Gör polismordet till Lex-Andreas

Det är vår förbannade skyldighet att politisera polismordet, skriver Dana Pourkomeylian efter polismordet i Biskopsgården i Göteborg.
Minnesplatsen där en polis sköts till döds på Biskopsgården i Göteborg. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

”Felskjutning” kvalificerade onsdagen den 30 juni till ett vedertaget begrepp i det svenska språket. Ordet används nämligen numera när en kula skjuter en polisman till döds. Tidigare FN-tjänstgöring i utlandet och relativt ny i polisyrket blev Andreas 33 år mördad när han på moped tog sig till platsen där den misstänkte gärningsmannen hade avfyrat flera skott mot ett sällskap i Biskopsgården, Göteborg. Ingen insats pågick, och Andreas sköts helt oprovocerat när han anlände till platsen. Hemma väntade hans sambo, gravid med deras första barn. Den misstänkta skytten, en 17-årig man, sitter nu häktad på sannolika skäl misstänkt för mord.

Polisen håller den tunna blå linjen mellan samhället och skuggsamhället, mellan målsägande och förövare. När kulan träffar en polis har pipan också riktats mot de medborgare som vill att Sverige ska vara ett fungerande rättssamhälle, där lag och ordning lägger samhällets grund. Den som angriper polisen angriper således även demokratin, vilken Sveriges polismän- och kvinnor getts befogenheten att försvara. Andreas riskerade, så som samtliga av sina kollegor i yrket, sitt liv för att skydda oss medborgare.

Får max 4 års fängelse

Som tack för detta uppdrag får Andreas och hans kollegor arbeta i en underfinansierad verksamhet med en lön på 27 500 kronor i månaden, där de anställda fullkomligt vadar i de senaste decenniets allt tilltagande gängkriminalitet och våldsbrott. Den misstänkta 17-åringen, tidigare känd av polisen för mordförsök, får om fälld max 4 år i sluten ungdomsvård. För att ha mördat en polisman.

Reaktionerna på Andreas bortgång har, med rätta, varit bestörtning, ilska och stor sorg. På Twitter uttryckte såväl politiker som allmänhet sina kondoleanser, men många uttryckte även krav på förändring och politisk självrannsakan. De som gjorde detta möttes inte sällan av uppmaningen att ”inte politisera en tragisk händelse”.

Det verkar finnas en, mycket svensk, vanföreställning att låta bli att politisera isolerade händelser där det allmänna misslyckats att skydda den enskildes liv skull vara en handling av respekt mot den denne eller dennes anhöriga. Förhållandet är det exakt motsatta. Lex-Lotta är politisering av dåvarande pojkväns dödsmisshandel av en enskild kvinna. Lex-Fadime är politisering av pappans dödsskjutning av en enskild dotter. Lex-Esmeralda är politisering av en enskild liten flickas död till följd av att en svensk domstol värderade föräldrarnas rätt mer än barnets. Lex Maria är politisering av enskilda patienters felbehandling på ett sjukhus som ledde till deras död.

Så: varför kan inte Lex-Andreas en gång för alla förändra den skeva verklighet där en 17-åring kan mörda en polisman för att efter 4 år kunna återvända till samhället, till gänget och till kriminaliteten? Varför kan inte Lex-Andreas en gång för alla leda till ett polislyft som ger våra poliser lön i enlighet med den risk de utsätter sig själva för? Vad är de som skriker sig hesa över att ”inte politisera” rädda för? Sannolikt att ansvaret för bristerna kommer härledas tillbaka till dem själva, eller att förändringarna som krävs inte är en del av deras egna politiska program.

Reducerar mord till olycka

Den svenska politiska vänstern hejdar sig aldrig från att politisera kvinnomord, enskilda brister på privata vårdinrättningar eller arbetsplatsolyckor. Politisering av ett mord på en polis som stärker opinionen för hårdare straff, fler verktyg till polis och åklagare och inte minst belyser segregationers uppenbara koppling till gängkriminaliteten vill man dock inte höra talas om.

Faktum är att flera vänsterpolitiker, bland annat Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Linda Snecker, i ett desperat försök att få sin egen politik att applicera på mordet benämnde det som just en ”arbetsplatsolycka”. Utöver att det är rätt ut vidrigt att en folkvald politiker reducerar ett mord till en olycka är det som att bevittna när ett barn försöker få ner en kub i ett hål.

Självklart är det oacceptabelt att använda målsägandes påstådda vilja som grund för sin egen åsikt, men att utgå från enskild händelse för att genom konstruktiv – och politisk – diskussion förhindra att det händer igen är inte respektlöst: det är vår förbannade skyldighet. Det är vår förbannade skyldighet att politisera polismord, och alla andra angrepp mot vår demokrati. Det är först när vi inte politiserar uppenbara missförhållanden och orättvisor som vi sviker de individer som fått betala det ultimata priset för samhällets och politikernas misslyckanden.