Lösning är inget, implementering allt

Det overkligaste i science fiction-berättelser är inte att det finns interplanetära rymdfärder, flygande skateboards eller teleportering. Nej, det är att livsformer på andra planeter nästan alltid verkar leva i samhällen som organiserats utan nationer. På planeten Zmorx bor därför till exempel zmorxier, som alla styrs av en, enda planetär regering.

Detta är inte så konstigt. Science fiction-genrens berättelser utspelar sig ofta på stora ytor, rent rumsligt. Det blir ogörbart att dela upp Zmorx i 150 stycken suveräna stater som alla har olika agendor. Planeten som helhet är bara en isolerad plats i ett större universum, både litterärt och bokstavligt.

I en berättelse kanske hjälten kanske stannar där, på väg till en måne i GS160-systemet. Köper en intergalaktisk Snickers och fyller på soppa i rymdskeppet. Eller så sprängs hela Zmorx, i en bisats, av den ondskefulle kejsarinnan Pooki. I båda fallen saknas det skäl att gå in på zmorxisk geopolitik.

I en annan historia kanske zmorxierna befinner sig i konflikt med kalonerna, som bor på grannplaneten Kalon. För alla på Zmorx är detta bokstavligt talat ett existentiellt hot. Med alla vapen de har på Kalon skulle de kunna blåsa hela planeten i luften. Att i det läget, som författare, börja prata om olika stater på Zmorx, som på grund av olika agendor vill ignorera hotet från Kalon, gör att man tappar i trovärdighet. Det verkar helt enkelt orimligt att en planet i en sån extrem situation inte sätter sin existens främst. I valet mellan tjafs och överlevnad skulle alla välja det senare.

Vi byter planet. I en intervju i Dagens Nyheter upprepar makroekonomen John Hassler vad han redan skrivit om på Expressens ledarsida: Att orsaken till de globala koldioxidutsläppen är ”att det varit helt gratis att släppa ut koldioxid, trots att man bör se atmosfärens förmåga att absorbera koldioxid som en naturresurs som finns i begränsad mängd”. Vi borde alltså därför börja ta betalt för utsläppen. Det är ett på samma gång enkelt och radikalt synsätt, naturligtvis går utmärkt att applicera på andra miljöproblem, dessutom. Från avverkningen av regnskog (och för all del gammelskog i Sverige) till utfiskningen av haven, där kinesiska båtar nu håller på att fiska upp allt levande som har fenor i internationellt vatten över hela planeten. Kvar åt lokala kustnära fiskare i länder som Mocambique och Chile är maneter och plast.

Det kan inte vara gratis, konstaterar Hassler, att göra saker som har negativ inverkan på miljön. För om det är gratis kommer vi människor att göra det för mycket. Om istället det får en prislapp, kommer denna att justera det till en hållbar nivå. Utbud och efterfrågan, där det senare alltså smidigt justeras med avgifter. Inte en ”fri marknad”, men en marknad. Till skillnad från idag.

How dare you?

Vad skulle det kosta, då? Vad skulle det kosta att lösa klimatkrisen, avverkningen av känsliga skogar och överfiskningen? Det beskäftiga svaret är att frågan är felställd. Att vi snarare borde prata om vad det kostar att inte lösa det. Men, visst, i fallet med den globala uppvärmningen har Hassler ett konkret svar. En global skatt på koldioxid skulle till exempel göra bensinen mellan 50 och 70 öre dyrare per liter. Inte så dyrt alltså. Inte ens så dyrt att det skulle förändra livet i någon väsentlig mening, någonstans på jorden. En ganska rimlig kompromiss helt enkelt:  Allt som leder till koldioxidutsläpp blir lite, lite, dyrare – men vi kan i gengäld bo kvar på planeten. Tyvärr kommer det inte att ske, av åtminstone två skäl.

Det första är att många har investerat för mycket i klimatfrågan. Investerat i sin självbild, sitt personliga varumärke och i olika dogmatiska förhållningssätt. Vissa förnekar att den globala uppvärmningen ens finns. Och om den finns är det inte människans fel. Andra flaggar istället för att vi måste förändra hela vår livsstil för att kunna göra något åt den. How dare you?

Att då en enkel ekonom kommer och säger ”höj bensinpriset med 60 öre och priset på en kWh med åtta öre så fixar det sig” är helt enkelt ett budskap som ingen vill höra. För vem tjänar på det? Ja, alltså, utöver de 7,9 miljarder människor vars personliga varumärken inte påverkas.

Det finns heller ingen global fiskal förvaltningsapparat. Man kan tycka att det vore en smal sak att organisera en sådan, med planetens fortlevnad som incitament. Men alla nationer, regioner, kommuner, städer och stadsdelsförvaltningar är sig själva närmast. Smaka på orden ”planetens fortlevnad”. Visst, det kanske är så i sak. Det kanske stämmer. Men nog låter det ändå ganska abstrakt? Jämfört med vård, skola och omsorg.

Man måste vara idealist bortom all rimlighet om man tror att vi ska få världens alla stater att solidariskt enas om ett system och sedan dessutom fördela pengarna inom det systemet? Att Kina, Schweiz, Mali och Nordkorea alla ska säga ”okej, vi kör på detta”. Att gulfstaterna gladeligen ska skjuta sig själva i fötterna med guldpläterade automatgevär, for the greater good. Att Ryssland kliver ur sängen en morgon och tänker på allas bästa. Sorry men nej. Det dåliga med global uppvärmning är uppvärmningen. Det hopplösa är att den är just global.

På sätt och vis är det en perfekt bild av mänsklighetens inneboende knasighet. Lösningen finns och är enkel. Den bara… hjälper oss inte. Skulle du göra en global opinionsundersökning där människor får svara ja eller nej till 50 öre dyrare bensin om höjningen samtidigt garanterar mänsklighetens överlevnad, tror jag att en rejäl majoritet hade röstat för. For the record.

Vi vill, som art. Vi kan inte, som system.

Jorden är värd att rädda. Den är inte perfekt, men det är den enda planeten där du kan få dig en råbiff och ett glas Bourgogne. Vi har ingen gemensam planetär administration, som de har på Zmorx. Och vi behöver ingen annan planet för att förgöra oss, vi sköter det själva. 

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.