Enlund: EMU kan du vara själv

Landets återstående folkpartister vädrar äntligen morgonluft efter katastrofvalet 2022. Kronan har nämligen nått nya rekordsvaga nivåer mot euron. Nu vill man att landet snarast ska anslutas till valutaunionen. Man ska ”aldrig låta en kris gå till spillo”, som alla hegelianer begriper.

”På kinesiska består ordet kris av två tecken, en representerar fara och den andra, möjlighet”, sade en gång USA:s president John F. Kennedy.

Opinionen utvecklar sig också åt rätt håll, åtminstone utifrån Liberalernas perspektiv. Ju svagare kronan blir, desto starkare blir den folkliga opinionen för att överge landets anrika valuta för att istället ansluta Sverige till EMU-samarbetet.

Att det finns ett sådant samband är inte så konstigt. En svag växelkurs märks tydligt – inte minst för utlandsresenärer, medan fördelarna med en självständig valuta är mer svårgreppade. Genom kronmördarmaskiner och konstiga KPI-beräkningar har man kreativt förvandlat kronan till konfetti. Och därigenom, som av en händelse, påverkat EMU-opinionen i en folkpartistisk riktning.

För fyra år sedan räknade jag ut att det borde finnas ett folkligt stöd för ett EMU-medlemskap med en kronkurs kring 13–14 kr per euro. Vi är nästan där. Om landets miljardärer och storföretag – i samarbete med stora tidningar – satte igång en medial kampanj i favör för euron skulle ett folkligt stöd kunna trollas fram vid lägre valutakurser. Men sådant kostar pengar, och anses tydligen onödigt.

”En folkomröstning är inte nödvändig konstitutionellt på något sätt. Vi har en beslutsför riksdag”, hälsar Liberalernas partiledare Johan Pehrson från maktens korridorer.

Översatt: oåterkalleliga beslut bestäms bäst genom ett enskilt majoritetsbeslut av de 349 människor som vi skattebetalare härbärgerar på Helgeandsholmen. En mer lärd person skulle påpeka att ju mer oåterkalleliga konsekvenserna av ett beslut hotar att bli, desto högre blir kravet på att beslutet i fråga uppfattas som legitimt (idealet är 100% folklig acceptans – att ”alla ska med”, för att citera en annan politiker).

Att ansluta sig till en valutaunion är ett i stort sett oåterkalleligt beslut, vilket innebär att frågan bör bemötas med en högre grad av allvar än ens dagliga val av fikabröd.

Litenhet inget trovärdigt argument

Finansmannen Christer Gardell uttalade sig elegant i frågan redan under fjolåret om att ”kronan är en liten skitvaluta” och ville därför att Sverige inför euron istället. Han fortsatte: ”om vi svenskar ska bli rikare igen måste vi göra något åt valutan”. Och kanske är det så, men är det egentligen litenheten som är problemet?

Ett exempel på en annan mindre valuta är Schweizerfrancen. Under 1970-talet befann sig Sverige på en fjärde plats bland OECD-länderna när det gällde välståndsmåttet BNP per capita. Vid den tiden var växelkursen för Schweizerfrancen något över en krona – ungefär som dåtidens Piggelin. Idag kostar en franc istället omkring 12 kr. På något märkligt vis fortfarande i samma härad som samma gröna isglass.

Färska beräkningar avslöjar tyvärr att Sverige nu istället hamnar på en artonde plats i världen. Förvisso inte dåligt –men jämfört med Schweiz sjätte plats, eller Singapores tredje plats kan det inte sägas vara särskilt imponerande. Den lilla monarkin Liechtenstein ligger på andra plats, efter Monaco. Det visar att litenhet inte utgör ett riktigt problem.

Vore det fel med mer makt till hovet?

Det är också anmärkningsvärt att kronan började sin kraftiga utförslöpa efter att kungen förlorade sin formella makt över riket enligt 1974 års regeringsform. Kanske vore det därför lämpligt om Christer Gardell istället fokuserade på att överföra mer makt till hovet istället för att låta den hamna hos avlägsna byråkrater? Ett studiebesök hos Hans-Adam II av Liechtenstein kan vara ett första steg i den riktningen.

Efter att Riksbanken lyckats med konststycket att slarva bort en fjärdedel av medborgarnas köpkraft under loppet av några få år kan man även fundera över om det skulle vara av så stort ondo om kungen istället fick befogenhet över styrräntan. Av utfallen att döma verkar det ändå vara litet si och så med den penningpolitiska kompetensen hos våra modellbundna byråkrater.

Detta talar i sig för ett ökat användande av andra bevekelsegrunder än de gängse. Och är inte vår kung rätt så behaglig ändå, kanske till och med mer genuin och folkkär än flertalet av rikets politiker, direktionsmedlemmar eller finansprofiler?

Skulle det rentav inte vara en strålande tanke om vårt underbara Sverige kunde hämta inspiration från monarkin Liechtenstein? Om det är för mycket begärt, så åtminstone från Schweiz eller Singapore, i stället för från EMU och Tyskland?

Eller borde vi koppla loss sidovagnen?

Sedan mitten av 1990-talet har Moder Svea blivit placerad i Tysklands sidovagn. Och det vore kanske inte så fasligt om inte föraren i fråga tycks vara fast besluten att accelerera utför ett stup, inte minst energipolitisk. Istället för att stärka EU:s konkurrenskraft verkar man inställd på att förvandla kontinenten till ett jätteskansen för kineser. I nuvarande läge – vore det inte mer passande att överväga att koppla loss sidovagnen, i stället för att krypa upp i förarens knä?

Jag har tidigare skrivit om centraliseringens bortglömda baksidor, perspektiv som aktualiseras av EMU-frågan. Det norrländska bandet Euskefeurat erbjuder en annan vinkel: ”Det är långt härifrån till Bryssel, och än mycket längre ifrån Bryssel och hit”.

I sammandrag kan man säga att mycket står på spel om landets folkpartister skulle lyckas kuppa igenom en anslutning till EMU. En omfattande debatt och en folkomröstning är det minsta vi kan begära. Eller är det bara jag som tycker att frågan bör tas på större allvar?