Att bli odödlig genom medelmåttighet

Det finns en mytologi kring ledarskap och den har med tiden har gett upphov till ett slags industri.  
Tutankhamon var ingen stor ledare. Under hans korta tid som farao styrdes Egypten av premiärministern. Foto: Tammy Cuff/Pixabay

Du har hört namnet Tutankhamon. Han var farao i den nittonde dynastin, 2562-2524 före vår tideräkning. Under hans nästan fyrtio år vid makten skapades en infrastruktur och en förvaltningsapparat som gjorde Egypten rikt och gav möjligheter till expansion. Tutankhamon dog när hans ekipage överfölls av nubiska rebeller vid staden Napata. Då sträckte sig Egypten från Atlasbergen i nordväst, över svindlande avstånd, ända ned till det som idag är Kenyas kustlinje i sydost.

Så kan man beskriva ledarskap. Att ha presterat en berättelse som levt sig kvar i över fyratusen år. Eller för all del, ta Jesus. Han startade med Andreas, Simon Petrus, Jakob och Johannes och idag är två miljarder människor kristna.

Vi kan gå några pinnhål längre ner på ledarskapsstegen och plocka fram en Martin Luther King, en Steve Jobs, en Janne Carlzon eller en Refaat El-Sayed. Det finns en mytologi kring ledarskap och den har med tiden har gett upphov till ett slags industri.

Därför står kanske en handbollstränare i ljusgården på Arbetsförmedlingen i Karlshamn. Inför ett trettiotal handläggare ger personen i fråga tips om hur man kan planera för framgång med hjälp av positiv förstärkning.

Post it-lappar och Ramlösa-flaskor

Eller: Ledningsgruppen på ett tillverkningsföretag i Mölndal sitter i ett åttakantigt tornrum med utsikt över havet. Man skymtar Pater Noster i horisonten om man tittar ut genom fönstret. Framför whiteboarden står en person som var chef på en myndighet förut och berättar om att ledarskap handlar om förberedelser och genomförande och delar med sig av sina handfasta knep.

Ledarskap väcker alltså i mitt huvud associationer till heltäckningsmattor, post it-lappar och Ramlösa-flaskor. Traktamenten och tiominuters pauser där man kan kolla mejlen.

Och det är mytologins fel. Vi vill ledarskap. Vi vill det så mycket. Vi vill bli inspirerade och tror kanske också att vi ska kunna inspirera andra, någon gång. Men jag är rädd att ledarskap är lika lätt att lära ut i en föreläsning som utstrålning är. Det vill säga omöjligt. Det är enkelt att se beståndsdelarna. Men det är svårt för den som lyssnar att faktiskt applicera det på sin vardag.

Det betyder inte att det föreläsningsindustriella komplexet bygger på sakfel. Tvärtom. Men att förklara att en ros består av kol, väte, syre, kalcium, mangan, klor, molybden, svavel och magnesium, gör inte att den som lyssnar kan skapa en ros genom att blanda de ämnena.

Missförstå mig rätt! Den som vill kan givetvis utvecklas. Men då krävs det massor av tid och faktiskt arbete. Och en vilja att faktiskt orka förändra sig själv. Ja du hör ju själv hur jobbigt det låter.

Jag ska bekänna en sak. Inget av det jag skrev om Tutankhamon var sant. Eller, jo, en sak. Du känner till namnet, eller hur? Men det är inte för hans bedrifter som regent. Han blev farao som elvaåring och dog som nittonåring. Han utförde, och det kanske låter krasst, inget av vikt. Landet styrdes av premiärministern, Kheperkheprure Ay. Vi vet i princip inget om Tuthankhamon – inte ens hur eller varför han dog.

Så, hur blir en medelmåtta utan meriter den mest kända symbolen för en forntida högkultur? Genom att vara just en medelmåtta. Tutankhamons grav är en av de mindre i Konungarnas dal och han glömdes bort ganska fort. Men graven var fullpackad med saker. Från att han blev farao, satte folk igång att producera saker som skulle vara i graven. Och när arkeologerna till slut råkade hitta den oansenliga, men proppfulla, graven 1922, blev det en världshändelse.

Jazzlåtar om Tutankhamon

Det skrevs jazzlåtar om Tutankhamon. Svenska Dagbladet gjorde en hel bilaga om honom. Mumien gör entré i populärkulturen och färgen ”mummie brown”, som fick sina pigment från nedmalda delar från mumier blev populär bland målare. Allt detta, alltså, tack vare den unge regentens totala brist på avtryck i historien. Tack vare hans flagranta brist på ledarskap.

För mig, som inte precis är full av ledaregenskaper, är detta något trösterikt. Nej, jag är inte den som får igång en fest genom att först börja dansa. Jag skapar inga trender, jag leder inte teamwork-övningen på kickoffen, jag måste sitta ner och tänka och skriva för att kunna övertyga någon om något.

Men kanske, med hjälp av något slags bisarr slump, kommer namnet Fredric Thunholm om tretusen år vara för kontorsarbetare, vad namnet Tutankhamon är för egyptiska regenter idag.

In the long run we are all dead, men alla kan bli odödliga. Du också! Tusan, det slår mig att detta kanske är något jag skulle kunna åka runt och inspirera människor med. Jag kan prata i olika konferensrum och på sikt kanske till och med i folket hus och liknande lokaler, i mindre städer.

Du förstår, vi medelmåttor kan också drömma.

Låt ingen få dig att tro något annat.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.