Dags att decentralisera lönebildningen

Under 1970- och 80-talen framstod lönebildningen som ett av Sveriges största problem. Löneökningarna var höga och inflationsdrivande. De undergrävde den svenska konkurrenskraften, vilket bidrog till stora underskott i bytesbalansen och till upprepade devalveringar. Skulden ansågs i stor utsträckning ligga hos parterna på arbetsmarknaden. De slöt för höga avtal, och när avtalen väl var slutna lyckades de inte förhindra att lönekostnaderna drevs på ytterligare genom så kallad löneglidning, som var i samma storleksordning.

Avtalsförhandlingarna var starkt centraliserade och det föreföll därför naturligt att den lönedämpande politiken tog sikte på dem. Genom att sänka inkomstskatterna med tyngdpunkten lagd på genomsnittliga LO-inkomster, skulle förutsättningar skapas för facket att hålla tillbaka kraven på löneökningar. Skattesänkningarna finansierades med höjda arbetsgivaravgifter. Förutom sin roll i själva finansieringen, skulle de höjda avgifterna få arbetsgivarna att stå emot fackets löneökningskrav. Över tiden resulterade denna politik i en allt större progressivitet i inkomstbeskattningen och kraftigt höjda arbetsgivaravgifter, men någon ”återhållsamhet” vad gäller lönekostnaderna uppstod inte. Inflationen och devalveringscykeln rullade vidare.

I efterhand ter sig politiken närmast befängd.

Grunden för den inflationistiska lönebildningen låg i att regeringen hade tagit på sig ansvaret för att hålla arbetslösheten under 2 procent. Därmed fick finanspolitiken alltid en expansiv inriktning. Parterna som hade ansvar för inflationen hade under dessa omständigheter inga möjligheter att ta det ansvaret.

Efter den stora krisen i början av 1990-talet skedde en mycket betydelsefull förändring i stabiliseringspolitiken. Vi fick en självständig riksbank, med målet att hålla inflationstakten låg. Parterna på arbetsmarknaden fick i stället ansvaret för sysselsättningen, vilket de hade och har möjligheter att påverka. Till bilden hör också att finanspolitiken efter 1990-talet i hög grad har inriktats på att hålla statsfinanserna i ordning.

Paradigmskiftet har inneburit att lönebildningsprocessen ur makroekonomisk synvinkel numera ter sig tämligen oproblematisk. Kostnadsmässigt håller sig löneökningarna väl inom ramarna och det finns i dag en debatt kring frågan om löneökningarna är för låga för att vi ska kunna nå upp till inflationsmålet.

Ett stort problem med lönebildningen kvarstår dock. Det är mycket svårt att inom systemets ram åstadkomma förändringar i relativlönerna. Efter en period av decentralisering ser vi åter en stark tendens till centralisering. Det så kallade märket, det vill säga avtalen för industrianställda, har blivit mer och mer betydelsefullt för avtalen på hela arbetsmarknaden.

Det finns i dag mycket tydliga behov av större skillnader när det gäller lönerna i offentlig sektor. I en dynamisk ekonomi behövs också sådana förändringar i och mellan alla verksamheter.

Verkstadsföreningen, i dag Teknikföretagen, ledde under 1980-talet debatten och ansträngningarna att bryta upp den tidens starkt centraliserade avtalsförhandlingar. Detta påbörjade en positiv utveckling, där lönebildningen i allt större utsträckning skedde i företagen.

I dag är Teknikföretagen pådrivande i en utveckling där de egna branschavtalen ska vara normbildande för hela arbetsmarknaden. Den argumentation som Verkstadsföreningen förde under 1980-talet för en mera marknadsinriktad och företagsnära lönebildning är dock giltig även i dag. Det stabiliseringspolitiska ramverk som vi har i dag torde också säkerställa att en ökad decentralisering inte leder till lönepolitiskt kaos. Det är det ramverket och inte märket som gör att lönebildningsprocessen är stabil.

Docent i nationalekonomi och tidigare chef för IFN, chefsekonom för SAF, Industriförbundet och Handelsbanken.

Råd från Calmfors

En intressant analys av märket och den svenska lönebildningen görs av Lars Calmfors i skriften Industrins lönebildning kan och bör reformeras.