostäder och andra förmåner har fördelats påsamma sätt. På så vis har österrikarna fått ett stort mått avförutsägbarhet och trygghet. Baksidan är den korruption ochförstelning som kommit att prägla nationen.Vidare har jordbruket och den professionella tjänstesektornvarit strikt reglerade. Tack vare EU-medlemskapet håller sådanaregleringar på att avskaffas. Jordbruksstödet minskas och dethar blivit fritt fram för utländska företag att köpa uppösterrikiska. Dessa processer är djupt impopulära i landet.

EU:s inverkan

EU har fört en del gott med sig. Enligt forskningsinstitutetWifo har tillväxten under åren 1995-98 blivit två procentenheterhögre än den skulle ha varit annars tack vare EU. Arbetslöshetenligger kvar på låga drygt fyra procent. I andra avseenden hardock medlemskapet frestat på. Statsbudgeten fick skäras nedrejält för att schillingen skulle kunna kvala in till EMU.Barnbidrag och föräldrapenning har sänkts med en tredjedel ochpensionsreglerna stramats upp så att det inte längre går att drasig tillbaka från arbetslivet med nästan full lön i50-årsåldern.Dessutom märker österrikarna att deras näringsliv – som varslagkraftigt under de gångna decennierna – inte har mycket attkomma med i en värld med global konkurrens. Bolagen är små, ärtill stor del underleverantörer och saknar ofta målmedvetnastrategier för hur de ska kunna konkurrera effektivt i framtiden(se artikeln här intill). Företagen är sällan särskilteffektiva, vilket gör att arbetskraftskostnaderna, som är lägreän i Tyskland men högre än i Italien, Frankrike ochStorbritannien, slår hårt mot lönsamheten. De österrikiskabörsbolagens avkastning på eget kapital ligger i år på sjuprocent jämfört med ett Europagenomsnitt på 15 procent, enligtinvestmentbanken Morgan Stanley.

Den omfattande statliga bolagssektorn framstår numera som enbörda. Ett antal bolag har delprivatiserats under 1990-talet,men staten behåller alltjämt stora ägarandelar ochförändringstakten är alltför låg.Många österrikare tycker att de känner globliseringen in påskinnet. Under det kalla kriget var gränserna till östblocketstängda. Wienborna kunde inbilla sig att de var västeuropéer ochglömma bort att de levde mitt i Centraleuropa. Numera ärtaggtråden borta. Det är inte längre speciellt svårt förrumäner, bulgarer och jugoslaver att ta sig till Wien och andraösterrikiska städer. Än lättare blir det när EU utvidgasösterut. Kriget i före detta Jugoslavien har lett en strid flyktingströmin i Österrike. Det finns drygt en halv miljon utländskamedborgare i landet. Proportionellt sett är detta mindre änmotsvarande andel i Sverige, men det har alltså räckt för attföra främlingsfientlighet rakt in i den politiska mittfåran.

Ilskna gräsrötter

Det ska dock sägas att FPÖ:s Jörg Haider under de senaste årenhar tonat ned de mest extrema dragen i sin politik. En avgrundbultarna i partiprogrammet – förutom att begränsainvandringen – är att minska de traditionella partiernas maktoch här har Haider stöd av många gräsrötter. Proporz finnsalltjämt kvar, till skillnad från dess motsvarighet i Italiensom försvann när de traditionella regeringspartiernakristdemokraterna och socialisterna slängdes ut från makten ibörjan av 1990-talet. Många förlorare i det österrikiskasamhället känner ilska mot makteliten. De röstar därför på FPÖ.En månad efter valet är det österrikiska etablissemangetfortfarande i chock. Förbundskanslern Viktor Klima betonadenyligen att Österrike är ingen högerextrem eller nynazistisknation. Han hänvisade också till sin vilja att öppet ochrättframt konfrontera de mörka kapitlen i vår historia.Må så vara. Men de flesta österrikare tycker att den lillakonfrontation som varit är nog. På samma sätt som många svenskasocialdemokrater längtar tillbaka till rekordåren då denoffentliga sektorn ständigt expanderade, så vill österrikarnahitta tillbaka till den epok då deras land var aktat och dåvardagen var okomplicerad.