”Vi kan agera snabbare utanför börsen”

Våren 2000 var programvarubolaget Streamserve på väg till Stockholmsbörsen. Noteringen blev dock inte av. I stället har företaget, med huvudkontor i Boston men med forskning och affärsutveckling i Stockholm, vuxit i privat regi. Brittiska Apax Partners, amerikanska Amerscan och grundarna äger en tredjedel vardera av bolaget.

Streamserve är ett av hundratals svenska företag som inte är börsnoterade, utan att de för den skull är familjeägda. Börsen anses ju betala för dåligt och en notering innebär mödosam administration. Därför blir den här delen av svenskt näringsliv allt större, vilket är väl känt. Men hur är det egentligen att leda en verksamhet med private equity-företag som ägare?

Till att börja med pekar Hans Otterling, vice ordförande och en Streamserves grundare, på en intressant skillnad:

– Vi kan ha större öppenhet internt och därmed agera snabbare. Det är viktigt för ett tillväxtbolag som vårt. Som noterat bolag måste man vara mycket försiktigare med informationen.

En annan positiv följd av den inställda noteringen var att Streamserve slapp den kurskollaps som drabbade it-bolagen på börserna under 2001-2003. Streamserve levererar system för att hantera fakturor elektroniskt och verksamheten har utvecklats starkt. Sedan starten 1996 har tillväxten varit i snitt 60 procent årligen. Hittills har företaget inte tagit skada av att vara privatägt.

– Vi har kunnat utvecklas helt efter vår
egen agenda. Noterade mjukvarubolag har haft en enorm press på sig från aktiemarknaden att klara sina kvartalsmål, säger Hans Otterling.

I ett avseende sägs den onoterade statusen ha givit klara fördelar. Det har varit lätt att rekrytera toppnamn i branschen till styrelsen och ledningen. Otterling lämnade i april över rodret till den nye vd:n Chris Stone, som tidigare var andreman på nätverksföretaget Novell. I Streamserves styrelse sitter Steve Garnett, som haft höga befattningar i Oracle och Siebel Systems. En annan ledamot är Peter Lorange, rektor för managementskolan IMD i Schweiz. Två rådgivare till styrelsen har ett förflutet på hög nivå i Hewlett-Packard respektive i IBM.

Peter Lorange höll i april ett föredrag i Stockholm där han framhöll att allt färre kvalificerade personer vill ta styrelseuppdrag i börsbolag. Skälet är det ansvar och den risk för stämningar som följer av de nya etikkraven. Enligt Lorange ”mångfaldigas exponeringen för styrelseledamöter” när ett företag noteras.

I onoterade företag är ansvarsfrågan av liten betydelse. Medelstora private equity-ägda bolag kan numera rekrytera styrelser av hög dignitet, vilket inte alltid varit fallet tidigare. Bakgrunden är dels att tillvaron i ett börsbolags styrelse framstår som för krävande; dels att internationella private equity-koncerner som 3i, Candover och Apax vuxit sig så stora på senare år. Storleken gör att de kan upprätthålla och utveckla nätverk av högt kvalificerade personer.

Hans Otterling säger att det i slutet av 1990-talet innebar lägre status att stå utanför börsen när man skulle förhandla om samarbetsavtal med distributörer och andra motparter. Streamserve tog då fram ett särskilt informationspaket för sådana tillfällen. Det behövs inte längre.

Hur påverkas då det inre arbetet i företaget? Anders Pettersson är vd för Thule, världsetta inom takboxar och lasthållare till bilar. Fram till 2002 var han affärsområdeschef i börsnoterade Trelleborg.

– Det finns ingen bättre skola än Trelleborg om man ska arbeta i private equity-sfären. Men under det första året efter att en private equity-ägare tagit över är det helt annat tryck, med starkt fokus på kassaflödet, än i ett börsbolag, säger Anders Pettersson.

Det typiska scenariot i sådana lägen – och så är det också med Thule – är att bolaget initialt får axla en stor skuldbörda. Thule måste uppfylla vissa finansiella mål gentemot sina finansiärer. Bolaget togs i oktober 2004 över av brittiska Candover efter att sedan 1999 ha ägts av EQT.

