Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Kommer världen att göra vågen?

2008-12-30 13:22

Den nuvarande krisen visar stora likheter med den ekonomiska teorin om långa konjunkturvågor. Enligt den teorin börjar inte tillväxten ta fart igen förrän en bit in på 2010-talet.

Den ekonomiska tillväxten går i cykler. Varför går det upp och ned? Det har nationalekonomer och andra funderat på i mer än hundra år.

William Stanley Jevons, engelsman som utvecklade den så kallade gränsnytteläran (marginal utility) och tillhörde de riktigt stora nationalekonomerna på 1800-talet, trodde att svängningarna berodde på solfläckarna. De uppträder i elvaårscykler, påverkar skördarna och därmed priser på olika jordbruksprodukter och den övriga ekonomin, menade han.

I dag har solfläcksteorin dykt upp i ett annat sammanhang, på klimatområdet. En del tror att solens fläckar styr världens klimat. Men det är inte många som delar Jevons syn att solfläckarnas regelbundna uppträdande har något med den ekonomiska tillväxten att göra.

Det finns flera teorier som försöker förklara de cykliska förloppen i ekonomin, både externa faktorer, sådana som ligger utanför det ekonomiska systemet, och interna. Utöver solfläckarna handlar de externa faktorerna om händelser som krig, revolutioner, vetenskapliga upptäckter och uppfinningar. Till de interna kan räknas saker som penningmängd, underkonsumtion, överinvesteringar och psykologiska reaktioner.

Bland inflytelserika ekonomer har det aldrig funnits någon samsyn. Joseph Schumpeter ansåg att innovationerna hade en nyckelroll, inte bara i form av uppfinningar och nya produkter, utan också i gestalt av nya produktionsmetoder, nya företags­former, nya sätt att marknadsföra och så vidare. Innovationer får i gång investeringar och sätter fart på ekonomin. Gamla företag slås ut i en evolutionär process, ”kreativ förstörelse”. Så småningom börjar inno­vationsverksamheten falla, investeringarna minskar och vi får en recessions­fas.

Milton Friedman fann förklaringen till fluktuationerna i penningmängdens utveckling. Han ansåg att bästa medlet för en stabil tillväxt var en stabil penning­politik. Marxistiska ekonomer brukar framhålla att nedgångar i ekonomin beror på underkonsumtion därför att en alltför stor del av inkomsterna går till de välbärgade och för lite till investeringar. Den österrikiska nationalekonomiska skolan (Friedrich Hayek, Ludwig von Mises) hävdade att det snarare var överinvesteringar som orsakade recessioner. Arthur Pigou menade att människor påverkar varandra med sina pessimistiska och optimistiska förväntningar.

Det råder dock någorlunda samsyn om vilka cykler som finns i en ekonomi. De har fått namn efter ekonomer som upptäckt dem: den kortvågiga Kitchincykeln på tre till fem år som brukar kallas konjunkturcykeln, Juglarcykeln på sju till elva år, även kallad maskininvesteringscykeln, Kuznetscykeln, eller byggcykeln, på 15–25 år, samt den riktiga långa Kondratiev­cykeln på 45–60 år.

Mest ifrågasatt är Kondratievcykeln. Intresset för den brukar dock öka när det är riktigt bistra tider. När ekonomierna gick på högvarv under 1950- och 1960-talen, och många ekonomer trodde att vi var på väg bort från de stora svängningarna och gick mot en mer linjär utveckling, var det få som brydde sig om Kondratiev och hans cykel. Den ansågs irrelevant.

Med åren har dock fler och fler funnit att det kanske ligger något i hans teori om långa cykler. Schumpeter intresserade sig tidigt för cykler och lyfte fram Kondratiev och hans långa vågor i ett av sina stora verk, Business cycles (1939). Schumpeter tvivlade inte på att dessa vågor existerade och att de kunde kopplas till olika innovationer.

Den första vågen, 1780–1842, präglades av textilmaskiner och vattenkraft, den andra vågen 1843–1897 brukar kallas ångans och stålets tidsålder, den tredje vågen 1898–1949 förknippas med framväxten av elektriciteten, kemin och bilarna.

