Regeringen missar målet

?Regeringen presenterade förra veckan sin klimat­proposition. Ett viktigt inslag är en successiv höjning av skatten på diesel. Man säger sig vilja använda ekonomiska styrmedel för att nå de klimatpolitiska målen.

Låt mig först deklarera att jag, liksom regeringen och en nästan enig forskarkår, är övertygad om att klimatförändringar är ett mycket allvarligt problem och att de till stor del orsakas av koldioxidutsläpp och andra mänskliga aktiviteter. Men hjälper det att höja skatter på fossila bränslen? Tyvärr är jag inte så säker på det.

Vad blir effekten av införandet av en skatt på en vara? Givetvis är det rimligt att anta att om skatten leder till högre konsumentpriser så minskar efterfrågan (mer eller mindre beroende bland annat på hur goda substitut som finns). Men hur mycket kommer verkligen konsumentpriserna att öka om man inför en varuskatt? Detta kan vi inte svara på utan att specificera hur varans utbud är beskaffat. Om utbudet genereras på en perfekt konkurrensmarknad och inte är begränsat i volym kommer konsumentpriset att ges av marginalkostnad i produktionen plus skatt. En skatt ökar då alltså konsumentpriset ett-till-ett – konsumenterna får bära skatten och efterfrågan minskar.

Om utbudet i stället är oelastiskt (begränsat till sin volym) kommer skatten däremot helt att bäras av producenterna. Konsumentpriset och efterfrågan blir då opåverkade. Ett klassiskt exempel på detta är fastighetsskatter – skatteförändringar leder här bara till att priset före skatt anpassas så att priset inklusive skatt är oförändrat.

Det finns mycket som talar för att olja är en vara med oelastiskt utbud. Det finns en viss mängd olja i marken och i den meningen är utbudet helt ­oelastiskt. Visserligen finns på marginalen oljeresurser som är dyra att utvinna och med tillräckligt höga skatter kan de bli olönsamma att exploatera. Men detta har förmodligen en rätt obetydlig effekt för resonemanget. Om världens regeringar gemensamt lade en skatt på olja är det därför rimligt att anta att det i stort sett inte skulle ha någon som helst effekt på oljekonsumtionen – det skulle bara minska oljeproducenternas vinster.

Eftersom det bara är den totala mängden olja som är begränsad, inte vad som säljs ett givet år, kan man dock med tidsvarierande skatter påverka tidsprofilen av oljekonsumtionen. En successivt ökande skatt skulle till exempel göra det relativt sett mer lönsamt att sälja olja nu snarare än i framtiden och därmed accelerera oljeanvändningen. Detta är precis motsatsen till vad klimatforskarna säger att vi borde göra.

Jag har hittills talat om en världsomfattande höjning av oljeskatterna – men den svenska regeringen kan ju bara besluta om svenska skatter. Vad händer då om Sverige isolerat höjer oljeskatten? I detta fall kommer förstås inte världsmarknadspriset att ändras påtagligt och den svenska oljekonsumtionen går därmed ned – precis som regeringen vill. Men, givet det rimliga antagandet om ett oelastiskt totalt utbud, faller världsmarknadspriset precis så mycket som behövs för att kompensera det svenska efterfrågebortfallet. Effekten av den ensidiga skattehöjningen blir alltså ett skifte i den internationella fördelningen av oljekonsumtionen. Kina, USA och övriga länder konsumerar mer och Sverige mindre men summan av konsumtionen blir oförändrad.

En väl utformad klimatpolitik på såväl global som svensk nivå måste alltså breakta att oljemarknaden består både av utbud och efterfrågan.

Hittills förefaller denna enkla insikt inte gått upp för vare sig den svenska regeringen eller FN:s klimatorgan. Klimatpolitiken riskerar därmed att inriktas på att verka kraftfull snarare än att vara det.

Det kan väl inte vara meningen?

– John Hassler är professor i makro­ekonomi på Stockholms universitet.

nullnullnullnull