SSAB har tappat gröna ledartröjan: ”Utmanarna har en klar fördel”

Med den globala stålindustrins utsläpp av koldioxid på 8–10% av alla växthusgaser är en rening av stålindustrin ett av de viktigaste stegen för att nå klimatmålet 2050. Hittills är den enda kommersiellt prövade vägen att nå dit är att ersätta kolet i masugnarna med vätgas.

De nordiska stålverkens främsta tillgång i den hårda kampen är järnmalmen och elförsörjningen. I Kirunagruvan finns världens bästa järnmalm och norra Sverige erbjuder stora mängder fossilfri el som krävs vid framställning av grön vätgas. Optimalt är också att järnet, den förnybara elkraften och stålkunderna ligger nära varandra.

HybritArtikel

Hybrit-utmanaren valde bort Sverige: ”Elleveransen var en kritisk fråga”

Men det innebär inte att SSAB och H2 Green Steel är ensamma om att försöka ta ledartröjan. I resten av världen finns en rad utmanare, som nu senast med norska Blastrs etablering i Finland.

”Bolag som H2GS och Blastr som bygger nya greenfieldverk helt optimerade för grönt stål har en klar fördel framför traditionella tillverkare som gör en övergång stegvis”, säger Blastrs VD Hans Fredrik Wittusen till Affärsvärlden.

”Vi och H2GS kan ha full fokus på att etablera full kapacitet på en gång”, fortsätter han.

Väntas passera SSAB

Den som kommit längst i storskalig produktion av grönt är därför enligt Hans Fredrik Wittusen H2GS som – om allt går planenligt – börjar producera 2,5 miljoner årston fossilfritt stål från 2025 och nå fem miljoner ton från 2030.

SSAB i Oxelösund är enligt planerna i full produktion på cirka 1,5 miljoner ton 2026 och dess finska verk i Brahestad kommer in med 2,6 miljoner ton 2030 med verket i Luleå därefter.

Så även om SSAB var först i världen med att leverera grönt stål (till Volvo) i augusti 2021 kommer andra stålverk vid sidan om H2GS att snabbt passera SSAB vad gäller levererad mängd grönt stål.

Lista: Konkurrenterna kör om SSAB

Jättarna kan ställa om snabbt

ArcelorMittal, världens nästs största stålkoncern, kommer redan 2025 ha byggt om sina två spanska stålverk så att de då kan leverera 1,6 miljoner ton fossilfritt stål av koncernens totalt producerade 80 miljoner ton. Tio gånger mer än SSAB:s nuvarande årskapacitet.

Hans Fredrik Wittusen menar att också tyska Salzgitter ligger före SSAB på vägen mot storskalig grön stålproduktion, men att det inte spelar så stor roll när de är igång då ”marknaden räcker till för alla”. Själv hoppas han kunna trycka på startknappen för Blastrs nya stålverk i Ingå utanför Helsingfors redan i slutet på 2026. Samma år planerar också tyska Thyssen att börja tillverka 2,5 miljoner ton grönt stål i sina verk i tyska Duisburg.

Hans Fredrik Wittusen tycker inte man ska skriva av de stora internationella stålkoncernerna från listan över konkurrenter.

”De har resurser så att när de vill kan de snabbt göra en övergång till grönt stål”, säger han.

Marknadsstudier visar att det kommer att bli stor brist på grönt stål framöver. I början på 2030-talet väntas det efterfrågas cirka 50 miljoner ton fossilfritt stål, men produceras väsentligt mindre.

Totalt i världen producerades i fjol 1 951 miljoner ton traditionellt stål, varav över en miljard enbart i Kina. Verken där hör till världens smutsigaste och Kina har inga planer på att bli koldioxidneutrala till 2050 utan först 2060. Fortfarande startar Kina nya kolbaserade masugnar i stor skala. Inte heller Indien tänker satsa på grönt stål och planerar inte bli utsläppsneutrala förrän 2070.

Ett av världens järnmalmsrikaste länder är Australien med stora ytor också för sol- och vindkraft. En miljö idealisk för grönt stål, men järnet exporteras i stället tillsammans med vätgas till de stora konventionella stålverken i Kina, Korea och Japan.

Koreansk uppstickare

Inget stålbolag i Asien satsar på att bygga helt nya gröna stålverk, varken hemma eller i Australien även om det vore optimalare för dem att bygga ett nytt grönt stålverk där det finns både malm och förnybar el. Men de stora asiatiska stålverken är relativt nybyggda så ägarna har inte så stort intresse av att bygga om dem i förtid. De stora stålkoncernerna där satsar i stället på olika processer som sänker koldioxidutsläppen men utan att eliminera dem helt.

Ett undantag är koreanska Posco som utvecklat en egen metod, Hyrex, för vätgasreducering i konkurrens med SSAB:s Hybrit.

Till skillnad mot Hybrit behöver Poscos metod inte järnpellets utan endast finmalt järnpulver som kan gå direkt in i processen. Järnhalten behöver därmed inte vara lika hög utan mer lågkvalitativ järnmalm kan utnyttjas som till exempel den som importeras från Australien.

Malmkvalitén har annars varit ett hinder för att få ner koldioxidutsläppen. LKAB:s magnetitmalmen ligger på ca 67% medan den i Australien i bästa fall når 60%.

Naturgas en genväg

Posco, som är världens sjätte största ståltillverkare, planerar att ha en första anläggning för Hyrex klar till 2028 med en initial produktion på 1 miljon ton. Först 2050 räknar Posco med att bolagets hela stålproduktion på i dag 43 miljoner ton ska vara fossilfri.

Stålkoncerner som ArcelorMittal, Thyssen och Salzgitter använder sig av vätgasreducering enligt metoder mer lik Hybrits än Poscos Hyrex. En genväg till grönt stål många tar är att använda naturgas i stället för vätgas producerad med fossilfri el. Så gör Tata Steel med sitt stålverk i holländska IJmuiden – det som SSAB var på väg att köpa. De koldioxidutsläpp som naturgasen orsakar här fångas i stället upp och lagras i tomma olje- och naturgaskällor i Nordsjön.

Billig vätgas finns också tillgänglig i till exempel gulfstaterna och andra länder med naturgastillgångar där naturgastillverkad el används för vätgas, som då kallas blå vätgas till skillnad mot grön vätgas från fossilfri el. Elpriset för vätgasproduktionen är avgörande för när grönt stål blir billigare att producera än traditionellt masugnstål. Gränsen går vid ett elpris på drygt 20 öre per kilowattimme, enligt Rocky Mountain Institute. Bra vindkraftverk ligger under den produktionskostnaden.

Vid sidan om att använda vätgas för tillverkning av fossilfritt stål har det amerikanska bolaget Boston Metal utvecklat en annan metod, MOE, Molten Oxide Electrolysis, där man i stället för vätgas använder direktverkande el på samma sätt som vid aluminiumproduktion. Boston Metal planerar en första demoanläggning till 2026. Metodens fördel är att den är oberoende av järnmalmskvaliten.

I övrigt görs inga större projekt i Nordamerika på vägen mot fossilfritt stål. En anledning är att den amerikanska stålproduktionen i hög grad har skrot som insatsvara och därmed inte behöver använda kol i masugnarna och då i princip är utsläppsfria. Begränsningen i tillgången på skrot kommer dock tvinga de stora amerikanska stålbolagen, dit SSAB hör, att behöva satsa på stålframställning via järnmalm.

Läs också: Hybrit-utmanaren valde bort Sverige: ”Elleveransen var en kritisk fråga”