Coronika: Utan jobbet stannar livet

Alla skriker på hjälp. Alla branscher och samhällssektorer som direkt eller indirekt bygger på att människor träffas är i akut kris. Nödropen riktas mot företrädesvis Magdalena Andersson och Stefan Ingves.

Egentligen är det komplett vansinne. Hur ska Magdalena Andersson eller Stefan Ingves kunna göra så att miljoner människor inte längre behöver arbeta? Om politikerna hade sådana trollkrafter så hade den magin knappats förblivit oanvänd.

Finans- och penningpolitik kan överbrygga vissa glapp i den reala ekonomin. Men ingenting kan ersätta den reala ekonomin.

Det är faktiskt mycket enkelt. Det finns inga gratisluncher. Allt som konsumeras måste först produceras och det kräver alltid en arbetsinsats.

För individer i vårt moderna samhälle finns det sällan någon benhård koppling mellan arbete och överlevnad. Det ska vi vara glada för. Altruism, fördelningspolitik och vårt allmänna välstånd gör att miljoner människor har tillgång till mat och mycket annat även om de inte arbetar. Tack och lov för det.

Men på samhällsnivå och lite längre sikt gäller sambandet att utan arbete skapas inga varor och tjänster. Välståndet styrs av hur mycket vi jobbar och hur produktiva vi är. Och vad handlar coronakrisen om i ekonomiska termer? Jo, att vi arbetar väldigt mycket mindre och är väldigt mycket mindre produktiva.

I Europa har nu tiotals miljoner människor tvingats lämna sina arbetsplatser. Inom många sektorer är massarbetslösheten redan här. Och det krympande antal som fortfarande jobbar inom handel, transport och närliggande branscher får inte mycket nyttigt gjort. Alla andra branscher brottas med sjukfrånvaro, strul med distansarbete och en massa andra störningar kopplade till coronakrisen.

Kort sagt: Vi arbetar mindre och får mindre gjort för varje arbetad timma. Enligt teoremet om gratislunchers icke-existens så är det omöjligt att detta i längden ska kunna överbryggas av centralbankirer och finansministrar.

Några veckors nedstängning klarar vi men det är skillnad på ett planerat jullov och den chock utan tydligt slut som ekonomin nu kastas in i.

Vi är alltså i en situation där en längre lockdown (nedstängning) av samhället med benhård nödvändighet kommer leda till massarbetslöshet och utslagning. Omfattningen lär bli vida större än efter finanskrisen 2008. Av det enkla skälet att aktiviteten i den reala ekonomin minskar mycket mer i lockdown än av något annat vi upplevt i mannaminne.

I USA spår banken Goldman Sachs att BNP kan falla -24% på ett kvartal. Enligt ekonomiprofessor Magnus Henrekson kan 600 000 svenska arbetstillfällen försvinna på tre månader.  Antalet livschanser som grusas i en längre lockdown motsvarar ett mänskligt lidande som rimligen vida överstiger det man kan undvika genom att fördröja covid-19.

För oavsett lockdown så kommer covid-19 leda till tusentals döda. Den saken råder det inget tvivel om. Däremot är det högst oklart om lockdown kan uppnå avsedd effekt. Europa är inte Kina. (På gott och ont.) På New Yorks Times lista över nio globala lärdomar för att bekämpa covid-19 så verkar Sverige och Europa ligga illa till på de flesta punkter.

Så även med lockdown kan man ifrågasätta hur effektiv den blir för att rädda liv. Risken är stor att vårdens kapacitet översvämmas med råge oavsett hur hård nedstängningen av samhället blir. Däremot kommer en nedstängning som pågår fram till sommaren med stor säkerhet vara ytterst effektiv i att knäcka tusentals företag och skapa massarbetslöshet i stora sektorer.

Här hävdar många att man inte kan jämföra människoliv med ekonomiska värden. Det är vackra ord som dessvärre rimmar illa med verkligheten. Fakta är att välfärdssamhället är genomsyrat av beräkningar där liv och hälsa vägs mot ekonomiska och sociala aspekter. Vi tillåter exempelvis rökning och bilkörning trots att det var för sig leder till många döda.

När hela samhällets väl och ve är i vågskålen så kan man inte delegera ansvaret till epidemiologer, virologer och myndighetschefer. Det är varje medborgares rättighet (och nästan skyldighet) att själv väga olika värden mot varandra. Även om det är obehagligt och osäkert.

Är vi villiga att rasera tillvaron för hundratusentals människor för att öka chansen att rädda tusentals människoliv?

Så hårt måste frågan tyvärr ställas. Och så kan den ställas i nästan varje familj och släkt.

Hur jämför vi ungdomarnas chanser att få ett jobb och bygga en framtid med en stor risk att gammelmorfars liv förkortas?

Vår uppfattning är klar. Samhällets ledare måste blicka bredare och längre än vad som görs nu. Det duger inte att rasera samhällsekonomin för att verka kraftfull på en presskonferens.

Fakta från den reala ekonomin är följande:

• Hälso- och sjukvård står för 7% av BNP i Sverige.
• Den globala lockdown vi ser nu torde innebära att BNP tappar i vart fall cirka 15-20% per tidsenhet som nedstängningen pågår.

Vi lägger alltså normalt sett 7% av BNP på att hålla 100% av befolkningen någorlunda frisk. Nu genomförs drakoniska åtgärder från världens regeringar som kostar 2-3 gånger så mycket för att lindra effekten av covid-19. Även om covid-19 är hemskt så är det orimligt att säga att det är 2-3 gånger värre än alla andra sjukdomar och folkhälsoproblem tillsammans.

Alla former av ”hård” lockdown måste antingen bli väldigt kortvariga eller genomgå en ordentligare demokratisk process. För i grund och botten är detta en demokratisk fråga. Är medborgarna beredda att göra vilka uppoffringar som helst i denna fråga? All historisk erfarenhet talar för att medborgare som upplever massarbetslöshet och depression är beredda att göra nästan vad som helst för att slippa det. Rösta populister eller värre till makten, exempelvis.

Givetvis ska vi som samhälle tillämpa långtgående social distansering och förmodligen isolering av utsatta individer. Kampen mot corona måste få kosta. Och givetvis ska det sättas in omfattande penning- och finanspolitiska åtgärder för att kompensera för de störningar som ofrånkomligen sker när samhället hanterar en chock som coronaviruset.

Men det är magiskt tänkande att tro att samhällets välstånd skapas av ”pengar” från centralbanker eller statskassor. Det finns inga stimulanspaket i världen som hjälper mot en lång lockdown där människor sitter overksamma istället för att jobba. Valet står mellan att folk får gå tillbaka till jobbet och träffas (om än på 2 meters distans) eller lockdown och massarbetslöshet. Enormt mänskligt lidande och död i covid-19 kommer vi dessvärre drabbas av oavsett.