Fantasipolitikens land

Människor har alltid två skäl för sitt handlande, menade den skarpögde bankiren JP Morgan: ”Ett gott skäl och ett verkligt skäl.”

I svensk politik är dubbel bokföring en gammal fin tradition:

Är det viljan att frälsa världen som ligger bakom vår generösa flyktingpolitik, vår missionerande utrikespolitik och vår gentila biståndspolitik?

Nej, från början var det ett sätt att rädda ansiktet efter andra världskriget. Där stod Sverige i princip på Tysklands sida tills vinden vände över en natt den 6 december 1941, då nazisterna körde fast utanför Moskva samtidigt som Storbritannien förklarade krig mot Finland och Japan gjorde misstaget att anfalla USA.

Var det drömmen om ett enat Europa som fick oss att knacka på dörren till EU för femton år sedan?

Inte alls. En ekonomisk kris gav bara tillfälligt behov att söka stadga hos stater som sett om sitt hus bättre, ungefär som Island söker skydd från Atlantstormen i dag.

När det kom till EMU-omröstning 2003 hade ju Sveriges ekonomi återuppstått ifrån de döda, och svenska folket sade mycket riktigt nej till ytterligare integration.

I den dubbla bokföringens politik är inget vad det ser ut att vara. Ibland vill man ju tro att politikerna menar vad de säger, men oftare tvingas man tyda symboler.

Ta ubåtsjakterna på 1980-talet till exempel. ”Vi sysslar inte med antisovjetism”, sade Olof Palme medan Sverige formellt stod neutralt mellan demokrati och diktatur. När ryssarnas periskop dök upp lite överallt i skärgården fick marinen och moderaterna sin perfekta symbol för en feg, farlig och förljugen säkerhetspolitik.

Kruxet var att det i stort sett inte handlade om några ubåtar, utan om minkar och hallucinationer, ungefär som ett ufofenomen. Den fysiska verkligheten var dock tämligen irrelevant, eftersom politiken ändå utspelades på symbolplanet, och antisovjetopinionen hade mera rätt än fel i sin grundläggande bedömning.

Emedan alliansfriheten var en illusion gjorde det inget att ubåtarna också var en illusion. Fantasipolitiken bildade ett eget, slutet kretslopp.

Nu har regeringen väckt nytt liv i alla symbolfrågors moder: kärnkraften. I energipolitiken brukar retoriken och logiken snurra så häftigt att man kan köra en turbin på debattörernas utandningsluft.

Vad är egentligen kärnkraft?

Man kokar vatten med hjälp av en gnutta anrikat uran och genererar på så sätt elektricitet. Helt riskfritt är det inte, och det skapas lite avfall som kan vara farligt om det hanteras fel. På det hela taget dock en effektiv metod att frigöra energi – särskilt i jämförelse med att köpa olja för dyra pengar av någon despot långt bort, transportera den i bräckliga fartyg och förbränna den med atmosfären som sopstation.

Om någon hade upptäckt atomkraften för 100 år sedan, när framstegsoptimismen stod på topp, skulle världen ha jublat. Om den hade uppfunnits i dag, när vi börjar ana fossilbränslenas verkliga pris och alternativens begränsningar, skulle det också ha blivit fest i Kapernaum.

Kärnkraften i Sverige hade oturen att blomma ut precis när den fick representera en massa annat: centralism, urbanisering, rotlöshet, teknokrati, miljölarm. Svenskarna hade ryckts upp med rötterna inom loppet av en generation och var helt förvirrade. Här fanns ett ställföreträdande monster för bondsluga politiker att exploatera.

Med tiden blev det religion. På 1970-talet fanns prästerna i centern med socialdemokraterna i rollen som atomdjävul. Nu har tron blivit socialdemokratisk, med borgarna och marknaden som de nukleära demonerna.

Någon ny kärnkraft efter 2025 får vi nog inte, men fantasipolitikens kretslopp snurrar vidare. I det avseendet har vi redan uthållig tillväxt.