Vingligt spöke gäckar Riksbanken

Att Riksbanken inte höjde räntan på decembermötet var väntat, därtill är utsikterna för den globala ekonomin alltför osäkra. Detta kommer också att hindra Riksbanken från att höja räntan vid räntemötet i februari. Men en lite släpphänt penningpolitik har trots allt gjort så att inflationen skjutit fart och om den internationella ekonomin skulle slinka ur dagens strypgrepp så står det klart att Riksbanken har ett styvt jobb för att hålla nere inflationen och inflationsförväntningarna.

I december 2007 steg konsumentprisindex med 3,5 procent jämfört med december 2006. Det var den högst uppmätta KPI-siffran sedan 1993 och den skickade en mindre chockvåg över Sverige. Debattens vågor går sedan siffran publicerades höga om vems fel det är att inflationen har tillåtits skjuta i höjden och numera ligger klart högre än Riksbankens mål på 1-3 procent.

Svenskt Näringsliv skyller på att förra årets löneavtal blev alltför höga och att vi nu får betala priset. Socialdemokraterna med Pär Nuder i spetsen pekar i sin tur på regeringen som de hävdar eldat på konjunkturen i Sverige med skattesänkningar och därmed skapat överhettningstendenser i ekonomin. Och slutligen är det en hel del ekonomer som angriper Riksbanken för att den inte stävjar inflationstendenserna på ett mycket tidigare stadium.

Tittar man mer noggrant på vad som drivit upp inflationen är det inte direkt lätt att peka ut någon enskild syndabock. En mycket stor del av den höga KPI-siffran beror exempelvis på att Riksbanken höjt räntan och därmed drivit upp räntekostnaderna för boendet. Dessutom har högre räntor bidragit till att hyreskostnaderna stigit när fastighetsägarna tvingats höja hyrorna för att kompensera för stigande räntekostnader. Räknar man bort de direkta effekterna av räntehöjningar och förändringar i indirekta skatter och avgifter så landar den underliggande inflationen (KPIX) på 2,0 procent. Det känns nog mer hanterbart för Riksbanken.

Löneinflationen ser heller inte ut att ha slagit igenom så mycket på priserna – inte än i alla fall. Det var främst livsmedels- och drivmedelspriserna som steg kraftigt under förra året. Och dessa styrs i hög grad av den internationella prisbilden. Och att skattesänkningarna skulle ha bidragit till någon form av överhettning är det relativt få som håller med om. Den diskussionen är dessutom lite svår att begripa eftersom den mer eller mindre innebär att vi aldrig skulle kunna sänka skatten i Sverige. Går det bra så är man rädd för överhettning och går det dåligt så finns det i allmänhet inga pengar.

Ändå är det inte oproblematiskt att pristendensen ser ut som den gör. Det mest oroande är att prisuppgången är så bred, det är i stort sett bara en del hushållsvaror samt telekommunikationer som fortsätter att sjunka eller ligga still i pris. Visserligen sjunker också elpriserna men det råder som alltid en stor osäkerhet om vilken vikt man ska lägga vid detta. Elpriserna uppvisar historiskt sett stora svängningar och som helhet är nog priserna på uppåtgående, inte minst för att miljökraven leder till att vi använder mer av dyra energikällor.

En annan oroande faktor är att hushållens inflationsförväntningar har stigit påtagligt under hösten och parkerat klart över Riksbankens inflationsmål. Det skulle kunna utmynna i kompensationskrav och högre löneglidning längre fram, inte minst om den urstarka arbetsmarknaden som vi för närvarande ser i Sverige fortsätter. Efterfrågan på arbetskraft skulle mer eller mindre behöva halveras för att sysselsättningstillväxten skulle stanna av.

Så sammantaget måste det ändå konstateras att Riksbanken har varit alltför senfärdig med att höja räntan och att en mer ordentlig åtstramning skulle ha gjorts för minst ett år sedan. Bankens ekonomer har gjort en del grova felbedömningar av bland annat efterfrågan på arbetskraft och produktivitetsutveckling. ”Glädjande” nog för dem tycks de också missat rejält när det gäller den internationella ekonomiska utvecklingen som ser ut att bli väsentligt mycket svagare än man tidigare trott. Inte minst på grund av den finansiella turbulensen.

Räkna ändå med att inflationen ligger klart över inflationsmålet under hela våren. Risken är stor att vi till och med passerar 4-procentsstrecket under någon enskild månad och att oron över hur detta ska slå på lite längre sikt består. Hyreshöjningar, stigande livsmedelspriser och en fortsatt stark inhemsk efterfrågan borgar för detta.

Ändå är det svårt att se hur Riksbanken ska kunna höja räntan, inte minst för att de ska vara framåtblickande när räntan sätts. Men det är klart otillfredsställande att vi tycks få förlita oss på en ordentlig avkylning av den internationella ekonomin för att klara inflationsmålet. Det är inget annat än ett grovt underbetyg av den penningpolitik som Riksbanken bedrivit under senare år.

*Pekka Käänta är fondförvaltare på Thenberg Fonder.