Kundupplevelsedirektören ska vara SJ:s viktigaste ledare – ska tjäna mer än VD:n

Jag är mycket fascinerad av prissättning och värdering av saker. Det är väldigt spännande att se vad som avgör vad något ska kosta. Oavsett om det är en chokladbit, en målning eller en VD. Eller en tågbiljett, för den delen.  

I en ledarartikel i Expressen skriver en ilsken Gunnar Wetterberg:

”SJ:s tillkortakommanden är alldeles för ofta SJ:s egna. Och de har en principiell aspekt. Hur kan en vd få sitta kvar, år efter år, när verksamheten fungerar så illa? Vad är det för en styrelse som tillåter det? Och varför ser inte ägaren till att styrelsen tar sig samman?”

Ord och inga visor, Gunnar. Men också tråkigt för Monica Lingegård att läsa det. Jag vet av egen erfarenhet att SJ inte är världsmästare på att ta kritik, så jag befarar att någon mellanchef har mejlat dig i affekt redan. 

Tillbaka till början av den här texten. Jag skrev att det är spännande att se vad som avgör vad något ska kosta. Men det är ju inte spännande, det är ju omöjligt. Det finns inte en enda sak eller tjänst som har en prissättning vid ett givet tillfälle som inte är godtycklig. Det inkluderar värdet på de medel vi använder att betala för sakerna med, oavsett om de heter dollar, guld, Pokemonkort eller DragonGROK. 

ATT BRÄNNA DIAMANTER 

Samtidigt, eftersom människor så gärna tror att vi är rationella, hittar vi på massa motiveringar till priser. Vi berättar sagor. Är till exempel diamanter jättedyra för att de är så sällsynta, vackra och oförstörbara? Eller är de jättedyra, för att DeBeer har monopol och kan bestämma priserna själva? Visste du förresten att en diamant brinner upp i värmen från en tändsticka? Det är bara kol, trots allt. 

Forskaren Alexander Andersson, vid Göteborgs universitet, har skrivit en avhandling i praktisk filosofi, som handlar om de höga VD-lönerna. Han menar att de är moralisk tveksamma. Dels på grund av informationsosymmetri:

”När den mest robusta informationen till styrelsen kommer från direktören, har direktören ett övertag vad gäller målen som är rimliga att sätta för bonusar och incitament. Här finns risk för maktobalans. Styrelsemedlemmarna kan också känna sig priviligierade över att få vara med, själva erhålla en rejäl ersättning, och närmast uppfatta sig stå i skuld till VD:n.”

Intressant. Han konstaterar även att det är mycket svårt att se någon koppling mellan hur företagen presterar och mycket höga (eller för den delen låga) ersättningar.  

En ytterligare aspekt som han lyfter, och som man ofta hör i de här sammanhangen, är att man ”måste” ge en VD en lön på en viss nivå, för att VD:ar i andra bolag i samma bransch eller samma storlek, har löner på den nivån. ”Men då antar man ett komparativt perspektiv”, konstaterar Andersson, ”och släpper hela idén om lön efter förtjänst och prestation.”  

HUVUDARGUMENT: GODTYCKE 

Själv är jag verkligen inte forskare i praktisk filosofi. Om jag skulle anföra ett argument i frågan, som dessutom kan användas, oberoende av vad man faktiskt känner eller tycker – så är det godtycke. Alltså samma faktor som styr priset på exakt allting annat.  

Monica Lingegård tjänade ungefär 6,5 miljoner 2022, jag antar att det är sju miljoner i år. Det intressanta är inte huruvida den ersättningen är rimlig.

Man kan känna att Gunnar Wetterberg har en poäng, när han visar hur otroligt dåliga SJ är på göra sitt jobb, oavsett om det är IT, planering eller att köra tåg. Man kan också tänka att SJ:s styrelse får exakt vad de har kravställt och är helt nöjda. Det borde vara så. Bolaget sköts som styrelsen vill att det ska skötas. Annars hade ju Lingegård redan fått gå. 

Ett perspektiv man kan anlägga, handlar om marginalnytta och alternativkostnad. Lingegård kostar (baserat på 7 miljoner plus pension och arbetsgivaravgift) lågt räknat SJ 15 miljoner kronor per år.  

Lika lite som jag är forskare i praktisk filosofi, är jag managementkonsult. Så låt mig helt enkelt gissa hur man skulle kunna använda 15 miljoner om året, med målsättningen att långsiktigt förbättra SJ, samtidigt som man kvalitetssäkrar här och nu.  

DEN SAKNADE DIREKTÖREN 

Bolaget måste ha en VD, såklart, vi allokerar därför fem miljoner dit.  

Nästa förslag är att vi strukturerar om bland ansvarsområdena i ledningsgruppen. Idag finns där direktörer för »Trafik och service« och »Kommunikation och hållbarhet«, men ingen för »Kundupplevelse«. Kundupplevelsen är inte bara bolagets största problem, det är också en KPI som visar hur de övriga delarna levererar, eller inte. Om allt annat funkar – då är kundupplevelsen på topp. Detta gör Kundupplevelsedirektören till företagets viktigaste ledare. 

Lägg därför tio miljoner på den personen. I det här fallet, dubbelt så mycket som på VD. Rent praktiskt rapporterar VD till Kundupplevelsedirektören. VD-rollen blir en kombinerad roll, som dels är administrativ och dels symbolisk. Jag tänker mig en kombinerad ständig sekreterare och landshövding.  

Låter det konstigt? Orealistiskt? 

Vet du vad som är ännu konstigare och ännu mer orealistiskt? Att man inte redan idag redan agerar som om det satt en Kundupplevelsedirektör över VD. 

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.