Vad vill feministerna befria mig ifrån?

Bakom varje uppblåst konstnär står en tysk baronessa. Det är i alla fall en hypotes baserad på avslöjandet att det var Elsa von Freytag-Loringhoven, inte Marcel Duchamp, som först lät ställa ut en urinoar som konstverk. Duchamp gjorde bara som vilken journalist som helst: snodde idén, utan att ange källa.

I feministiska kretsar är nog ingen förvånad. Jag anar tvärtom en feministisk övertygelse om att själva mansrollen är tjyvaktig. Antagligen finns en etablerad teori om ”patriarkal intellektuell kleptokrati” som visar att alla män är slavar under snattandet. Ändå motstår jag impulsen att hurra när feminister förklarar att deras kamp lika mycket handlar om att frigöra mannen som att frigöra kvinnan.

Det är inte det att jag tvivlar på deras uppriktighet. Det är mera en fråga om bristande konkretion. Vad – exakt – är det jag ska befrias från?

Mindre visionära feminister kan ge intrycket att manlig frigörelse består i att män oftare ska plocka ur diskmaskinen efter genomförd programcykel. Gott och väl, men till och med en hårdnackad pragmatiker med realpolitiska böjelser som jag själv, har svårt att se hur något så prosaiskt kan kallas frigörelse.

Ibland antyds det att den manliga frigörelsen har att göra med föräldrarollen. Först när det blir lika naturligt och accepterat för män som för kvinnor att ta hand om barnen, är män frigjorda. Men, återigen, vari ligger frigörelsen? Med tanke på den relation moderna föräldrar har till sina barn, rör det sig väl snarare om ett jämlikt delande av slaveri? Det är möjligt att slaveri, liksom fattigdom, är lättare att bära om det delas lika, men det gör inte slaveriet till sin motsats.

Frivola feminister verkar mena att mannens frigörelse innebär att män ska kunna bära kvinnokläder, på samma självklara sätt som kvinnor bär manskläder. Utopin är alltså en värld där män i kjol, smink och högklackat, varken föranleder höjda ögonbryn, eller inkännande reportage i tidningar och tv. Det kanske är en bra idé, men jag kan inte slita mig från tanken att nästan alla män som bär kvinnokläder i dag, skulle bli mycket besvikna om ingen uppmärksammade att de gjorde det. Är det verkligen broderligt, eller systerligt, att frigöra män som inte bär kjol på bekostnad av dem som redan gör det?

Enligt queera feminister, om jag förstår dem rätt, handlar den manliga frigörelsen om att glömma huruvida man råkar vara man, kvinna, eller något annat. Därefter att välja fritt mellan olika könsidentiteter, definiera sig som en av dessa och resten av livet fräsa åt folk som missförstår vad man valt. Men jag undrar om inte det är ett exempel på ett gammalt filosofiskt missförstånd, nämligen att frihet är detsamma som självupptagenhet. Dessutom misstänker jag att könsvalet, om det infördes generellt, skulle bli ungefär som pensionsvalet: alla vet att det finns, men få är tillräckligt intresserade för att göra några ändringar.

Ibland antyds det att mannens frigörelse helt enkelt innebär att göra sig av med bilen och oupphörligt tala om ”klimathotet”. Men det är ju bara miljöpartism.

Vilket för oss tillbaka till Elsa von Freytag-Loringhoven. För den enda konkreta tolkning av manlig frigörelse som jag stött på, begriper och står bakom är den som ser urinoaren som en förhatlig patriarkal dominanssymbol. Jag vet inte varför män fått för sig att de ska stå och urinera och dessutom göra det tillsammans. Varken strålarna eller samtalsämnena vid en urinoar är särskilt träffsäkra.

Om man med manlig frigörelse menar att män ska befrias från förväntan att urinera stående i grupp, är jag den förste att skriva under upp­ropet. Skicka det till Affärsvärlden, Redaktionen, 106 12 Stockholm.

Otydliga tecken

Nog måste det kännas lite genant för feministiska Folk­partiet att de snart är ensamma i alliansen om att ha en manlig partiledare? För att inte tala om hur pinsamt gubbigt det är på vänsterkanten. Men vad tror ni vågen av kvinnliga partiledare betyder? Är det ett tecken på att kvinnor kan tävla med män i prestige, som inom läkaryrket? Eller är det ett tecken på att patiledarrollen sjunkit i prestige, ungefär på samma sätt som i det nu kvinnodominerade prästyrket? Diskutera med er bänkkamrat.