L rättvist straffat

Opinionsraset för L kan ses som det rättvisa straffet för att man vallat bort sig i två guldfrågor: invandringen/integrationen, samt skolan.
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni.
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni. Foto: Pontus Lundahl/TT

Med osviklig social tondövhet för det folkliga, lanserade Bror Duktig-partiet Liberalerna sin kursändring i Sd-frågan under brinnande VM-stafett. Så medan vi normala skärmanvändare följde kampen för nationell ära mot ryssar och norrmän, facebookade Nyamko Sabuni ut det braskande beskedet att hennes borgerliga parti gärna ser en regering som är… hrrm…borgerlig.

Åtminstone i teorin. Helst ska Centern med i regeringsunderlaget. Men det är ju en omöjlighet eftersom prat med Sd utgör en röd linje för Annie Lööf.

Men inte nog med det. Hur rimmar Sabunis krav på bevarad asylrätt med Jimmie Åkessons ultimatum om nettoutvandring? Visst, han har öppnat för en rännil asylinvandring som ett förhandlingskort. Men bara om en hård utvisningspolitik realiseras. Hur får Sabuni ihop det med sina “liberala grundvärden”?

Lägg till hennes stenhårda attacker mot Åkesson, med anklagelser om rasistisk retorik som skadar invandrarbarn.

Vore jag en allmänborgerlig väljare som applåderar M/Kd:s högergir, skulle jag frukta att Sabunis ja till att prata med Jimmie slutar med igensmälld dörr. I så fall har Sabuni nu lyckats spela bort möjligheterna till stödröster både höger- och vänsterifrån.

That ship has sailed.

Och hur utspelets tre centrala policyerbjudanden  – smart klimatpolitik, kunskapsskola, förbättrad integration – ska locka nya väljare, ter sig gåtfullt.

Kärnkraften? Den ingår redan i menyvalet hos alla borgerliga partier utom Centern.

Skolfrågan kraschades av Jan Björklund rakt in i en bergvägg, blind som han var för förstörelselustan hos Skolverkets kunskapsföraktande postmodernister.

Integrationen: ”En integrationspolitik som betonar att förutsättningen för att kräva sin rätt är att göra sin plikt.” (Sabuni; DN Debatt 5/3). Snömos och blaha. Kanske inte om väljarna bringas tro att integrationen varit ett bortglömt samhällsproblem, och nu upptäckts av Sabuni. Men så är icke fallet. That ship has sailed.

Faktiskt var det Liberalerna själva som satte segel i den frågan i seklets början.

Det var en tid – nu riktar jag mig särskilt till er riktigt unga läsare! – då invandringen var hälften av dagens, och vi alla ansågs tjäna på den. Då riksdagen saknade ett invandringskritiskt parti. Då det var de facto förbjudet att kräva minskad invandring. (För då var man rasist, vilket betydde ungefär “nazistisk folkutrotare” och inte som idag: “någon som twittrat slarrvigt”.)

Det var också en tid då svenskar och välintegrerade invandrare lämnade alltmer problematiska förorter, samtidigt som ledande politiker stressade väljarna med uttalanden som att “Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka”. (Mona Sahlin, SR, 2001)

Det folkpartistiska genidraget var att envist göra integrationsfrågan till sin. Delvis som ett proxy-ord för invandringskritik. Mest minnesvärt: språktest för medborgarskap. Lars Leijonborg kröntes till Lejonkungen efter att i valet 2002 fått över 13%.

Liberalerna tog sedan under ekonomhistorikern Mauricio Rojas fram “Utanförskapets karta”: ambitiösa socioekonomiska genomgångar av integrationsmisslyckanden.

Även Sabuni var aktiv, och tog, bland annat som integrationsminister, tuffa fajter för att uppmärksamma kvinnoförtryckande hederskultur. Men 2010 blev hon ersatt på posten av partikollega Erik Ullenhag, vars specialgren blev att berätta att “600 000 invandrare går till jobbet varje dag”.

Förskönad integration

Han lanserade också en “mytkrossarsajt” på regeringen.se, på vilken berättades att invandringen gav plus i ekonomin och att den inte spädde på brottsligheten.

Senare har ett flertal ekonomer visat hur glädjeinflaterad invandrarsysselsättningen är, genom bland annat lönesubventioner och absurda definitioner av att vara sysselsatt. (En timme i veckan på lönebidrag räcker gott och väl.)

Professor Johan Eklund lyfter självförsörjningsgraden, och anger en bruttoinkomst på 186 000 kronor. ”Med detta mått går andelen som 2016 kunde försörja sig i gruppen från Afrika ned till mer dramatiska 38% och för Mellanöstern stannar den först på 36%”. (SvD 15/4-20) Han menar att det ekonomiska utanförskapet ”alltså är betydligt mer omfattande än vad den officiella sysselsättningsstatistiken ger sken av”.

Men Liberalerna bytte alltså planhalva. Från att med proxy-ordet “integration” ha gett luft åt anständig invandringsproblematisering, skulle nu integrationen istället förskönas. Manegen krattades för dels en locket-på-politik avseende invandringskritik (åtminstone fram till flyktingkrisen 2015), dels de ohyggligt komplicerade regeringsbildningarna 2014 och 2018.

Tack sa Sd.

Opinionsraset för L kan ses som det rättvisa straffet för att man vallat bort sig i två guldfrågor: invandringen/integrationen, samt skolan.  Utsikterna till opinionslyft förmörkas av att Liberalerna – historiskt ofta “näst bästa parti” – rasat till delad sistaplats med bara 6% (Aftonbladet/Demoskop). Medan M nosar på siffror som störta parti..

”Vill vi på allvar bryta segregationen och stoppa kriminaliteten måste vi kraftigt minska invandringen”, sa Ulf Kristersson när skissen till ett nytt idéprogram presenterades.  Frågan är vad han ska ha Sabunis internt så splittrade Liberaler till?

Erik Hörstadius är frilansjournalist, författare och samhällsdebattör.