En manipulerad marknad

Att säga god fortsättning efter ett år som 2020 känns på många sätt som en mindre passande önskan. Istället hoppas vi väl alla på bättring. Så: Bättre fortsättning!  Att man välkomnades in i det nya året med makabra scener från stormningen av Capitolium är förhoppningsvis inte ett järtecken för utvecklingen resten av året.  Det är numera inte mycket som får mig att sitta klistrad vid TV-apparaten efter midnatt – speciellt inte med en, av coronarestriktioner, fullt utvecklad TV-utmattning.  Efterdyningarna tror jag kommer leda till stora förändringar både vad det gäller den amerikanska valprocessen och kanske också konstitutionella förändringar.  De finansiella marknaderna i USA – som var öppna under större delen av händelseförloppet – var däremot märkbart opåverkade. Börser stängde upp, kanske beroende på utkomsten av senatorsvalet i Georgia, och, mer förvånande, volatiliteten sköt inte heller i höjden, något som annars är högst normalt vid oroligheter av den magnituden.  Men finansmarknaderna är sedan lång tid dopade av centralbanksaktiviteter och reagerar inte alltid som de gjort historiskt.  Långsiktigt är det ett problem som kan få stora, och kanske svårhanterliga, konsekvenser.

Ända sedan skuld- och finanskrisen 2008 har centralbanker, i större eller mindre omfattning, ägnat sig åt okonventionell penningpolitik.  De senare årens frånvaro av inflation har inneburit allt lägre styrräntor – nära noll eller till och med negativa styrräntor på sina håll.  När sedan pandemin slog till under förra året var räntevapnen utan ammunition hos många av de större centralbankerna.  För att samtidigt förhindra en ny skuldkris, och dessutom stimulera ekonomin efter sviterna av pandemin har penningpolitiken blivit ännu mer okonventionell.  Framförallt har man ägnat sig åt obligationsköp. Försök har gjorts att ta sig ur den förda politiken.  Det sista allvarliga försöket skedde 2013 när dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke diskuterade en minskning av obligationsköpen.  Räntorna sköt i höjden bara på hotet om minskade köp, det var inte ens en fråga om att reversera köpen. Högre räntor, allt annat lika, dämpar den ekonomiska aktiviteten och för ekonomier på knäna med rekordhöga skulder inom såväl stats-, företags- som hushållssektorn vore det direkt förödande.  Facit har vi från både finanskrisen 2008 och eurokrisen några år senare.

Idag lever vi istället med rekordstora obligationsköp från centralbankerna. Och nu köper man inte bara statsobligationer. Säkerställda obligationer, bostadsobligationer, kommunobligationer och, sedan en tid, även företagsobligationer finns idag på Riksbankens meny.  Andra centralbanker har gått längre och köper även aktier (Bank of Japan) eller indirekt via derivat (Fed).  Detta har givetvis lett till extremt låga räntor för räntetillgångsslagen men också till allt högre nivåer på världens börser. Centralbankerna skapar nya pengar – med digitala sedelpressar – som likt vatten rinner ner i de flesta finansiella marknader.  Placerarna – fondförvaltare, försäkringsbolag och pensionsbolag – tvingas ta större risker för att få en avkastning värd namnet.  Det innebär, allt annat lika, mer pengar till aktiemarknaden men också till high-yield/junk-bond marknaderna för ränteprodukter med stigande värderingar som följd.  Andra investerar i infrastruktur eller börjar med utlåning.  Artiklar i finanspress hävdar faktiskt att finansiella institutioner ligger bakom de nya rekordnoteringarna på Bitcoin.

Ju längre den förda penningpolitiken håller på desto större är risken att signalvärdet från de finansiella marknaderna eroderar.  Räntor är extremt låga.  Nya pengar skjuts in i marknader hela tiden.  Centralbanker har dessutom indikerat att man är beredd att köpa mer om det behövs.  Det blir ytterligare en back-stop för en redan risksvullen marknad.  Och ju större innehaven blir hos centralbankerna desto tuffare blir det att reversera flödet.  Under tiden stiger värderingarna.  Och ju högre värderingarna blir desto större blir risken för bakslag om eller när centralbanker vill backa från tillgångsköpen.  Om det alls går.

När marknaden får nya spelregler blir det konsekvenser.  Jag önskar att jag visste exakt vilka.  Det gör jag inte.  Troligen ingen annan heller.  Facit finns i framtiden. Men risken för att det skapas skeva eller felaktiga allokeringar och felinvesteringar bland såväl investerare som beslutsfattare ökar.  Föråldrade verksamheter/företag får fortsatt finansiering – från en marknad som tillförs alltmer pengar – och kan komma stå i vägen för andra aktörer som satsar på ny teknik eller har banbrytande idéer.  Skulderna ökar i alla dimensioner; räntekostnaden är låg och tagare på fodringarna (obligationerna/skuldebreven) saknas inte.  På makroplanet finns det ekonomer som hävdar att sparandet kommer öka – tvärtemot vad många centralbanker vill åstadkomma – då sparbenägenheten kan komma att stiga när avkastningen är generellt låg på säkra placeringar.  Eller så kommer kanske en allt större del av det befintliga sparandet, och pensionskapitalet, att hamna i mer riskfyllda placeringar.  Inte heller bra.

Samtidigt strävar de flesta centralbanker efter högre inflation.  Högre inflation, allt annat lika, borde ge högre räntor.  I en miljö med alltför stora skulder, och med ekonomier i konvalescens efter pandemin, är det IBG (Ingen Bra Grej). Svaret har blivit att mjuka upp inflationsmålen – att tillåta inflationen att stiga utan att svara med räntehöjningar. Centralbanker, som största köpare av statsobligationer, kontrollerar därmed såväl den korta som den långa räntan.  Dissonansen från finansmarknadens signalsystem ökar i ett system där marknadskrafterna är manipulerade.  Hur det slutar får vi se.