Vårbudgeten: Ringholm håller igen

Det överraskande med vårbudgeten är egentligen att regeringen, trots beroende av vänsterpartiet och miljöpartiet och trots den starka ekonomiska utvecklingen, fortsätter att vara återhållsam med de offentliga utgifterna. Detta kräver att också skatterna sänks, men det kan troligen ske först när konjunkturen börjar mattas.

Trots att utgiftstaket i viss mån kringgås fortsätter de offentliga utgifterna att öka i väsentligt lägre takt än den totala produktionen, BNP. Den offentliga sektorn bidrar därmed mycket litet till efterfrågan i ekonomin. Den främsta drivkraften är och förblir i stället den privata konsumtionen och företagens investeringar.

Marknadsinkomster

Denna utveckling kan nu sägas vara säkerställd fram till och med 2003, det år för vilket utgiftstaket fastställts i förra veckans vårproposition. Både de offentliga utgifternas och inkomsternas andel av BNP kommer då att vara de lägsta sedan 1975. Och det är inte troligt att neddragningen av den offentliga sektorn stannar då.

Sedan 1993 har den privata konsumtionen ökat med 13 procent i fasta priser, men den offentliga med bara drygt 2 procent. Samtidigt har de offentliga transfereringarna till hushållen minskat. Hushållens inkomstökning är alltså uteslutande en följd av marknadsinkomster, i kombination med lägre skatter. Till detta kommer en kraftig ökning av hushållens förmögenheter, som inte räknas in i inkomststatistiken.

Ökat utrymme för hushållens inkomster och konsumtion blir en nödvändig följd av den uppbromsning av de offentliga utgifterna som har skett. I annat fall skulle ekonomin på sikt stagnera. Den fortsatta sparsamheten med offentliga utgifter kräver helt enkelt att skatterna sänks.

Skattesänkningar

Däremot är det inte alls säkert att det kan bli några skattesänkningar nästa år. Regeringen har av de borgerliga kritiserats för att den i vårbudgeten inte lagt in några nya skattesänkningar utan förklarar att ett sådant beslut kommer först i budgetpropositionen i september.

Det är klokt av regeringen att vänta. Enligt finansdepartementets ekonomiska bedömning kommer ekonomin nästa år att befinna sig i “ett milt överhettningsläge”. Att i så fall göra det ökade överskottet i budgeten till skäl för att sänka skatterna, så att den ekonomiska politiken blir expansiv, vore inte lämpligt.

Om regeringens ekonomiska bedömning blir densamma i höst bör man utgå ifrån att det inte blir någon nämnvärd skattesänkning nästa år. Det ekonomiskt sett bästa vore om man sänkte skatterna på kapital och företagande. Detta skulle tvärtom bidra till att minska inflationsrisken genom att stimulera sparande och investeringar i stället för konsumtion. Regeringen håller i budgeten öppet för att detta kanske måste ske av internationella skäl.

Minskningen av den offentliga sektorns andel av ekonomin bromsas något åren 2001 till 2003. Det beror formellt på att tillväxten då avtar. Men detta är i sin tur en följd av att man i prognosen inte räknar med några skattesänkningar.

Extra överskott

Det sägs i budgeten att det uppstår ett extra överskott, utöver de 2 procent som är målet, på 27 miljarder kronor nästa år, som växer till 59 miljarder år 2003. Detta kallas för “beräkningsteknisk överföring” till hushållen. Men i prognosen räknar man inte med några effekter på ekonomin av detta.

I själva verket kommer skattesänkningar att stimulera tillväxten – under förutsättning att det finns ledig kapacitet – vilket i sin tur minskar skatte- och utgiftskvoten ännu mer. Dessutom förbättras budgetens saldo ytterligare. Därmed kan utrymmet för skattesänkningar bli avsevärt större än i regeringens kalkyler. Till detta kommer att regeringen, troligen avsiktligt, håller nere sin prognos jämfört med de bedömningar som görs på marknaden.

Strukturreformer

Tidpunkten för skattesänkningarna måste, som sagt, bestämmas av den ekonomiska utvecklingen, inte av kamerala beräkningar av budgetens saldo. Det som kan bromsa sänkningarna är brist på kapacitet. Uppstår brist på arbetskraft så att inflationen tar fart går det inte att sänka skatterna.

Vid en dåligt fungerande arbetsmarknad måste vi nöja oss med lägre tillväxt, och kan inte tillåta oss stora skattesänkningar trots fortsatt återhållsamhet med de offentliga utgifterna. En berättigad kritik mot vårbudgeten är att den inte innehåller särskilt starka så kallade strukturella reformer, som syftar till att stärka möjligheterna till varaktig tillväxt.

Maxtaxan

En del sker dock. Faktiskt får ju den omdiskuterade maxtaxan på dagis troligen till effekt att utbudet av arbetskraft ökar, kanske framför allt för välutbildade kvinnor. I budgeten sägs också att kraven på de arbetslösa ska skärpas, bland annat genom en “aktivitetsgaranti”. Det ska bli svårare att varva AMS-åtgärder med a-kassa.

Att pensionärer ges rätt att stanna kvar till 67 år kan väl också i någon mån bidra till att minska bristen på kunnig arbetskraft.