Kan man lita på Sveriges Television?

Jag bor sedan fyra år i Brasilien, varav två år i São Paulo (2005 och 2006). Besöker regelbundet São Paulo i mitt yrke som skribent. Jag har haft otaliga artiklar i allt från Svenska Dagbladet till Gourmet, från DI/Weekend till RES. Nu senast var en tiosidig artikel i Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar den 17 januari. Och nyligen hade jag en krönika i denna tidning, Affärsvärlden – om hur säkert det är i São Paulo, men att staden är fångad i sin egen myt.

Tilläggas bör att São Paulo är min absoluta favoritstad i världen med sin energi, charm, sexighet, öppenhet, kreativitet, dynamik – om man nu gillar storstäder.

Så får jag ett e-mail som undrar: ”Bobo, lever du i en drömvärld?”

Sveriges Television har slagit till och i veckan som gått sänt en amerikansk dokumentär ”Manda Bala (Send a Bullet) – på liv och död i São Paulo”.

Jag ska inte kritisera det vulgära tabloida greppet i filmen. Det är filmarens sak att besöka sin mor i São Paulo kanske någon gång i början av 00-talet, kämpa med klippning, redigering, finansiering i många år, för att börja sälja den först 2007. SVT köper den, och än mer aningslöst sänder den, först nu i början av 2009. Jag kan bara säga ”grattis grabben” till att ha hittat den mest okunniga inköparen i världen.

För under den här dokumentärens tillkomst har São Paulo gjort resan från världens kanske farligaste stad till Sydamerikas säkraste. 1999 var São Paulo farligast på vår jord. São Paulo var länge den snabbast växande staden i hela världen och framställdes i medier som ett Frankensteinmonster, kanske med viss rätt. Även om jag tillhör de som tycker att även det var fördomsfullt. När medier går igång med siffror som typ ”100 mord per 100 000 invånare” i någon Latinamerikansk storstad, så glömmer man ju lätt att det är 99 900 som jobbar, älskar, äter, sover, roar sig – och inte blir vare sig mördare eller mördade. Men det är ju sällan något för vare sig dokumentärfilmare eller journalister att suga tag i.

När New York vände blad i historien, införde nolltolerans och annat, som påstås drastiskt ha sänkt brottsligheten, stod svenska medier på kö och skrev så tangentborden glödde.

Jag begär inte att Sveriges Television ska läsa mina artiklar, eller ha kollen på brasilianska medier. I min enfald trodde jag dock de i eget intresse följde The Economist, Financial Times, New York Times, BBC för att inte gå i en fallgrop som denna. Givetvis kan man välja att sända filmen ändå, men då med rubriceringen ”historisk dokumentär om 1990-talets São Paulo”.

Det förmenta nästan Goebbelsaktiga och Bushaktiga påannonserandet, ett slags vi och dom, att ”de rika stjäl från de fattiga och de fattiga stjäl från de rika” – man får leta efter något mer gement fördomsfullt, korkat för att inte säga taskigt. Inte ens någon promille av de fattiga är tjuvar, vad menar SVT? Och varför skulle inte glädje, karneval och sambafotboll kunna finnas även om det finns kriminalitet? Får man inte ha semester på Gotland eller sjunga allsång på Skansen (i TV dessutom) bara för att det finns heroinister på Sergels Torg? Är det bara jag som inte förstår?

Den senaste statistiken visar att São Paul har ”10,7 mord per 100 000 invånare” och det gäller inte bara för några lyxigare innerstadskvarter, där är förstås siffrorna ännu lägre. Statistiken gäller hela staden São Paulo med 11 miljoner invånare där många så kallade problemområden är inkluderade. Men även svåra förorter som Jardim Ãngela, som 1996 klassades som farligast i världen, har på senare år fått sin brottslighet halverad. Där har 30 olika socialt inriktade organisationer (NGO:s) gjort underverk tillsammans med en effektivare polis, som invånarna fått förtroende för.

Det som låg bakom 1990-talets våldsboom var att allmänheten litade mer på gangsters, vilket fick hela samhällsstrukturen att mer eller mindre haverera. Nya vapenlagar, en smartare mindre korrumperad poliskår och enorma sociala insatser, av allt från kommunen, NGO:s, universitetsungdom, frivilliga, företagare, har gjort underverk. Men inte minst har den nuvarande brasilianska regeringen lyft miljoner ur fattigdom till ett drägligare liv, tiotals miljoner har klivit in i vad vi menar med arbetarklass, och än fler lever ett liv jämförbart med vad som i Europa och USA kallas medelklass. Har SVT även missat att Brasilien har en ”socialistisk” regering, om än mer pragmatisk än demagogisk?

Dokumentären öppnar med det pretentiösa påståendet att den är ”för farlig för att få visas i Brasilien”. Som om landet styrdes av en junta eller hade censur. Förklaringen till att den inte visas är givetvis att den betraktas som en blandning av skitfilm och lögn. Om den hade gjorts tio år tidigare hade troligen någon av de stora brasilianska kanalerna valt att visa den av sensationsskäl. Eftersom den då kanske hade skildrat något med en viss verklighetsanknytning, som väckt debatt.

Jag föreslår att allt från Sveriges Televisions chefer till svenska poliser, kommunalansvariga och stora medier avlägger ett studiebesök i São Paulo – New York är gammal skåpmat för den här typen av problematik.

Men framför allt tycker jag att Sveriges Television ska be invånarna i São Paulo om ursäkt. Då skulle jag återfå mitt förtroende för public service, som jag ofta älskat och sett upp till.

Det tycks vara möjligt att få bort det värsta våldet i en storstad. Betydligt svårare är det uppenbarligen att få bort underhållningsvåldet, ofta förklätt till nyhet eller dokumentär, i medierna.