Är medborgarlön verkligen svaret?

Snart valrörelse, och de mer rubrikvänliga och konfliktdrivande politikområdena kommer att lägga en dimma över mer långsiktigt syftande samhällsdiskussioner.

Men här ett försök: medborgarlön. Eller UBI, universal basic income, som idén heter i anglosaxisk debatt.

Alla medborgare över en viss ålder får X kronor per månad. Utan motprestation. Pengen ska räcka till livets nödtorft. Tjänar man pengar på arbete utöver detta – vilket de flesta naturligtvis kommer att göra – ska marginaleffekterna vara hanterbara.

Vad talar då för att aktualisera konceptet medborgarlön nu?

En anledning är teknikutvecklingen. I tidigare epoker har det varit lätt att se hur gamla jobb ersatts av nya. När diligensförare och stallpojkar inte längre efterfrågades, växte marknaden för långtradarchaffisar och mekaniker. Tv-makare blev och blir webb-redaktörer.

Men vilka jobb uppstår när de förarlösa fordonen är här i stor skala? Även traditionella tjänstemannajobb äts nu upp av digitaliseringen. Och snart är artificiell intelligens en realitet som jobbslukare i stor skala. Enligt en Oxford-studie är bortemot hälften av amerikanska jobb långsiktigt hotade.

Skrämmande tidstecken för den trygghetssökande, förstås – men egentligen goda nyheter. Att ingen längre behöver tömma kungens potta eller hålla grottan fri från hungriga lejon är lika med framsteg. För ju mindre vi förslavas av nödvändig produktion eller rent livsuppehållande verksamheter, desto mer frihet har vi att ägna oss åt – förhoppningsfull meningsfull och utvecklande – lattjo-lajban. Luther i oss kommer att hamna i existentiell kris, men det kan han gott ha.

Ett annat skäl stavas värdighet. Är det verkligen värdigt att människor i det materiella överflödets 2018 ska få sin ekonomi ut- och invänd hos socialen; skickas på förnedrande Ams-kurser utan egentligt hopp om, eller vilja till, att bli anställningsbara av Arbetsförmedlingen, eller hamna i mentalt uttröttande förhandlingar med Försäkringskassan om rätten till det och det bidraget?

Medborgarlön borde ur det här perspektivet kunna tala till både vänstern och högern. Samhällets olycksbarn ska slippa känna att de lever ”på nåder”, det är vänstervinsten. Och drastisk minskning av statlig och kommunal byråkrati är högervinsten.

En tredje anledning handlar om de magra resultaten av alla de varianter av lönesubvention som testats genom åren på grupper med svag eller icke-existerande förankring på arbetsmarknaden. Nystartsjobb, plusjobb… allt vad de nu hetat. Ett stort gap tycks existera mellan å ena sidan en fullt ut produktiv och anställningsbar person, å andra sidan den av livet lite sargade. Av allt att döma växer det gapet. Enkla jobb försvinner, social kompetens och hög (jobbrelevant) utbildning blir allt viktigare.

Hur realistiskt är det då att fundera i de här banorna? En avgörande – och naturligtvis inte avgjord! – fråga, är vad som händer med arbetsmoralen hos oss lönearbetande. Om jag själv ska gissa åt något håll, vill jag peka på den där Luther. Trots allt annat roligt som drar i livet, känner jag att han alltjämt är fastspikad på axeln.

Och, vill jag tillägga, väldigt många jobb blir allt roligare, allt mindre farliga, mindre hierarkiskt organiserade, samt mer bejakande av utbildning och personlig utveckling.

Ekonomen och debattören Tino Sanandaji bedömer att medborgarlön redan är ekonomiskt försvarbart till människor som under några års tid trovärdigt visat att de försökt bli lönearbetsfähiga, men på ett hederligt sätt misslyckats.

Flera länder är så smått på gång med pilotstudier om medborgarlön. Låt oss noga följa vad de kommer fram till.

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Låt tusen blommor blomma

Medborgarlön siktar mot samhällets mindre produktiva medlemmar. Men låt oss ändra blickriktning. Hur ser en politik ut för de (potentiellt) högproduktiva? Förmånliga skatter för importerad nyckelkompetens? Sänkta marginalskatter för höginkomsttagare? Skattekrediter för startup-företag? Mer elit- och spetstänkande i skolan? Ett begripligt – och till skillnad från det rådande sinnessjuka – betygsystemet? Bort med kvoteringstänkande och identitetspolitik ur samhällskroppen?

Låt tusen blommor blomma, så blir det nog bra det här.