Ingves vilja är en gåta

En inställd spelning är också en spelning, anses Ulf Lundell ha sagt en gång när han av oklar anledning aldrig dök upp på en konsert. Jag kom omedelbart att tänka på det uttrycket när jag förra veckan läste Riksbankens räntebeslut och tog del av kommunikationen. Man valde att lämna räntan oförändrad men flaggade samtidigt för en höjning (0,25 procent) antingen i december eller i februari. Bakom beslutet döljer sig dock ett resonemang som jag i alla delar inte begriper.

Jag har länge tyckt att Riksbanken borde ha höjt räntan av det enkla skälet att inflationen sedan en tid ligger på, ja till och med över, målet, av Riksbanken tolkat som inflationstakt enligt KPIF-måttet på 2 procent. Riksbanken har sedan en tid valt att i stället luta sig emot ett annat mått, nämligen KPIF exklusive energi. Man bortser helt enkelt från energipriserna, då de brukar fluktuera runt något tänkt medianvärde, för att fokusera på den underliggande inflationen. Den är inte lika hög – men den är inte heller, och det är viktigt att komma ihåg, det mål som Riksbanken har sagt ska styra penningpolitiken. Eller? Till och med jag börjar tvivla.

Kommunikationen, och förståelsen, för Riksbankens resonemang måste te sig hyfsat otydligt för en vanlig människa som trots allt måste betala de högre el- och bensinpriserna. Jag ställer mig också frågan om var energipriserna ligger om sex månader. För fem år sedan kostade oljan över 100 dollar per fat för att sedan falla ner mot 30 dollar. Sedan början av 2016 har priset stadigt stigit mot dagens 75 dollar per fat. Geopolitisk påverkan (Iran, Venezuela) har redan påverkat prisbilden. Dessutom har orkansäsongen i västra Atlanten satt i gång och gett störningar för oljeproduktionen i Mexikanska golfen med högre oljepriser som följd. I min värld ligger snarare risken på uppsidan för oljepriset. Elpriserna är redan rekordhöga och vattenmagasinen är, efter sommarens rekordtorka, långt ifrån fulla när vi nu börjar skruva på elementen framåt hösten. Vad, utöver en tro på att energipriserna återgår till ett historiskt medelvärde, talar för att elpriserna ska ner? Jag vet inte. Men det gör inte Riksbanken heller.

När Riksbanken hoppar mellan målen blir det svårt att förstå dess förda penningpolitik. När man, som Riksbanken, dessutom ideligen misstror inflationens återkomst och hellre byter mål än höjer räntan binder man dessutom ris åt sin egen rygg. En stor del av de centrala löneförhandlingarna i Sverige är kopplade till inflationen, det är tänkt att arbetsgivarna ska kompensera för inflationen oavsett nivå. Högre löner är något som Riksbanken längtat efter under lång tid. Högre löner ger högre inflation och därmed – givet dagens styrränta – räntehöjningar. Genom sitt otydliga budskap och ideliga upprepningar om nedsidesrisker finns det risk för att löneökningarna – som Riksbanken faktiskt vill ha – dämpas. Vilken inflation ska man kompenseras för? Den man känner av i plånboken i form av minskad köpkraft eller den som Riksbanken väljer att följa?

Det är nu sju år sedan Riksbanken höjde räntan senast. Då höjde man räntan sju gånger, efter att sviterna från Lehman-kraschen 2008 lagt sig. Räntehöjningarna följdes av en häftig öppen debatt i media mellan sittande Riksbanksdirektörer om huruvida räntehöjningarna alls behövdes eller var direkt felaktiga. Inflationen föll tillbaka (bland annat energipriser föll kraftigt men bortsågs då inte ifrån) och man påbörjade den serie räntesänkningar som lett fram till dagens rekordlåga nivå på –0,5 procent. Jag vill inte tro att detta räntehöjartrauma runt 2011 påverkar Riksbanken och lett till en i dag överdriven försiktighet även om tanken gnagt i mig. Oavsett, Riksbanken har väl på fötterna för att höja räntan omgående och borde redan ha gjort det. För vad är egentligen målet med penningpolitiken om ingen förstår den?

Analyschef på Swedbank som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Inte bara elände

På ett energiseminarium som min arbetsgivare anordnade i Oslo fick en hög företrädare för ett energibolag, som ägnar sig åt vindkraft, frågan om vad som var den största anledningen till att omvandlingen mot förnybar energi hade börjat äga rum.

Han svarade: ”Lehman- och finanskrisen 2008!” De låga räntor som följde har underlättat enormt för finansieringen av dessa dyra projekt plus att investerarna sökt andra typer av investeringar när traditionella investeringar i exempelvis obligationer gett låg avkastning. Det är inte bara elände som följer av kriser.