Det otidsenliga flyttandet av kött

Det finns en populär tanke om att företag ska ha ett raison d ́être som är mer filosofiskt än affärsplanen. Ett syfte, en mission. Det är inte så konstigt. Nästan alla företagsverksamheter är ju i grunden banala. Jag kan tycka att den där banaliteten inte är så dåligt. Den är väl tvärtom ganska bra. Den är i alla fall tydlig.

Men som sagt. Varumärken ska ”challenge the status quo” eller ”reshape” det ena eller andra. Det ska vara lite tjusigt! JetBlue Airways har som mission att ”inspire humanity – both in the air and on the ground”. Inspirera mänskligheten. Relativt ambitiöst av ett lågprisflygbolag! Att snegla åt Marie Curie, Martin Luther King och Greta Tunberg och säga ”hallå, vi spelar i samma lag… eller, ja vi är ju i luften också och inte bara på marken, som ni”.

Här är en bov i dramat: Berättelsen om två murare som höll på att bygga på samma onödigt stora kyrkobyggnad. På frågan vad de gör, säger en ”murar sten vid sten, det är slitigt och monotont”. Den andra säger ”jag bygger en katedral”. (Plats för svindlande insikt.) Du kanske har hört den på någon kickoff eller konferens.

En annan bov är Simon Sinek som sa att ”people don’t buy what you do, they buy why you do it.” Jo, visst. Men inte alltid, va? Vi kan enas om att det finns gränser här?

Det är lättare att vara katedralbyggare på Spotifykontoret än på Foodoracykeln.

SAS har som vision att ”make life easier for Scandinavia’s frequent travelers”. Det är snäppet nyktrare än JetBlue. Även om det bästa sättet att förenkla livet för Skandinaviens flitiga resenärer, kanske vore att hjälpa dem att slippa resa? Vi kommer till det.

Flygbolag har en sak gemensamt med snabbväxande techbolag och det är bristen på lönsamhet. SAS gjorde till exempel en förlust i perioden november till januari (alltså innan corona) på 861 miljoner kronor. Uber, för att ta ett välkänt techbolag, lyckades förlora drygt femtio miljarder kronor andra kvartalet 2019 (eller: 6 360 kronor i förlust, varje sekund, dygnet runt, i tre månader).

Jämförelsen är orättvis, dock. De som kastar in pengar i techbolagen gör det för att dessa ska växa och till slut bli lönsamma. Flygbolagen blöder för att affärsmodellen tydligt inte är hållbar. Inte ens i höstas, inte ens pre-corona.

Affärsmodellen för SAS, precis som för alla konkurrenter, är denna: Att ta betalt för att flytta kött med hjälp av stora, dyra, opraktiska maskiner. En stor del av köttet kommer i form av affärsresenärer. Mellanchefer och key account managers med stressig gångstil, kabinväskor på hjul och kavajen uppknäppt.

Så här är en fråga: Varför har inget flygbolag, på företagsmarknaden, definierat sig som något annat än flyttare av kött? Jag törs påstå att väldigt få flyger för att det är en härlig upplevelse. Att masa sig ut till en flygplats, passera säkerhetskontroller, vän ta, kliva ombord, sitta på planet – och sedan göra om proceduren åt andra hållet. Det finns ingen magi i lufttransporter.

Det som är väsentligt är mötet och affärerna det genererar. Väsentligt för kunden, alltså. Inte för flygbolagen, som fokuserar på att transportera biomassa i stålfåglar.

Med andra ord: Varför köpte inte ett flygbolag Pexip?

Perspektiv på pengar: Tyska staten gick precis in med 90 miljarder för att rädda Lufthansa. Pexip är ett norskt företag som konkurrerar med Zoom, Teams och Hangout. Man möjliggör möten utan att något kött flyttas, genom videokonferenser i dator och mobil. De introducerades på Oslobörsen häromveckan, till en värdering om drygt sex miljarder svenska kronor.

Nog kunde ett flygbolag dubblat den summan och till på köpet erbjudit nuvarande ägarna en betydligt mer spännande resa. Nej, ni ska inte ”konkurrera med Zoom”. Ni ska vara regalskeppet i en flotta som i övrigt består av Boeing och Airbus.

Varför köpte inte SAS Pexip? På riktigt. It’s Scandinavian, till och med. Varför utvecklar inget flygbolag tjänster som gör att de levererar möten och inte begränsar sig till transporter av PWC-Patrik och Siemens-Susanne? Varför är de besatta av att fortsätta ägna sig åt en verksamhet med gigantiska kostnader i alla led?

Make life easier för de som annars hade behövt vara Scandinavia’s frequent travelers.

Fler siffror: Pexip gick med 30 miljoner kronor i vinst 2019. Vinsten för stora konkurrenten Zoom: 200 miljoner kronor. Och båda alltså innan corona. Det är i sammanhanget småpotatis. Men det är siffror som är sunda. I verksamhet som är sund.

Jag ringer till SAS. Jag frågar den första personen vad den jobbar med och hon svarar ”jag flyttar 40-åringar mellan Arlanda och Frankfurt, det är otidsenligt och trist”. I min fantasi, där SAS faktiskt köpte Pexip, svarar en annan person: ”jag bygger en katedral”. I bakgrunden ropar en man med gäll röst, och jag tror honom, ”we’re challenging the status quo!”

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker, driver bloggen ”Tänk på Döden”.