Candover styr med fast hand och Pettersson har tidvis kontakter med ägaren varje vecka. Ett inslag i styrningen som påminner om hur det är i ett börsnoterat företag är att Thule deltar i Candovers kapitalmarknadsdagar. Men några roadshows eller andra turnéer är det förstås inte fråga om. Thules styrelse har en oberoende ordförande i Fredrik Arp, vd för Trelleborg.

– När det gäller det industriella ledarskapet är det ingen skillnad mot i ett börsbolag. Det är som det alltid brukar vara. Levererar du bra resultat får du vara i fred, säger Anders Pettersson.

När den första fasen är över och omstruktureringsprogrammet rullar på infinner sig emellertid något som är sällsynt i dagens näringsliv. Nämligen arbetsro. Visserligen är private equity-ägarna inte alls så långsiktiga som till exempel Investor eller Industrivärden. Det finns en tidtabell som innebär att de avser att kliva av efter ett par år. Men även en så kort horisont innebär en viss skillnad jämfört med att finnas på börsen, där man måste uppfylla kvartalsresultat och står under idelig bevakning av analytiker, fonder och massmedier.

Dessutom kan många privatägda företag lägga om rörelsens inriktning snabbare. Det kan gälla nedläggningar och andra strukturförändringar, där det alltid blir mycket mindre uppmärksamhet kring ett privatägt bolag än när det gäller ett börsnoterat. Riskkapitalisten Christer Gardell har konstaterat att en nyemission i ett onoterat bolag kan gå på 24 timmar i stället för att ta flera månader.

Det är logiskt att relationerna mellan företagsledning och ägare kännetecknas av harmoni. De har nämligen identiska intressen. Som Affärsvärlden konstaterade nyligen (nr 16/2005) ser direktörerna i bolagen mycket gärna private equity-bolag som ägare. Dessa erbjuder nämligen nästan alltid ledningsgrupperna delägarskap. I Thule äger till exempel ledningsgruppen och andra chefer hela 27 procent av aktierna.

Villkoren för chefer i onoterade företag är bra även i andra avseenden.

– De som arbetar inom riskkapitalsektorn kan i hög utsträckning erhålla kapitalbeskattad ersättning. Börsföretagens ledare har extrema marginalskatter och olika belöningssystem utsätts ofta för en populistisk debatt, poängterade finansmannen Rune Andersson i en debattartikel i Dagens Industri nyligen.

Han får medhåll av chefen för ett privatägt företag som betonar just attraktionen i att slippa offentlig uppmärksamhet:

– Det är förstås en stor fördel att man kan ta fram bra incitamentsprogram utan att behöva släpas runt i pressen.

Allting har dock sitt pris. Exempelvis är synen på personlig kompetens av allt att döma mer affärsmässig och kallhamrad i private equity-ägda organisationer. En chef som tidigare gjort goda insatser men som inte fungerar fullt ut i en ny befattning blir knappast omplacerad, vilket denne kanske skulle ha blivit i ett traditionellt storföretag. I stället sägs han eller hon helt enkelt upp.

– Jag uppfattar också private equity-bolagen som mer riskmedvetna när de gör anställningar, säger en chefsrekryterare.

Ett tecken på detta är att privata ägare gör särskilt noggranna chefsrekryteringar. Det är inte bara personernas kompetens och erfarenhet som mäts, vilket ju är ett standardförfarande. Flera private equity-ägare tenderar dessutom, uppger en vd för en rekryteringsfirma, att välja bort kandidater enbart för att de tidigare i karriären varit anställda på företag som varit föremål för negativ publicitet. Tanken är att en sådan rekrytering kanske skulle kunna försvåra en framtida ”exit” (avyttring av företaget).

Samtidigt ska man komma ihåg att åtskilliga företagsledare ser livet utanför börsen som något tillfälligt. Den våg av så kallade secondary placings som svept fram på senare tid (där private
equity-bolag köper verksamheter av varandra) beror till stor del på de exceptionellt låga räntorna. Börsen lär bli ett alternativ igen så småningom. Så resonerar Candover med Thule.

Även Hans Otterling gör bedömningen att Streamserve kommer att introduceras på börsen – sannolikt Nasdaq – inom något eller några år. Skälet är att företaget, som i år omsätter cirka en halv miljard kronor, har ambitionen att slå igenom på den amerikanska marknaden. Det förutsätter i så fall större volymer, som knappast går att nå i rimlig tid utan aktiefinansierade förvärv.