Sverige går som tåget även 2007

Redan nu kan vi paketera 2006 som ett av de bästa åren hittills för svensk ekonomi.

Superlativen tar liksom inte slut när man ska försöka rada upp allt fantastiskt som har hänt. Nu är siktet inställt på 2007 och de flesta bedömare tycks vara överens om att detta ska bli ett lite svagare år.

Men någon god förklaring till nedgången är det egentligen ingen som presenterar. Avmattningen i USA ska ju exempelvis bli så mild att den bara borde skapa ett litet hack i tillväxtkurvan, och än så länge är det ingen som tar ut svängarna riktig rejält när ränte- eller kronscenarierna skrivs fram.

Men tillväxten nästa år kommer inte att bli lika hög som i år, delvis för att den skiftar karaktär. Det här året har det varit en synnerligen välbalanserad resa i form av hög export, höga investeringar, köpglada hushåll och en måttfull offentlig sektor. Även en ärrad konjunkturanalytiker måste ju faktiskt baxna över det överdådiga resultatet.

Här är några märkesnoteringar:

Den högsta BNP-tillväxten sedan 1970 med en uppgång på nära 5 procent.

En inflation klart under 2 procent.

Fortsatt låga räntor. Med undantag för fjolåret de lägsta i mannaminne.

Det största bytesbalansöverskottet någonsin. Och under en rekordmånad lyckades vi dessutom exportera varor till ett värde av över 100 miljarder. Omräknat per industrisysselsatt blir det cirka 150 000 kronor.

Statsbudgeten väntas visa ett överskott på 14 miljarder, enligt Ekonomistyrningsverkets senaste beräkningar. Eftersom kommuner och landsting också har goda finanser så blir överskottet för hela den offentliga sektorn omkring 3 procent av BNP.

Sysselsättningen har tagit fart och för oktober redovisades en sysselsättningsökning med 140 000 och antalet arbetade timmar steg med 2,8 procent. Högsta ökningstakten på 2000-talet.

Bostadspriserna har stigit med över 10 procent.

Investeringarna har ökat med nära 10 procent.

Industrin har haft det högsta kapacitetsutnyttjandet på över 30 år.

Hushållens reala inkomster har ökat med 4 procent.

Kronan har stärkts med cirka 6 procent mot större valutor.

Listan kan faktiskt göras längre.

Den första fråga man ställer sig när statistiken sjunker in: Hur kunde socialdemokraterna förlora valet?

Den andra fråga man ställer sig: När ska festen ta slut?

På den första frågan blir svaret att stora delar av medierna och flera av våra tyngsta ekonomiska bedömare gick på den dystra verklighetsbeskrivning som alliansen gick till val på. Vore jag socialdemokrat skulle jag sannolikt vara mer än bitter över valförlusten.

Den andra frågan: Vad som kan få festen att ta slut, är betydligt mer intressant men också betydligt svårare att besvara. För även om mycket ser ljust ut så finns det givetvis möjligheter till besvikelser. Men de ligger en bit fram i tiden. Under första halvåret 2007 kommer vi med stor sannolikhet att se ungefär samma ekonomiska utveckling som vi sett sedan sommaren: hög tillväxt, ökad sysselsättning, stigande bostadspriser och en statskassa som fylls på med nya fräscha pengar.

Men det finns ett antal oroshärdar att se upp med.

När det gäller externa faktorer är det givetvis den amerikanska ekonomin som är i fokus. Beroende på hur djup nedgången blir så kommer effekterna att bli mer kännbara i andra delar av världen. Men det som kanske förvånar mest är hur bra Sverige klarat den hittillsvarande avmattningen. Den svenska exporten har gått fortsatt starkt när Tyskland passerat USA som vår största exportmarknad. Även Norge är på väg i fatt USA och över huvud taget går exporten till våra grannländer lysande. Det tycks som om svensk ekonomi kan klara en betydande avmattning i USA så länge återhämtningen i Europa inte tar för stor skada.

En avgörande fråga är också hur den svenska kronan kommer att gå. Trenden för kronan har definitivt vänt under det här året och den svenska valutan sopar banan med sina konkurrenter. Det är bra för svenska hushåll och för importerande företag men sämre för exportföretagen. Skulle det bli en valutaförstärkning på 5-10 procent även under nästa år så kommer det definitivt att börja synas i form av minskad export och lägre vinster.

Men det finns även inhemska riskfaktorer. En helt avgörande fråga är hur den avtalsrörelse som startar under senvintern kommer att arta sig. Lönerna för närmare 3 miljoner löntagare ska omförhandlas och det har redan börjat gnissla i förhandlingarna. Lönekraven är betydligt högre ställda än vid de senaste avtalsrundorna. LO:s krav innebär löneökningar på minst 825 kronor per månad och heltidsanställd med ett lägsta utrymme om 3,9 procent. Till det kommer satsningar i form av låglöne- och jämställdhetspott. Sannolikheten är stor att avtalen slutligen kommer att skrivas på nivåer runt eller över 4 procent.

