Därför v-änder det inte

Kraschen i Lehman Brothers förvandlade en lågkonjunktur till depression över en natt. Det är lätt att glömma nu, men fram till dess såg världskonjunkturen anständig ut. Farten och styrkan i nedgången som sedan följde var en chock, få har varit med om något liknande.

Efterfrågan kollapsade, produktionen rasade ännu snabbare. Av detta förstår vi att lagren skalades ned. Varför efterfrågan och produktion föll så kraftigt kommer det att skrivas böcker om i decennier, Att kreditmarknaderna dog är säkert en viktig förklaring (exportkrediter och liknande verkar helt ha försvunnit), men en hel del psykologi spelade säkert också in.

Nu har läget stabiliserats. Vi ser det på två sätt – finansiella marknader har gått upp nästan oavbrutet sedan mars, och en rad konjunkturindikatorer har stabiliserats och till och med förbättrats. Obligationsräntor har stigit till mer normala 3,5-4 procent, inflationsförväntningar ligger på mer normala 2 procent, priser på råvaror och frakter stiger, börserna har gått upp med 10-15 procent sedan årsskiftet.

Nu talar alla om gröna skott och olika bokstäver som beskrivningar för hur konjunkturkurvan ser ut framåt. Optimismen förklaras naturligtvis också av den extrema ekonomiska politiken, såväl penning- som finanspolitik. Vi drar nu en utdragen suck av lättnad över att det inte blir en 1930-talsdepression. Ska man tro marknaden blir det inte ens ett japanskt 1990-tal.

Vi befinner oss inte heller i fritt fall. Efterfrågan är fortfarande svag, men produktionen kan ha stabiliserats. Det kan ju bero på att lagren är tömda (även om de signalerna fortfarande är tvetydiga). Konjunkturen, och finansiella marknader “normaliseras”, och återgår till läget innan Lehman. Den processen kan få oss att må bra ett tag till, Många indikatorer, och börser, har fortfarande en bra bit kvar till pre-Lehman-nivåer.

Lager kan bli en annan positiv faktor. Lagernivåer har egentligen ingen betydelse alls över en konjunkturcykel, men enskilda kvartal kan det få enormt genomslag på BNP. Ett sådant kvartal kan komma när som helst.

Men saker och ting var ju inte precis guld och gröna skogar i september i fjol. Ska vi vara fortsatta optimister när vi kommer tillbaka efter semestrarna måste vi ha en stark tro att slutlig inhemsk efterfrågan i världen, alltså konsumtion och investeringar, kommer att ta fart. Det är svårare.

Det senaste decenniet har det talats mycket om globala obalanser. En grupp av länder har sparat för lite (USA, Storbritannien, Östeuropa), en grupp för mycket (oljeexportörerna, Kina och Asien men även Tyskland och Sverige!). I den första gruppen, ledd av USA, sker en förändring, sparandet stiger kraftigt i hushållen. Bra på lång sikt, men det gör det extremt svårt att se hur konjunkturen ska vända uppåt i den där brant lutande V-formen alla talar om. Finansiella kriser tar tid, och jag tycker fortfarande att det finns en alldeles för stor risk att USA står inför ett Japanscenario.

Så ska det bli en konjunkturvändning måste sparandet minska lika kraftigt i länder som Kina och Indien, konsumtion och investeringar öka. Visst, konstigare saker har hänt. Den som förutspått Japans elände år 1989 skulle säkert också ha dragit slutsatsen att den globala konjunkturen skulle dragits med ned. Det blev tvärtom, Japans ekonomi försvann in i skuggorna, men världsekonomin gick in i en boom. Så varför skulle inte världen kunna växa vidare även om USA får ett förlorat decennium?

Samtidigt visar IMF:s prognos för Kina ett oförändrat gigantiskt bytesbalansöverskott (sparande) på 10 procent av BNP. Obalanser rättas till först när båda sidorna balanseras om. Så även om vi fortsätter att se gröna skott den här våren, saknar vi fortfarande viktiga pusselbitar på sikt. Jag tror alltså inte på ett V.

ª Mattias Sundling är analyschef på HQ Bank.

nullnullnullnull