De som tror på Kondratiev-vågorna talar om en fjärde våg, som startade ungefär när Schumpeter dog 1950 och som fortfarande pågår. Under denna våg kom mikroelektroniken, datorerna och den nya biotekniken.

Anhängarna brukar dela in vågorna i fyra delar (vår, sommar, höst, vinter) på vardera ungefär 10–15 år. Våren präglas av försiktighet, en gradvis ökning av inflationen, viss ökning av kreditgivningen. Då är bästa tiden att satsa på aktier och fastig­heter. På sommaren ökar aktiviteten, liksom inflationen och kreditgivningen, räntorna går upp. Hösten innebär fallande inflation, lägre räntor, en massiv ökning av krediterna, särskilt konsumtionskrediter, stora satsningar på aktier och fastigheter. Vintern innebär krascher och panik, kraftig kreditåtstramning, fallande räntor, flykt till kontanter, obligationer och guld.

Med denna indelning befinner vi oss nu i den fjärde Kondratiev-vågens vinterfas, som antas ha påbörjats omkring 2000 med dotcomkraschen. Om fasen blir tio år skulle vi vara i slutet av vintern just nu. Det finns dock andra varianter på fjärde Kondratiev-vågen som anger en ännu längre vinter.

En svensk Schumpeterian är Lennart Schön, professor i ekonomisk historia i Lund. Vid hans institution finns ett omfattande empiriskt material med långa statistiska serier över svensk ekonomi. Schön har i sin forskning kunnat konstatera att det finns ett cykliskt mönster, bildat kring olika innovationer, med ett förlopp av omvandling, rationalisering och strukturkris som sträcker sig över 40–45 år. I sin bok, Tankar om cykler (2006), talar han om ”samhällets 40-årskriser”.

Kriserna, som infallit i slutet på 1840-talet, i början av 1890-talet, i början av 1930-talet och i mitten av 1970-talet, har alla inneburit vändpunkter till en ny expansion. Har en sådan vändpunkt kommit nu?

– Ja, mycket tyder på det. Vi är på väg över från en finansiell kris till strukturella kriser i industrin. Och det finns en lång rad politiska beslut som behöver fattas för att få fart på investeringarna och ändra inriktningen på tillväxten, inte minst inom områden som energi och klimat, men också när det gäller den internationella integrationen och systemen för internationellt beslutsfattande. Det är inte bara att pumpa in pengar. Då är det lätt att de till slut kommer tillbaka till staten som placeringar i statliga räntebärande papper, säger Lennart Schön.

Svensk ekonomi tog sig förhållandevis snabbt genom 1890- och 1930-talens kriser. Däremot blev 1970-talets kris långdragen. Hur går det den här gången?

– Det borde kunna gå relativt snabbt. Det som gjorde att 1970-talets kris blev så långdragen var dels att vi låg tungt i vissa branscher som drabbades av strukturkrisen, dels att vi hade starka politiska låsningar till ett expansionsmönster inom offentlig sektor, som tog tid att bryta.

– Jag ser inte samma låsningar i dag. Samtidigt är vi mer beroende än tidigare av europeisk ekonomi och de europeiska beslut som fattas. Det är svårare att expandera på egen hand. Men om man tittar på det rent strukturellt så finns många starka branscher som kan lyfta ekonomin. Det förutsätter förstås att det kommer i gång investeringar i omvärlden, så att inte minst efterfrågan på kapitalvaror ökar, säger Lennart Schön.

Hur lång tid tar återhämtningen?

– Jag tror nog vi får vänta några år in på 2010-talet innan det riktigt skjuter fart. Efter en strukturkris kommer en längre period med snabb tillväxt, men innan man kommer in på en sådan bana internationellt så är det möjligt att vi får hacka oss fram i lite svagare konjunkturer.

– Krisen kan dock gå ner djupare därför att det blir problem i Kina när landet ska klara av avmattningen och omställningen som krävs. Programmen i USA kanske inte lyckas eller det kan bli mer protektionism så att världshandeln krymper, framhåller Lennart Schön.

Affärsvärlden Redaktionen

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom