VEM KLARADE KRISEN BÄST?

Torsdagen den 1 december ska den särskilda tsunamikommissionen lägga fram sin rapport om hur den svenska statsledningen hanterade katastrofen i Asien.

Flera av de elva expertrapporter som tagits fram är nu klara, och ett par av dem kommer att publiceras de närmaste veckorna. Huvudrapporten blir knappast någon aptitlig läsning för regeringen, och kan påverka valrörelsen. Socialdemokratin har alltid gjort ett stort nummer av sin förmåga att regera och få saker gjorda. Har staten under partiets ledning misslyckats i sin viktigaste roll – att skydda medborgarna?

I det perspektivet är det intressant att granska den amerikanska federala regeringens agerande under orkankatastrofen i New Orleans. Bushs administration har ju fått bister kritik för senfärdighet, inkompetens och bristande medkänsla med de drabbade. Vilka paralleller finns, och vilka lärdomar kan dras?

-Jag ser ingen större skillnad mellan Bushs agerande och Perssons hantering. I båda fallen fanns handlingsförlamning och inaktivitet, säger Erik Åsard, föreståndare för Svenska Institutet för Nordamerikastudier vid Uppsala universitet.

Odd Eiken är chef för konsultfirman Kreabs krishaneringsenhet och har ett förflutet på bland annat Skandia. Han pekar på att ledningarna i både USA och Sverige varit ovilliga att ta till sig ett “värsta-scenario” och agera efter det.

-En sådan ovilja finns i alla organisationer. Om beslutsfattare agerar efter ett worst-case-scenario i början av ett dramatiskt skeende leder det till kostnader och till oro, fastän det kanske är precis det som skulle behövas. När sedan beslutssystemen kommer i gång – ja, då blir det plötsligt legitimt att satsa allt och köra på löpande räkning, säger Odd Eiken.

Han menar att Sverige hade nått till det stadiet i början av januari 2005, alltså en vecka efter att tsunamin inträffade (“och då fanns det tre präster på Arlanda för varje hemvändande från Thailand”).

I både Sverige i december 2004 och i USA i september 2005 rådde till en början kaos på central nivå. Amerikanerna hade viss beredskapsplanering, och ett särskilt departement för inrikes säkerhet som skapats efter den 11 september 2001. Men myndigheterna hade inte övat. Erik Åsard betonar att den amerikanska handlingsförlamningen till stor del berodde på revirstrider och bristande samordning mellan myndighetsorgan på olika nivåer.

-En annan förklaring var ren inkompetens, inte minst inom ledningen för Fema, USA:s motsvarighet till Räddningsverket.

Ungefär likadant var det i Sverige dagarna efter den 26 december 2004.

-Tsunamin gav en föga smickrande bild av den svenska beredskapen delvis för att den inträffade vid en så olycklig tidpunkt, annandagen, säger Eric Stern, docent vid Crismart, försvarshögskolans centrum för krisstudier.

Varken Bush eller Persson lyckades se till att hjälpen kom fram när den verkligen behövdes under de första dagarna. I båda fallen svek de allmänhetens förväntningar, eftersom amerikanerna litar till sin högsta statsledning i samma utsträckning som svenskar när det gäller riktigt stora katastrofer. Men i ett avseende verkar Vita huset ha agerat snabbare än regeringskansliet i Stockholm.

Bushs specielle rådgivare Karl Rove gick nämligen några dagar efter att New Orleans översvämmats ut med en direkt order till alla topptjänstemän och regeringsmedlemmar. Det budskap som skulle projiceras ut var ungefär så här: “Det tragiska som hänt får analyseras sedan, för nu ägnar vi all kraft åt att rädda liv, och vi gör det på det här sättet?”

På så vis kunde Vita huset ta initiativet. Man slapp framstå som fullt så svarslösa och på defensiven som den svenska rege­ringen dagarna kring nyår. Bushs strateger förstod också massmedias och allmänhetens behov av att se en samlande gestalt. Följaktligen levererades en president i jeansskjorta som kramade om hemlösa New Orleans-bor. I Sverige fanns ett vakuum tills kungen lyckades fylla den rollen.