De prognoser om en sysselsättningsökning under perioden 2006-2007 på 175 000 personer som bland annat Ams presenterat är dessutom en underskattning. Det verkliga arbetskraftsbehovet är större än så. Snabba indikatorer som antalet nyanmälda lediga platser eller hur företagen rapporterar sina anställningsbehov pekar på det. Brasklappen är att det blir allt svårare att hitta personal. Att bristen på personal ute bland företagen ökar bidrar i sin tur till större löneglidning. Något som riskerar att minska de svenska företagens internationella konkurrenskraft och pressa vinsterna.

Däremot betyder högre löner och stigande sysselsättning att hushållens ekonomi stärks ytterligare och att köpfesten kan fortsätta – liksom bostadsprisrallyt och lånefesten. Att bankerna får mer pengar att låna ut när Basel 2-reglerna införs i Sverige i februari sätter i sin tur lite extra krydda på festmåltiden.

När utsikterna för 2007 ska summeras så blir det att exportföretagen får det lite tuffare, men så länge Europa tuffar på finns det också skäl att tro på fortsatt hygglig exporttillväxt. De inhemska tillväxtfaktorerna kommer i sin tur att betyda betydligt mer för den totala tillväxten under nästa år.

Därmed är vi nere på frågan som verkligen behöver ett svar under nästa år: Hur ska regering respektive riksbank agera?

Den nya regeringen vann, som tidigare nämnts, valet på att framställa den svenska ekonomin i dyster dager. Nu har de fått i uppdrag att förvalta en ekonomi på väg mot något som liknar överhettning på flera fronter samtidigt. Det är därför dags att tänka om. Allt större överskott i finanserna parat med utförsäljning av statliga företag kommer dessutom att ge dem en stinn kassa att ösa ur. Sänkta ersättningsnivåer och höjd a-kassa i kombination med sänkt förmögenhets- och fastighetsskatt riskerar däremot att höja stridslusten hos arbetstagarna inför löneförhandlingarna. För att inte tala om effekten av högre bonusar och generösa utdelningar hos företagen.

Att det ska finnas en närmast outsinlig brunn av studerande, arbetslösa, förtidspensionerade och allmänt arbetsskygga att ösa ur för att täcka arbetskraftsbehoven är det nog bara en nationalekonomisk teoretiker, typ finansminister Anders Borg, som tror.

Det gäller att använda det utrymme för reformer som finns med ett visst omdöme. Sveriges utmaningar ser i dag helt annorlunda ut än de tedde sig när alliansen började snickra på sin strategi för att vinna valet. Än så länge tycks dock den nya regeringen vara fast bunden till sina i valrörelsen framförda dogmer. Risken är därmed stor att regeringen kommer att elda på brasan mer än att gjuta olja på vågorna.

Därmed faller ansvaret tungt på Riksbanken att agera brandkår. Riksbanken, som under det här året har fått ny chef och delar av direktionen utbytt, kännetecknats dock mest av otydlighet och vankelmod. Är det inflationen eller helt andra faktorer som exempelvis bostadspriser som i realiteten styr deras räntebeslut?

Starkare krona och sjunkande elpriser kommer att sänka inflationstakten under början av 2007. Men trenden för inflationstakten är ändå utan tvekan att den är på väg upp. Förutom det sannolikt höga utfallet av den kommande lönerörelsen så tycks även pristrycket ha fallit bort i många branscher under den senaste tiden. Därför kommer alla parametrar – detaljhandelspriser, hyror, löner, sysselsättning, resursutnyttjande, bostadspriser och låneutveckling – att röra sig i samma riktning under 2007. Det kommer att ge Riksbanken ett tydligt mandat att höja räntorna.

Vi kommer därför att få se betydligt högre korträntor mot slutet av 2007 än någon i dagsläget räknar med. En nivå över 4,5 procent förefaller rimlig. Den som tvivlar på den förutsägelsen bör först och främst följa vad som händer i Norge. Sannolikheten är exempelvis hyggligt stor att Norges centralbank blir den första av de centralbanker som infört inflationsmål att i praktiken överger detsamma. Närmast i kön efter Norge ligger Sverige. Men det ligger några år framåt i tiden.

Den ekonomiska aktiviteten i Sverige kommer att bli mycket hög under 2007. Att tillväxten i huvudsak blir driven av inhemska faktorer betyder i sin tur att BNP-tillväxten inte kommer att bli lika hög som i år. Stigande import, fler utlandsresor för hushållen och svagare exsportutveckling borgar för detta. Risken är dock stor att nästa års julkrönika kommer att innehålla betydligt bistrare besked.

—

Fotnot: Skribenten var tidigare makroanalytiker vid Affärsvärlden och är numera fondförvaltare vid Bergsgård Petersson fonder.