Varför ökar tillväxten?

De klassiska ekonomerna, som verkade i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, hade en ganska pessimistisk syn på tillvaron. Robert Malthus ansåg att en ökad befolkning på sikt skulle omöjliggöra försörjning av alla. Den ekonomiska tillväxten skulle visserligen kunna pågå en tid, men sedan skulle befolkningstillväxten återföra ekonomin till ett stationärt tillstånd.

Existensminimum

David Ricardos teorier om inkomstens fördelning mellan arbetare, kapitalägare och jordägare ledde honom till slutsatsen att lönerna kommer att pressas ned till existensminimum. Om lönerna låg högre skulle man få en tendens till folkökning och ökat arbetsutbud, som åter skulle driva ned lönenivån. Det var ingen tillfälligheten att nationalekonomin vid denna tid kallades »den dystra vetenskapen«.

Klassikerna präglades av synen att produktionsfaktorerna (jord, arbetskraft och kapital) hade en avtagande avkastning, alltså att produktionen visserligen ökar när mer resurser sätts in, men att ökningen blir mindre och mindre därför att produktionsresurserna är knappa. De underskattade den tekniska utvecklingen.

Ekonomerna som följde i slutet av 1800-talet, neoklassikerna, ägnades sig inte så mycket åt tillväxtfrågorna. De var mer intresserade av hur olika marknader fungerade. Dock tillkom under 1940-talet en tillväxtteori som sade att det är investeringar i fysiskt kapital som driver tillväxten (Harrod-Domar-modellen). Ett lands hela ekonomi utgörs av de två produktionsfaktorerna fysiskt kapital och arbete; och det föreligger konstant skalavkastning, det vill säga om insatserna av både kapital och arbetskraft ökar proportionellt så ökar produktionen i samma storleksordning.

Denna modell utvecklades sedan under 1950-talet av Robert Solow (Nobelpristagare 1987) och kallas den neoklassiska tillväxtteorin. Solow observerade den stora betydelse för tillväxten som den tekniska utvecklingen hade. Men den så kallade teknikfaktorn blev bara en restpost som inte gick att få in i modellerna. Den fick bli exogen, som ekonomerna säger, alltså bestämd utanför modellen.

Kunskap tillväxtens motor

På 1980-talet kom en ny tillväxtteori, den endogena tillväxtteorin. Avsikten var att kunna förklara tillväxten endogent, alltså inom ramen för modellen. De ledande företrädarna för denna skola är Robert Lucas (Nobelpristagare 1995) och Paul Romer. Produktionsfaktorn kunskap, snarare än fysiskt kapital, förklaras nu vara tillväxtens motor. Och till skillnad från de tidigare tillväxtteorierna antas kunskapskapitalet uppvisa en tilltagande avkastning. Ny kunskap har positiva spridningseffekter och investeringar i humankapital i ett företag spiller över till andra företag. Eftersom företagen har en tendens att underproducera kunskap, måste samhället se till så att investeringarna i humankapitalet hålls uppe för att ekonomin ska få en positiv ekonomisk tillväxt.

Även denna teori har uppfattats som ofullständig. Varför skulle företag investera i utbildning, forskning och utveckling om andra företag kan dra nytta av det? Bolagen gör det bara om de kan få vettig avkastning på sina satsningar och patentskydd på sina produkter. En betydande del av insatserna måste det offentliga stå för, i form av utbildningssatsningar, investeringar i forskning, en effektiv patentlagsstiftning och så vidare.

Normer och konventioner

De offentliga institutionerna spelar alltså en väsentlig roll för tillväxten. Och då kommer vi till ännu en teori om vad som skapar ekonomisk tillväxt. Det räcker inte med att titta på de fysiska investeringarna, de tekniska innovationerna eller kunskapskapitalet. Olika institutioner, alltså de spelregler som människor skapar för att forma sitt samspel, spelar uppenbarligen en stor roll. Det kan vara formella institutioner som lagar och förordningar eller informella som konventioner, sedvanor och beteendenormer. Den viktigaste enskilda institutionen anses vara den privata äganderätten.

»Man får effektiva institutioner genom en politik som har inbyggda incitament att skapa och upprätthålla respekten för effektiva äganderätter«, enligt Douglass North, ekonomhistoriker, Nobelpristagare 1993. Också North har drabbats av kritik. Han påpekar att den privata äganderätten växte fram i Europa under 1200-talet när befolkningen ökade kraftigt, särskilt i norra Italien, Nederländerna/Flandern och Storbritannien.

Befolkningstillväxten ledde till en ökad handel. Städerna började växa. Det uppkom en ny köpmannaklass och ett nytt regelverk för att fjärrhandeln skulle fungera. Äganderätten utvecklades, liksom senare olika former av instrument som lade grunden till en merkantil revolution: växlar, försäkringar, girosystem, den dubbla bokföringen, och så vidare.

Den springande punkten är varför befolkningen ökade just i dessa västeuropeiska regioner och varför institutionerna utvecklades där och ingen annanstans?

För att sammanfatta så finns det ingen modell som kan förklara den ekonomiska tillväxten på ett tillfredsställande sätt. Och förmodligen får vi heller aldrig någon sådan modell. Sambanden är så komplexa att det inte går att lyfta fram enskilda faktorer som förklaring till den ekonomisk tillväxten.