Statens nya ekonomi

När budgetunderskotten ökade som mest i början av 1990-talet ansåg de flesta bedömare att de var främst strukturella. Det betydde att de inte påverkades så mycket av den svaga konjunkturen, utan att underskotten skulle fortsätta att växa okontrollerat om man inte drastiskt skar ned statens utgifter.

När vi i dag har plus i budgeten hävdar en del att överskotten tvärtom är cykliska, det vill säga främst är en följd av den goda konjunkturen. Det behövs därför, enligt detta resonemang, stora överskott i högkonjunkturen för att vi inte på nytt ska få växande underskott i nästa lågkonjunktur.

Båda dessa påståenden om strukturellt respektive cykliskt kan knappast vara riktiga. Kanske bevisar detta sanningshalten i det välkända påståendet om ekonomi som den dystra vetenskapen (the dismal science). Ekonomer ser ofta som sin uppgift att agera olyckskorpar.

Nathalie-planen

Mycket talar för att det förhåller sig tvärtom. Budgetunderskotten i början av 1990-talet var troligen framför allt cykliska, det vill säga en följd av den djupa krisen i ekonomin med svag efterfrågan och hög arbetslöshet.

Men man betraktade dem som strukturella. Den borgerliga regeringen inledde saneringen med Anne Wibbles »Nathalie-plan« och Göran Persson fortsatte med både skattehöjningar och ännu hårdare besparingar – kanske till priset av att socialdemokraterna därigenom förlorade sin dominerande position i svensk politik.

Mot slutet av 1990-talet förstärktes effekten av budgetsaneringen genom en förbättrad konjunktur. Följden blev inte bara att budgetunderskotten försvann utan att det överraskande uppstod stora överskott i budgeten. Regeringen har både ökat anslagen till kommunerna och sänkt skatterna. Men överskotten beräknas fortsätta att växa, trots att regeringen medvetet håller nere prognoserna.

Åtgärderna i början av 1990-talet för att få ned de stora budgetunderskotten fick till resultat att den offentliga utgiftsutvecklingen har kommit in på en helt ny trend. De offentliga utgifterna motsvarade 68 procent av BNP år 1993 men är nu nere i 55 procent och väntas sjunka till 52 procent år 2003, enligt regeringens beräkningar i vårbudgeten.

Det finns goda skäl att tro att det inte slutar där. Under de tre sista åren i regeringens kalkyl, 2001 – 2003, väntas den offentliga konsumtionen årligen öka med bara 0,5 procent i volym medan de offentliga transfereringarna minskar något. Fortsätter denna trend samtidigt som BNP ökar med kanske 2-3 procent om året kommer de offentliga utgifterna att fortsätta att sjunka som andel av BNP, till under 50 procent om ytterligare 2-3 år. Vi närmar oss därmed den genomsnittliga utgiftsnivån inom EU. Den väntas i år bli 46 procent.

Strängs tid

Situationen börjar likna den på 1960- och 1970-talen. Då hade vi också stora överskott i budgeten (trots att de offentliga utgifterna ökade snabbt varje år).

Men den här gången kommer regeringen nog inte, som på Gunnar Strängs tid, att försöka minska överskotten genom nya utgifter. Många ekonomer anser att det viktiga med 1990-talets budgetsanering var att den offentliga utgiftsnivån sänktes. Det är de höga utgifterna och de därav nödvändiga skatterna som är det verkligt skadliga, medan ett måttligt över- eller underskott i statens budget knappast har någon effekt på den ekonomiska tillväxten.

Svepskäl

Därför ska man nog betrakta budgetnedskärningarna som väl motiverade, fastän de uttalade skälen knappast var riktiga. Kanske var det också nödvändigt att, i Sverige liksom i de flesta andra länder, genomföra en kraftig åtstramning av ekonomin för att varaktigt få ned inflationen. Möjligen använde också regeringen budgetunderskottet som svepskäl för att genomföra en långsiktig förändring av svensk ekonomi.

Det är ganska självklart att den socialdemokratiska ledningen inte precis skryter med att den infört en ny ekonomisk politik som syftar till att hålla nere den offentliga sektorns andel av BNP. Och det finns egentligen ännu mindre skäl för den borgerliga oppositionen att framhålla socialdemokraternas förmåga att hålla nere utgifterna. Detta är två goda skäl till att det talas ganska tyst om den stora förändring som håller på att ske.

Med sjunkande utgiftskvot och stora budgetöverskott uppstår inom de närmaste åren ett växande utrymme för skattesänkningar. Regeringen får ett stort problem med att förhindra att de offentliga utgifterna åter börja växa när riksdagsmännen ser ett ökande utrymme för allehanda reformer.