Vett och ifrågasätt

I slutet av förra året var det många ekonomijournalister, finansanalytiker och förvaltare som förvandlades till bildstormare. De välte då omilt ner alla de internet-ikoner som de tidigare placerat på tämligen oförtjänta piedestaler.

Sedan kom svekdebatten. Spaltmeter skrevs i press och i “hemliga” analyser från fondkommissionärerna om hur opålitligt IT-direktörerna hade betett sig. Inte minst fick farbror Icon, den före detta postgeneralen Ulf Dahlsten, utstå mycken spott och en hel del spe. Alla har nu, meddelade de, tappat förtroendet för stackaren.

Men tänk om vi i finansbransch och media hade gjort våra jobb ordentligt. Låt oss resonera om saken. Varför tycker man att internetbolagen – egentligen talar vi om alla tillväxtbolag över huvud taget – har betett sig illa? Jo, de levererade inte de vinster marknaden hade räknat med.Frågan är då: Hur hade den räknat? Låt oss ta en titt in i finansmarknadens inre och undersöka hur det går till när dess förväntningar skapas.

Räknesnurrorna, oavsett om de sitter på en redaktion eller på en finansfirma, försöker säkerligen så gott de kan att göra matematiska modeller av hur bolagen fungerar rent ekonomiskt. Därefter häller de in så många rimliga antaganden som möjligt om hur allting som så att säga driver verksamheten kommer att utvecklas. Det är marknadsefterfrågan, priset på insatsvaror, tillgänglig arbetskraft, lokaler, pengar – allt som går att gissa någonting om.

Det säger sig självt att det blir en och annan höftning och ett och annat schablontal i en sådan uträkning. Någonstans i slutet av modellen tittar en vinstsiffra ut. Räknesnurran är inte dum. Faktiskt inte. Han eller hon vet att en okontrollerad siffra är osäker. Därför ringer räknesnurran till bolaget och “stämmer av”. De flesta räknesnurror har god kontakt med bolagen, eftersom de flesta bolag numera har en investor relations-person med uppgift att vara tjenis med räknesnurror.

Det som investerarrelatörerna ägnar sig åt är analytikermassage, men det kallas för “guidning”. Denna går ut på att med subtila medel få marknadens prognoser att hamna just där företaget av en eller annan anledning vill ha dem.

Vad händer sedan? Inför alla bokslut ringer Reuters, Direkt och de andra nyhetsbyråerna runt och frågar räknesnurrorna var de har hamnat i sina beräkningar. Den räknesnurra som önskar det kan på så sätt få reda på hur de andra ligger till och därvidlag jämka sig närmare genomsnittet eller inta en avvikande ståndpunkt. Det är säkert få som tar den chansen, men likväl finns den där.

Vips! Där har vi kokat samman en marknadsförväntning som egentligen inte speglar så värst mycket mer än vad företagsledningarna har trattat i sina bevakare.

Självklart finns det analytiker och journalister som går sin egen väg. Men de är försvinnande få, har Valör förstått, inte minst på analytikersidan. Cheferna på corporate finance-avdelningarna vill nämligen inte att deras analytikers beräkningar ska avvika alltför mycket från företagsledningarnas.

Valör har ett förslag. Använd vett och ifrågasätt! Om vi allesammans börjar att fundera över vad som är rimligt och tar guidningarna med en nypa salt, så kanske vi inte behöver hamna så snett.

En företagsledare som sitter mitt i en förhandling med någon som kan tänkas ta emot företagsledarens aktie som betalningsmedel är inte benägen att tala ren, oförfalskad sanning om bolagets framtid. Tvärtom, faktiskt. Det är för att de ska förväntas känna till detta som vi tillåter ekonomijournalister att tjäna mer än vanliga journalister och analytiker hur mycket som helst.

Kom inte och gnäll om att “företagsledningen blåste oss, så nu har vi tappat förtroendet för den!” Utgå – som man gjorde förr i tiden – ifrån att alla företagsledningar hela tiden försöker blåsa sin omvärld. Det är och ska vara jättesvårt att räkna ut hur bolagen går. Men det går lättare om man tar sitt jobb på riktigt allvar.