Men kommunikationsstrategin har haft sina brister i USA precis som i Sverige. Laila Freivalds gick på teater medan Condoleezza Rice gick på en exklusiv shoppingtur. Persson skyllde ifrån sig på UD-tjänstemän medan Bush klagade på delstatspolitiker. Ingen av de båda ledarna följde helt de budord som lärs ut av näringslivets kriskonsulter. De kan sammanfattas med begynnelsebokstäverna AAA. Det står för Acknowledge, Apologize, Act (bekräfta vad som hänt, be om ursäkt för eventuella fel och agera).

-I båda fallen har det varit problem med kriskommunikationen. Göran Persson brukar vara bra på att visa empati och känner till värdet av symbolhandlingar. Vid diskoteksbranden i Göteborg och mordet på Anna Lindh framstod han som en landsfader, men i tsunamin fick han en dålig start och tappade hela balansen, säger Eric Stern.

Det finns intressanta skillnader mellan presidentens och statsministerns oförmåga att hanterade orkanen respektive tsunamin och deras övertygande insatser vid tidigare händelser. Bush framstod som en statsman efter den 11 september. Det gjorde även Persson vid den tragiska diskoteksbranden i Göteborg 1998 och mordet på Anna Lindh 2003.

Vari ligger skillnaden? Den är att stora naturkatastrofer av komplex omfattning kräver ledare som kan administrera och driva på processer. Kommunikationskompetensen brukar numera anses central. Men i sådana här tragedier är den antagligen sekundär.
-Bush gjorde bra ifrån sig efter den 11 september, med megafonen på Ground Zero och i talet till nationen någon vecka senare. Men det räckte inte den här gången, säger Eric Stern på Crismart.

Men vad hade räckt? Hade andra politiker klarat katastroferna bättre? Givetvis är det lätt att sitta på läktaren och ha åsikter. Eric Stern betonar att man måste förstå att det kan ta tid att organisera storskaliga hjälpinsatser vid stora och oväntade händelser.

En lärdom för framtiden är dock vikten av att öva inför eventuella katastrofer. Att så sker i Sverige blir säkert en av rekommendationerna i tsunamikommissionens rapport. I London hade polisen, sjukvården och andra myndigheter genomfört samövningar i åratal innan terrordåden i tunnelbanan i juli. De löste också sina uppgifter med vad som verkar ha varit stor skicklighet.
______________________________________________________________

FLER KATASTROFER LURAR RUNT HÖRNET
I USA råder en febril debatt om de framtida hoten mot samhället. Den amerikanska tidskriften Business Week radar i senaste numret upp exempel på terror­attacker, naturkatastrofer och sjukdomsepedemier som när som helst kan drabba den amerikanska kontinenten och ge förödande konsekvenser.

Atombomb: 100000 människor kan mista livet och de ekonomiska skadorna kan uppskattas till 1 biljon dollar. Mardrömmen är små atombomber i lastbilar eller båtar.

Bioattack: En attack med exempelvis Ebola i en tunnelbana kan ta så många som 1 miljon liv och orsaka kostnader på uppskattningsvis 750 miljarder dollar.

Kemisk attack: En bomb i en kemisk anläggning kan orsaka skador för flera miljarder dollar. I USA finns över 700 anläggningar i städer med mer än 100000 människor.

Orkan: Katrina har kostat tusentals liv och kostnaderna väntas uppgå till 200 miljarder dollar.

Epidemi: Ett muterat virus kan orsaka enorma skador. Spanska sjukan 1918 tog livet av 20-50 miljoner människor. Sars-viruset 2002 kostade världsekonomin 30 miljarder dollar.

Jordbävning: En stor jordbävning i exempelvis Los Angeles kan ta livet av 8000 personer och orsaka kostnader på 250 miljarder dollar.

Brand: En stor brandexplosion, exempelvis i gasanläggningar, kan ta tiotusentals liv och kosta tiotals miljarder kronor.

Radioaktivt läckage: En olycka i en amerikansk kärnkraftanläggning kan enligt beräkningar orsaka 44000 direkta dödsfall och ytterligare en halv miljon i följdsjukdomar.

Källa: Business Week, Homeland Security, WHO, CIA med flera.