I Sverige omfattas nio av tio arbetstagare i de stora bolagen av kollektivavtal. Sverige har den näst högsta organisationsgraden i världen, efter Island, med ungefär sju av tio fackanslutna arbetstagare. Samtidigt väljer sex av tio små och medelstora företag att inte teckna kollektivavtal. Skälet som ofta anges är den minskade flexibiliteten som följer med avtalen.

Trots denna omständighet tillkommer ungefär 10 000 nya avtal på arbetsmarknaden varje år. I ett 20-tal fall varslas det om sympatiåtgärder från andra fackförbund. Det kan tolkas som att ”de allra flesta verksamheter tecknar kollektivavtal utan hot om stridsåtgärder”, menar Per Ewaldsson som är chefsjurist på statliga myndigheten Medlingsinstitutet.

Att det ser ut så här beror på att detta sedan länge varit normen på svensk arbetsmarknad och att parterna föredragit detta alternativ framför lagstiftning. När stora bolag, ibland med utländsk ägarstruktur, ställer sig utanför modellen skapas oro för att också andra bolag ska inspireras att lämna strukturen vilket skulle innebära ett betydande hot mot fackens makt och legitimitet.

Avtalsfrihet mer än på pappret?

I Sverige råder avtalsfrihet som ger var och en rätt att själv bestämma vem eller vilka man önskar ingå avtal med. Avtalsfrihet brukar ses som en fundamental rättighet i alla liberala demokratier.

Påtryckningar eller ren utpressning som syftar till att tvinga någon att ingå ett avtal är straffbart. I avtalsfriheten ingår rätten att avstå från att ingå avtal, rätten att välja avtalspart samt rätten att bestämma avtalets innehåll.

Om varken arbetstagaren eller arbetsgivaren är bundna av kollektivavtal är det enligt huvudregeln avtalsfrihet som råder. Det innebär i praktiken att parterna, inom de ramar som stadgas i olika lagar som exempelvis LAS, har rätt att själva bestämma villkoren i anställningsförhållandet.

Samtidigt ges fackliga organisationer, som vill tvinga in ett företag i en kollektivavtalsmodell, möjlighet att vidta stridsåtgärder i enlighet med Medbestämmandelagen. Dessa åtgärder leder oftast till att företag tvingas ingå avtal som de inte önskar, eller i värsta fall går i konkurs alternativt lämnar Sverige.

Det märkliga med den svenska modellen är att ett fack kan tvinga företag in i denna återvändsgränd utan att de anställda önskar det. Det väcker befogade frågor kring rimligheten i ett sådant förfarande, inte minst när företaget i fråga erbjuder lika eller bättre villkor än kollektivavtalets dito. Varför ska ett företag som kan uppvisa att det förhåller sig så, ändå mot sin vilja, tvingas in i ett avtal om det nu råder avtalsfrihet? Varför respekteras inte rätten att tacka nej till avtal – som är en lika viktig princip som rätten att tacka ja – i praktiken?

Det går dock att komma ur ett kollektivavtal och därmed kan man säga att avtalsfrihet gäller även de som har kollektivavtal.

Ett reellt dilemma

Det finns ett dilemma här: å ena sidan har facket rätt i att det är centralt för den svenska avtalsbaserade modellen att avtalsgraden är hög och att alternativet till denna ordning är att i högre grad lagstifta mer generellt om det som idag kan avtalas branschspecifikt. Å andra sidan, bortsett från diskussionen kring avtalsfriheten som princip, finns en annan dimension som handlar om att det svenska välståndet bygger på framgångsrika företag som står sig i den internationella konkurrensen.

Varför skulle dessa företag välja att etablera sig eller driva verksamhet från Sverige om de upplever att de inte kan styra över hur de egna verksamheterna ska drivas, om behovet av flexibilitet på en allt mer snabbrörlig marknad i praktiken begränsas?

Situationen hade varit annorlunda om det framkommit att personalen varit missnöjd med sina anställningsvillkor, om det hade pågått en massflykt från Tesla till andra företag med bättre villkor. Om så inte är fallet, trots en god arbetsmarknad för bilmekaniker, talar det för att den strid som facket nu tar inte handlar om de anställdas arbetsvillkor utan om att statuera exempel och visa vem som egentligen bestämmer på arbetsmarknaden.

Inför en proportionalitetsprincip

Det finns mot denna bakgrund goda skäl att se över lagstiftningen och införa en proportionalitetsprincip för den svenska arbetsmarknaden enligt samma utgångspunkter som i andra länder. Frågan har varit uppe vid ett flertal tillfällen, bland annat i det statliga betänkandet från år 1998, där det skissades på en modell som skulle innebära att rätten till stridsåtgärder skulle kunna begränsas utifrån relationen mellan en vidtagen åtgärd och skadan den förorsakar. ”En stridsåtgärd som förväntas leda till skada eller annan olägenhet, och som står i uppenbart missförhållande till åtgärdens omfattning, ska kunna förklaras olovlig.”

Att LO:s ordförande Susanne Gideonsson inte hymlar med att facket ytterst är beredd att driva Tesla ur landet vittnar om en sällan skådad brist på förståelse för de långsiktiga konsekvenserna av konflikten, något som ytterst kommer att drabba det svenska näringslivet i allmänhet och de berörda arbetstagarna i synnerhet. Och i förlängningen tillväxten, välståndet, investeringsviljan och därmed välfärden. Inte så proportionerligt, kan tyckas.

Alice Teodorescu Måwe, opinionsbildare som driver publikationen Klartext av Alice Teodorescu på Substack