Straffkolonin blev ett land

Den europé som besöker Australien slås snabbt av hur blandat landet är. Höghusen trängs med äldre byggnader i Melbournes innerstad, moderna spårvagnar svänger runt längs gathörnen och folk som verkar komma från världens alla hörn trängs i Chinatown vid Little Bourke Street.

Gulligt är att man alldeles gratis kan åka med vagnarna på turistlinjen – de gröna och rödbruna veteranspårvagnarna från 1950-talet som skramlar runt i en slinga runt centrala stan. En inspelad röst guidar och berättar om byggnader och platser vi passerar. Här, säger rösten när vi passerar King Street, ligger ett av de få hus som ännu står kvar sedan före guldrushen på 1850-talet.

För även om här ligger en hel del kyrkor och officiella byggnader i viktoriansk stil är det mesta splitter nytt. Och den lilla historia som man har i Australien vill man helst inte tala om. Undra på det. Under nästan ett sekel var kolonin en renodlad slavekonomi.

Det var den 20 januari 1788 som de första skeppslasterna kolonister, strafffångar från England och deras väktare, anlände till Botany Bay, utanför vad som i dag är fyramiljonerstaden Sydney.

Bara en gång tidigare hade européer landstigit på Australiens östkust. Det var 1770, och de som då steg i land var medlemmarna i kapten James Cooks första vetenskapliga expedition med Endeavor till Stilla havet – ledda av den engelske botanikern Joseph Banks och hans svenske kamrat och kollega, Linnélärjungen Daniel Solander från Piteå.

Det är tack vare dessa två herrar som viken fick namnet Botany Bay. Den södra udden vid inloppet heter för övrigt fortfarande Point Solander. Den norra Cape Banks.

När Cooks expedition 1772 kom hem till London efter tre års resa hade man karterat den australiska kusten från Botany Bay och norrut, och man lämnade utförliga rapporter om hur landet såg ut. Det skulle dröja 17 år innan nästa skepp förtöjde i bukten. Och det skulle nog dröjt ännu längre om engelsmännen varit laglydigare och de engelska kolonisterna i Amerika inte gjort uppror mot moderlandet.

Rättssystemet i England var i kris på 1700-talet. Stora mängder småtjuvar finkades och dömdes till vad vi i dag skulle betrakta som absurt hårda straff. Ofta utdömdes dödsstraff även för småstölder, men straffet lindrades oftast till fängelse efter att kungen visat nåd. George III åtnjöt därför viss popularitet även i samhällets bottenskikt, vilket naturligtvis var meningen med benådningarna.

Fängelserna i England var vid den här tiden privata vinstdrivande inrättningar. Det innebar att fångarna huserades på billigaste sätt – i uttjänta fartygskrov – varefter man tog rundligt betalt av staten för varje intern. Myndigheterna fann dock en bättre lösning på problemet. Man transporterade brottslingarna till kolonierna, och lät dem jobba som slavarbetare på plantagerna. Under 1700-talet skeppades cirka 40 000 engelska och irländska fångar till Virginia för att bli slavarbetare.

Men på 1780-talet revolterade amerikanerna och förklarade sig självständiga. Hur skulle England nu bli av med sina brottslingar?

Rapporterna från Cooks första resa plockades fram. Solander och Banks hade berättat om de präktiga tallar som växte på Norfolk Island norr om Nya Zeeland. Skulle man inte kunna starta en fångkoloni och med fångarnas hjälp fälla träden till masttimmer? Då skulle amiralitetet bli oberoende av importen av dyrt ryskt mastträ från Riga. Samtidigt kunde man starta linodlingar i Australien och låta fångarna sy segel för flottan.

Sagt och gjort. Den 12 maj 1787 avseglade tio skepp fullastade med fångar och fångvaktare mot den nya kontinenten. Efter 252 dagar av umbäranden kom man fram, och började anlägga sin nya koloni i det dammiga och snustorra landet.

Det var inte så lätt som man trott att göra kolonin självförsörjande. Det gick två år av hungersnöd innan nästa grupp skepp anlände med förnödenheter och nya fångar.

Så växte kolonin gradvis. Varje år kom nya skepp med i runda tal ett tusen fångar. De användes som rättslös gratis arbetskraft. Dels av engelska flottan, dels av officerare och rika fria kolonisatörer som startade fårfarmer och annan verksamhet i det nya landet.

Men slavekonomin blev inte så lönsam som man tänkt. Av timret från Norfolk Island blev ingenting, tallarna var av för spröd kvalitet för att kunna användas till master. Linodlingen blev heller inte av. Bara fårfarmerna växte med fångarnas hjälp och på urbefolkningens, aboriginernas, bekostnad. Men snart visade det sig att farmarna hellre valde fria lantarbetare än tjuriga och bångstyriga slavar som arbetskraft.

1840 hade slaveriet blivit politiskt oacceptabelt i England, och fångtransporterna till New South Wales upphörde. Ett decennium senare även till Van Diemens land, nuvarande Tasmanien. Norfolk Island utvecklades till en ökänd brittisk version av fransmännens “Djävulsön”, men stängdes slutligen för gott 1855. Men en del slavarbete förekom i Australien ända in på 1880-talet.

Den australiske författaren Robert Hughes hävdar i sin bok “The Fatal Shore” att bortemot 100 000 engelsmän och irländare transporterades till de australiska fångkolonierna från 1787 till och med den sista transporten 1868. En period som australierna själva helst vill glömma.

“En stor del av den lilla historia man har vill australierna själva helst inte kännas vid.”

* Kaianders Sempler, journalist och ­medarbetare i tidningen Ny Teknik, skriver

en krönika i Affärsvärlden varje vecka.