Spöket i grönsaksdisken

Man glömmer snabbt. Men det var faktiskt mindre än ett halvår sedan som inflationstakten var över 4 procent på årsbasis, en bra bit över Riksbankens inflationsmål som är intervallet 1-3 procent. Sedan dess har krisen pressat ner inflationen under 1 procent. Nästan halva minskningen beror på Riksbankens räntesänkningar – reporäntan har sänkts från 4,75 till 1 procent – och fallande priser på olja, bensin, el och annat. Parallellt har Inflationsspöket smugit undan och gömt sig någonstans i Riksbankens källarvalv och i stället är det Deflationsspöket som alla är skräckslagna för – denna hemska gast som knappt har synts till i Sverige sedan deflationskrisen i 1920-talets början.

Men så går man från jobbet och den stora världens makroekonomi till hemmets lugna vrå och den mer oglamorösa mikroekonomin. Förra veckan fick jag, förutom de vanliga räkningarna, brev från både telefonbolaget och elleverantören där det stod att priset på min fasta telefoni och nätverksavgiften respektive elen skulle höjas. Skälen som angavs var förstås inte att leverantörerna ville tjäna mer pengar utan – just det – ökade kostnader. Inte heller på hushållets övriga räkningar har jag lyckats upptäcka någon deflation som är större än att man skulle kunna skrämma annat än mycket små barn med den.

Varken sophämtarna, försäkringsbolaget, kabel-tv-leverantören eller morgontidningen har sänkt priset. Nej, snarare har de blivit dyrare. Och kronans försvagning (15 procent mot euron på sex månader) har inte heller gynnat deflationen precis. Få grönsaker skördas i Sverige vintertid. De är importerade. Och en sedan länge bokad resa drabbades plötsligt av ett saftigt valutatillägg som det tydligen fanns fog för enligt det finstilta i resevillkoren.

Fast, det skall erkännas, bolånekostnaden har blivit lägre och bensinen är lite billigare. Men nu är vi snart på räntebotten. Efter den sänkning som Riksbanken väntas genomföra i april lär det vara slut med räntelättnader eftersom vi då helt ligger nära noll. Och oljepriset har redan vänt från botten.

den stora, makroekonomiska, världen händer just nu något mycket farligare. Det uttalas QE, fast på engelska, och är räntemarknadens nya modeord. Begreppet står för “Quantitative Easing” och innebär att en centralbank försöker stimulera ekonomin med hjälp av sedelpressarna när den tömt magasinet i räntevapnet genom att sänka räntan till noll.

I USA och England har det i princip redan börjat. Man trycker pengar och köper obligationer på marknaden. Det skall hålla nere marknadsräntorna och öka penningmängden, är tanken.

Samtidigt har vi kraftigt försämrade statsfinanser runt om i världen när krisen ska bekämpas. Det ger budgetunderskott som i sin tur till slut leder till större upplåning och därigenom ett ökat utbud av statsobligationer på marknaden. Parallellt skriker många kommuner och företag efter pengar och antalet emissioner av företagsobligationer ökar nu explosionsartat.

Det är möjligt att centralbankerna kan hålla nere räntorna ett tag genom att köpa upp alla dessa obligationer med sina nytryckta pengar. Själv är jag inte övertygad. Däremot är jag övertygad om att det inte finns något reptrick som kan fixa till världsekonomin och mätta efterfrågan på lån till stater, företag och kommuner. Inflationen kommer som ett brev på posten när man använder sedelpressarna för att fylla gapen.

Riksbanken har inte börjat trycka pengar än, men med nollräntor, arbetande sedelpressar och ett enormt globalt behov av krediter så är det inte deflationen som är läskigast. Det är inflationsspöket som kommer tillbaka och kanske förr snarare än senare.

Det syns åtminstone inga problem med deflation när räkningarna skall betalas.