Vetenskap och äventyr

Iseptember år 1828 ger sig den store tyske matematikern Carl Friedrich Gauss, om än ytterst motvilligt, ut på resa. Syftet är att besöka den stora tyska naturforskarkongressen i Berlin. Han har inte förmått tacka nej när han inbjudits av självaste Alexander von Humboldt, samtidens mest berömda upptäcktsresande och tysk naturforsknings klarast lysande stjärna.

Humboldt har en alldeles speciell anledning att bjuda in Gauss. Han vill ha stöd för att upprätta ett världsomspännande nätverk av mätstationer för att studera det jordmagnetiska fältets fluktuationer.

Det var sedan länge allmänt känt att den magnetiska polen inte sammanföll med den geografiska, vilket gjorde att man alltid måste kompensera för kompassnålens lokala missvisning. Men nu hade det visat sig att missvisningen själv förändrades med tiden. Den magnetiska polen låg uppenbarligen inte fast, utan förflyttade sig långsamt.

Men inte nog med det, kompassnålen pendlade också en smula fram och tillbaka under dygnets lopp. Varför det? Och ibland löpte nålen fullkomligt amok. Detta sammanföll oftast med starka norrsken.

Självklart är denna gåta en utmaning för Gauss. Han räknas trots allt som Tysklands störste astronom och matematiker. Hade han kanske inte redan som nioåring själv funnit formeln för hur man summerar n på varandra följande tal, Sn= (1+n)n/2? Om Humboldt ordnar med mätstationer genom sina diplomatiska kontakter ska Gauss fixa instrumenten. Jorden ska snart avlockas sina magnetiska hemligheter.

Nej, Alexander von Humboldt är inte vem som helst. Inte hans bror Wilhelm heller, för den delen. Deras far var en förmögen man från lågadeln, som emellertid dött när barnen var små. Modern hade rådfrågat självaste Goethe om hur hon skulle uppfostra dem. Resultatet blev att Wilhelm sattes att studera humaniora (med tiden skulle han bli minister och ge namn åt universitetet i Berlin) medan Alexander fick ta itu med naturvetenskaperna. Snart titulerades Alexander assessor i Bergskollegium och fick tjänst som gruvinspektör. Men det var inte det han ville jobba med. Han ville se världen.

När hans mor plötsligt avled och han fick tillgång till sitt väl tilltagna arv sa han omgående upp sig från sin anställning, reste till Salzburg och inhandlade världens just då förmodligen dyraste vetenskapliga instrument samt flyttade till det frihetliga Paris.

Här träffade han en ung fransk botaniker vid namn Aimé Bonpland. Tillsammans begav de sig till hovet i Madrid. Där lyckades de, som första utlänningar, utverka kungliga rekommendationsbrev och pass som gav dem fria transporter med spanska kronans fartyg i hela Nya Världen. I maj 1799 avseglade de från La Coruña i Galicien mot Sydamerika och äventyret.

Det skulle ta över fem år innan de återvände till Europa. Men då hade de karterat Venezuelas djungel och upptäckt att Orinoco och Amazonfloden hänger ihop, blivit sönderbitna av moskiter, samlat tusentals växter, djur och mineralprover, mätt höjd, lufttryck och temperatur på praktiskt taget varje berg de passerat, klättrat ner i vulkankratrar, bestigit Chimborazo i Ecuador till 5 800 meters höjd, högre än någon annan människa kommit, och beskrivit hur syrebristen på hög höjd påverkar den mänskliga organismen, nästan frusit ihjäl, dödförklarats tre gånger, upptäckt den kalla havsströmmen längs Perus kust, den som i dag kallas Humboldtströmmen och är världens fiskrikaste vatten, och mycket annat.

Väl hemma igen visade det sig att Napoleon erövrat större delen av Europa. Kejsaren var visserligen mycket intresserad av vetenskap, men samtidigt irriterad på Humboldt. Han och Bonpland hade ju lyckats föra hem mer forskningsdata, fler växter och mineralprover och karterat större område än vad de hundra vetenskapsmännen som ingått i Napoleons expedition till Egypten gjort.

Man fick inte ligga på latsidan, hävdade Humboldt. “Enligt min mening är energi människans första och enda dygd”, lär han ha sagt.

Gauss, å andra sidan, skröt ofta med att det var hans förtjänst att den matematikintresserade Napoleon hade låtit bli att bombardera Göttingen. Men varför skulle man egentligen behöva resa, med allt det obehag och besvär det förde med sig, när man kunde komma längre bort än någon världsomseglare bara genom att titta i sitt teleskop?

Det har blivit populärt med dramatiserade skildringar av vetenskapsmäns liv och leverne. Den tyske författaren Daniel Kehlmann har lyckats ovanligt bra med boken “Världens mått”, närmast en skälmroman om von Humboldt och Gauss. Så bra att boken när den kom ut i Tyskland 2005 snabbt klättrade förbi både Dan Brown och Harry Potter på bestsellerlistan.

Hur gick det då med de magnetiska mätstationerna? De utvecklades snart till att även mäta temperatur, lufttryck, vind och nederbörd. De blev helt enkelt meteorologiska väderstationer.