Superdupernya megamoderaterna

Problemet med att kalla sig ”Nya moderaterna” är att det är svårt att gå vidare. Vad är nästa steg?

”Nyare moderaterna”? ”Sprillans nya moderaterna”? Och när den etiketten är utsliten, vad hittar man på då?

”Nyaste moderaterna”? ”Stjärnstoppsfräscha moderaterna”?

Det är lite som att kalla sig ”Bra moderaterna”. Det finns bara två komparationsformer till – bättre och bäst – sedan måste all förändring bli till det sämre.

Jag undrar av det enkla skälet att de sista blairiterna i brittiska Labourpartiet bestämde sig för att skrota ”New Labour” för ett par veckor sedan. Nu gäller enkla gamla ”Labour”, även för de 2 000 medlemmarna i Progress, en grupp gammaldags nydanare som blivit kvar i partiet, eftersom de inte lyckats skaffa lika högavlönade jobb som sin förre ledare. ”Vi måste gå vidare”, sa Progress ordförande och förklarade i en medieskruv, värdig gamla New Labour, att beslutet egentligen betydde att New Labour har vunnit.

Man måste beundra Progress medlemmar, för att de har varit så uthålliga. Partiet i övrigt var betydligt ivrigare. Det är nästan exakt sju år sedan Tony Blair höll sitt mycket välregisserade avskedstal på Labourklubben i Trimdon. Bara några få minuter efter att han var färdig, försvann New Labours logotyp från partiets hemsida och ersattes av ett enkelt Labour, med en röd ros. Ingen ville kommentera saken.

När kommer det ögonblicket för Moderaterna?

Det finns ju ett annat problem med ”nya”. Det går, rent teoretiskt, att vara statiskt ”bra” för evigt. Men det som är nytt kan inte undgå att bli gammalt. ”Bra” kan vara ett absolut omdöme, ”nya” är alltid relativt. Och ju mer oanvänt glänsande det nya är från början, desto snabbare blir det hopplöst passé. Det är därför science fiction egentligen är en nostalgisk filmgenre. Ett sätt att vila i gamla tiders välkänt insuttna fantasi om framtiden.

Man får väl anta att de här ganska enkla tankarna måste ha slagit någon av alla konsulter som rattade fram ”Nya moderaterna”. Även om vissa av dem antagligen inte förmådde formulera den tanken heller. Man får väl anta att det också föranledde något slags konsekvensanalys. Även om det inte var huvudsaken, nog måste de ha skänkt en tanke åt vilka alternativen är, när det ”nya” i Moderaterna blivit lika mossigt som Mr Spocks spetsiga öron? Det var väl inte helt igenom en ogenomtänkt stöld och kopiering av Blair?

Jag vet förstås inte, men låt oss dröja ett ögonblick vid Blair.

Neil Kinnock och John Smith lade grunden, men ingen kan förneka att det var Blair som lyfte Labour ur slukhålet. Han orkestrerade enastående valframgångar. Tillräckligt många förmådde överse med hans fulländade lismande, för att en våg av energi skulle elektrifiera den brittiska politiken. Sedan, för att blanda metaforerna, började ballongen pysa och det visade sig att den enda plan Blair hade, var att pumpa in mer nyhetsgas. Han pumpade och pumpade och när nyhetsgasen blev för gammal, släppte han ballongen och gick därifrån.

Blair byggde sin framgång på att ta avstånd från det som varit tidigare. Poängen med själva namnet ”New Labour” var just den. Men det få tänkte på var att namnet även innebar att han struntade i vad som skulle komma efter honom. Han insåg förstås att ”Newer Labour” aldrig skulle funka. Han satsade hela sitt partis framgång på ett namn, som med nödvändighet var dödsdömt, på en slogan som levde på lånad tid. Han valde en framgångsrik återvändsgränd, för vid grändens slut var partiet någon annans problem.

”Vad gör väl namnet?”, säger ni kanske, som Shakespeares Romeo. Det är väl bara att byta.

Namnet säger något om dem som valt det, svarar jag. Det insåg till och med Romeo tre akter senare.

Uppbygglig läsning

Jag förutsätter att du inte ödslar tid på managementböcker. Lägg nu även deckarna åt sidan. I sommar ska du läsa Anthony Trollope. Börja med The Warden, eller Föreståndaren som den heter i Hans Kumliens och Staffan Vahlquists nyöversättning. Varje vd bör ta del av pastor Hardings samvetskval över att vara överbetald fattighusföreståndare. Och varje journalist mår bra av att läsa om redaktör Tom Towers uppblåsta och allsmäktiga självgodhet. Mindre än 200 spänn inbunden, från Ruin förlag.