Fler måste tävla i snålhet

Sommaren 1994 publicerade OECD sin prognos över de svenska offentliga finanserna. Detta var bister läsning. Den offentliga skulden skulle växa oavbrutet och 1995-1996 klättra långt över 100-procentstrecket. Sverige hade precis kravlat sig upp ur en finanskris och en djup depression. Den privata sektorn hade panikhöjt sitt sparande kraftigt, efterfrågan hade kollapsat och den offentliga sektorn fick agera stötdämpare genom att försämra sitt sparande. Sverige hade tvåsiffriga budgetunderskott och det fanns inga gränser för pessimismen.

Olika modeller för den så kallade skuldkvoten, eller skuldfällan, visade att Sverige i princip var konkursfärdigt vad som än gjordes. Jämförelser med länder som Uruguay på 1930-talet var vanliga och antogs förebåda att Sverige nu skulle halka ned i armod.

Så blev det nu inte. Dels för att en del av sifferunderlaget var fel, men framför allt därför att den socialdemokratiska regeringen genomförde mycket stora finanspolitiska åtstramningar. Den utländska efterfrågan överraskade dessutom positivt och vips så hade Sverige OECD:s starkaste offentliga finanser och allt var glömt. Den offentliga bruttoskulden toppade runt 80 procent och föll sedan oavbrutet.

Det är alltid lätt att raljera med prognoser, särskilt i efterhand. Min poäng är att när vi nu tittar på kaoset i Eurozonen (och glöm inte USA och Storbritannien, oron kan på goda grunder sprida sig) är det bra att komma ihåg att långtidsprognoser på offentliga finanser sällan eller aldrig slår in. Av någon anledning missar vi alltid dynamiken när konjunkturen svänger.

Greklands situation är extrem. Möjligen kan krisen i Portugal mäta sig med den grekiska när det gäller elände, men annars är Greklands kombination av mycket svagt offentlig sparande och stora underskott i bytesbalansen exeptionell. Men Eurozonen i sin helhet har balans i sin bytesbalans, så det finns inhemskt sparande att täcka underskotten i den offentliga sektorn med.

Det är troligen låg sannolikhet att Grekland ställer in betalningarna, men sannolikheten är inte noll. Deras åtstramningsprogram ser hårdare ut än det som vi gjorde, och det är känns tveksamt om det är politiskt möjligt. Det verkar också bygga mycket på högre intäkter, snarare än lägre utgifter vilket gör att det känns ännu mera tveksamt.

Men jag tror inte att det är särskilt troligt att EMU ska spricka, eller att enskilda länder ska sparkas ut. Det är knappast särskilt seriöst att tro att länder som Spanien eller Storbritannien ska riskera att ställa in, eller omförhandla, sina skulder. Men … erfarenheten från det stökiga 1994 (som har flera likheter med 2010), är att marknaden inte är särskilt intresserad av den typen av finare nyanser. Riskpremierna höjs, och det kan bli brutalt.

Finanskriser följs nästan alltid av mycket svaga offentliga finanser. Problemet den här gången är att det omfattar så många länder. Oron höjer riskpremier och räntor, och tvingar nu allt fler länder att börja tävla i budgetåtstramningar. Om det strukturella budgetunderskottet i ett land ska förbättras med 10 procentenheter på ett par år (och det är ju vad som diskuteras i till exempel Grekland), betyder det en ungefär lika stor åtstramning av inhemsk efterfrågan.

Det är troligen ingen slump att detta händer nu. Precis som 1994 hamnade fokus på finanspolitiken när vi kom ur recessionen och penningpolitiken skulle börja stramas åt (Greklands siffror var ju kända redan i oktober, men marknaden smällde inte förrän i december, när ECB klargjorde att likviditetsstöden skulle börja fasas ut.)

Så även om vi ska ta domedagsprofetior med en stor nypa salt, är vi nu i en stökig period med oroliga räntor och åtstramningar.

nullnullnullnull