Det magiska penningträdet

I Kungsträdgården i Stockholm hände det härom året någonting mycket besynnerligt. Det var en måndag och i ett av de stora bankkontoren höll man just på att förbereda sig för dagen. Det knackade plötsligt på dörren, en mycket svag liten knackning. “Stig in”, sa bankchefen. Men ingen steg in. Istället knackade det en gång till. “Gå och se efter vem det är”, röt nu bankchefen till den anställde som råkade stå närmast dörren. Den anställde öppnade. Utanför stod det en liten man. Inte större än en docka. Men in klev han i bankkontoret och sade: “Jag undrar om jag skulle kunna få ett banklån?”.

Bankchefen blev faktiskt så häpen att hon inte kunde svara, men till sist sade hon: “vad är du för en egentligen?”. En bra fråga. Redan för mer än hundra år sedan sade J.P. Morgan att “det första [i kredit] är karaktär … före pengar eller något annat”. Det här var faktiskt början på något ännu mer märkvärdigt – nya pengar skulle snart skapas, och det ur tomma luften.

Det är faktiskt tack vare bankernas så kallade utlåning till småfolket och andra som dagens pengar uppstår. Ibland tror människor att det är insatta medel som lånas ut av banken. Men så är det faktiskt inte. Att banker lånar ut pengar stämmer egentligen inte heller. Merparten av alla pengar i våra samhällen skapas av banksystemet när de köper värdepapper, vilket av något skäl har kommit att kallas för “utlåning”.

Jag vet en rolig plats, ett trolleripalats

Låt säga att du – likt den lille figuren i inledningen – söker ett lån. Eftersom du är en rekorderlig individ utan betalningsanmärkningar och som inte skrivit något uschligt på internet, ser banken välvilligt på din förfrågan. Du lovar att så småningom återbetala beloppet. Det är detta kontrakt (ett värdepapper) som köps av banken. Som betalning ges du kortfristiga fordringar på samma bank.

Dessa fordringar, det vill säga bankens skuld till dig, är det som kallas för hushållens insättningar (eller “inlåning från allmänheten” på bankbyråkratiska). Ja, det kallas för insättningar eller inlåning trots att ingen har satt in dem – pengarna har ju precis trollats fram av banken ur tomma intet.

Dina pengar på banken är bankens skuld till dig. Du är förpliktigad att betala tillbaka lånet. Så kanske är det att ta i att säga att pengarna har skapats ur tomma intet – du och din rekorderlighet har ju deltagit. Banken och du är alltså båda långivare och låntagare, även om det nog inte känns så. Det har inte heller alltid varit såhär. Samme J.P. Morgan sade att “krediter inte är pengar”. Utan att “pengar är guld, och inget annat”. Pippi Långstrump skulle nog hålla med. Språket förändras dock, och vi med det.

Alla tiders tokeri

Med denna förståelse av pengar – som numera delas även av Bank of England – kan man ta sig en funderare kring penningpolitiken. Ett av sätten som man tänker sig att penningpolitiken ger effekt är nämligen genom dess påverkan på din och banksystemets förmåga och vilja att öka eller minska utlåningen. Enkelt uttryckt: med en högre ränta blir det mindre drag under galoscherna. Systemets förmåga och vilja att skapa (eller förstöra) dessa pengar är dock avhängigt mångt fler saker än penningpolitiken.

På senare år har våra visa män klurat ut ett nytt och sällsamt påhitt, det vill säga att ställa ut statliga lånegarantier. Allt prat om karaktär och rekorderlighet är nu bara att glömma. När staten garanterar någons kreditvärdighet blir det direkt mer utlåning och penningskapande än annars. Och här har det hänt mycket, vilket inte minst dagens höga inflation vittnar om. I Sverige brassade man under 2020 på med 100 mdr i en företagsakut, Riksgäldskontoret gavs i uppdrag 2021 att fläska på med 80 mdr för gröna garantier, 2022 följdes det upp med 250 mdr i statliga kreditgarantier för elproducenter. I andra länder är beloppen ännu större.

Varför alla dessa finansiella knep fortfarande behövs trots omgjorda regelverk och den svärm av reglerare som idag ägnar sig åt översyn skulle man kunna fråga sig. Man påminns om Oscar Wildes utsaga: “Byråkratin måste expandera för att tillgodose behoven från den expanderande byråkratin”.

Han heter Lurifix och han kan många trix

Oavsett hur det är med den frågan lär fler dylika garantier stunda nu när detta magiska penningträd har upptäckts. Formellt sett belastar garantierna nämligen varken statens budget eller statsskulden, något som är egendomligt men politiskt opportunt. Ekonomkåren är som bekant inte främmande för idén att dölja kostnaderna för sina påhitt för dig och mig. Alltjämt devalverar dessa politiskt styrda pengar penningvärdet för oss andra. Ingreppen kan därför – precis som inflationen – ses som en slags gömd skatt.

Utställandet av statliga garantier försvårar också för centralbankerna att kontrollera inflationen. Utöver att belasta staternas faktiska skuldbörda, vilket minskar centralbankernas trovärdighet, blir styrräntan mer impotent tack vare detta statliga inkräktande. Detta talar idag för högre styrräntor än vad som annars hade blivit fallet.

Och till dem av er som nu tycker att dagens banksystem inte bara verkar märkligt utan kanske rentav orättfärdigt, ja, det kan man ju tycka, men den åsikten riskerar tyvärr att passa planeringsbyråkratin som handen i handsken. Ju större missnöjet är med den rådande ordningen, desto enklare blir det att rulla ut det elektroniska gulag som riskerar att bli följden från centralbanksvalutor som e-kronan. Att på olika sätt skylla just på bankerna har faktiskt också föreslagits av ekonomer både vad gäller minusräntor och ambitionen att minska kontantanvändningen.

Istället för att ytterligare centralisera makten till ett gäng ickevalda planeringsbyråkrater – samma skock som precis tappat bort mer än 25% av svenskarnas penningvärde – kanske vi borde ta oss en funderare på motsatsen. Vad sägs om att vi istället låter tusen banker, och tusen betalningsmedel, blomma? Eller borde vi måhända bygga ett helt nytt system?

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.