Tillväxtoptimism på bräcklig grund

Allt fler hävdar att vi befinner oss i något som kan betecknas som en

”superkonjunktur” eller ”supercykel” och att världens ekonomiska expansion kan fortsätta under många år framöver. Själv är jag skeptisk. Inte mest för att snacket om den här typen av fenomen oftast brukar dyka upp just när vi närmar oss slutet av en tillväxtfas, utan i huvudsak för att det finns flera faktiska hot mot en fortsatt expansion. När, eller om, USA går in i väggen, Kina stramar åt, flödet av billiga pengar sinar och allt fler länder börjar lida av överhettning är det kanske dags att börja dra öronen åt sig.

Definitionen av supercykeln är ännu lite oklar. Men en gemensam nämnare för alla som talar om fenomenet är att det tycks handla om en upprepning av den gyllene perioden under efterkrigstiden när vi hade en lång följd av år med i stort sett obruten tillväxt. Orsaken till fenomenet, nu liksom då, är att allt fler länder och regioner får del av det ekonomiska uppsvinget och att de finansiella förhållandena är såväl stabila som expansiva.

Vid en överblick av de senaste fem årens världsekonomiska tillväxt är det lätt att förstå att pratet om supercykeln har dykt upp. Vi har haft en fantastisk tillväxtperiod med stadig uppgång för världsekonomin. Nya betydande aktörer som Kina, Indien och Östeuropa har drivit på tillväxten och den har även spridit sig till Afrika som efter många år på efterkälken numera presterar hygglig tillväxt. I den utvecklade världen har länder som Japan och Tyskland fått upp ångan efter att ha underpresterat i mer än ett decennium. Och trots den kraftiga globala tillväxten har inflation och räntor kunnat hållas låga.

Men nu kan man skönja ett antal faktorer som talar för att vi kanske får vänja oss vid lägre tillväxt i världen framöver.

För det första kan de senaste årens expansion i stora delar av den industrialiserade världen förklaras av att pengar har varit billiga. Efter 11 september fick vi en makalös penningpolitisk stimulans när räntorna sänktes över i stort sett hela världen.

I flera länder satte detta ordentlig fart på såväl hushållsutlåning som fastighetspriser. USA och Storbritannien är mest framträdande. Nu börjar den här utvecklingen så sakteliga att reverseras. I USA har trenden redan inletts och med i utgångsläget negativt hushållssparande och ett överutbud av bostäder kan det bli en både utdragen och smärtsam anpassningsprocess. Framför allt för att det är svårt för centralbanken att ge nödvändig stimulans till ekonomin när inflationen är fortsatt hög och obalanserna är stora.

Läget är inte helt olikt det som vi hade i Sverige i början av 1990-talet, även om den amerikanska centralbanken Federal Reserve knappast kommer att höja räntan till 500 procent. Dessutom har det ännu så länge talats ganska tyst om det faktum att den svagare tillväxten kommer att ha stor negativ effekt på statsfinanserna som redan i utgångsläget plågas av underskott. Så även om de korta räntorna sjunker så kan de långa gå åt ett helt annat håll. Risken för att det blir en regelrätt recession är därmed minst lika stor som chansen att landet ska få en mjuklandning.

För det andra kan listan på länder som står inför en ganska traditionell konjunkturnedgång göras lång. Storbritannien, delar av Östeuropa, Nya Zeeland med flera har överhettningsproblem och har börjat eller måste snart börja strama åt. Kanada och Mexiko riskerar i sin tur att dras ner av USA.

Dessutom har Kina, så sent som i förra veckan, genomfört åtgärder som visar att man den här gången menar allvar med sina försök att få bukt på den rusande tillväxten. Det här kommer i förlängningen att påverka råvarumarknader och råvaruekonomier.

För det tredje har risken för finansiell turbulens ökat. Inte bara för att börserna har stigit kraftigt utan kanske framför allt för att penningmängdstillväxten varit rekordstor under senare år. Det har i sin tur lett till ett stort risktagande på finansmarknaden och bland hushåll. Dessutom förekommer en omfattande spekulation i valutor från lågränteländer som Japan eller Schweiz. Om någon faktor utlöser en våg av vinsthemtagningar eller minskar riskaptiten kan korrigeringen på finansmarknaderna komma att bli kraftig.

För det fjärde ska konstateras att senast det begav sig, i slutet av 1990-talet, var utgångsläget för världsekonomin att hantera eventuella kriser betydligt bättre. Generellt var de offentliga finanserna i starkare skick, möjligheterna att sänka räntan större och ett starkt USA och en stark amerikansk dollar garanterade ett stort mått av stabilitet. Dessa förutsättningar gäller inte i dag.

Fotonot: Pekka Kääntä var Affärsvärldens makroanalytiker och är nu fondförvaltare vid Bergsgård Petersson fonder.