Rekord i krismedvetande

Ett avgörande ögonblick i kampen om regeringsmakten kom på Harpsund den 20 augusti. Efter regeringens överläggningar och kräftskiva deklarerade finansminister Anders Borg att målet om 1 procents överskott i de offentliga finanserna nås redan 2012.

Men sen kom det som en blixt från klar himmel: Borg dubblade överskottsmålet. På grund av osäkerheten om vart skuldkrisen i världen tar vägen skulle pengarna sparas i stället för att användas för reformer.

30-40 miljarder som skulle kunna gå till att öka de offentliga utgifterna och/eller sänka skatterna ska i stället läggas på hög för att möta sämre tider som kan komma. Detta alltså utöver de restriktioner för budgeten som riksdagen redan har beslutat om.

Finansministern lyckades därigenom med konststycket att sätta grimma på ministrar och borgerliga partiledare en månad före valet. De angelägna reformer som de borgerliga partierna skulle vilja locka väljarna med kokades efter förhandlingar ner till alliansens ”reformambitioner”. Alltså vallöften som bara blir verklighet om överskottet blir ännu större. Det var onekligen en stark prestation av Anders Borg som gjort ekonomiskt ansvarstagande till de nya Moderaternas och därmed den borgerliga alliansens främsta ledstjärna.

Men hur ansvarsfullt är det att spara i stället för att spendera när över 400 000 går arbetslösa? Anders Borgs sparsamhet påminner om tiden före Keynes när konservativa ekonomer förordade att man skulle spara sig ur kriser.

Nu blev det märkligt nog nästan ingen debatt alls om det dubbla överskottsmålet och dess följder. Om Socialdemokraterna hade haft självförtroende nog att driva en egen linje hade vi kunnat få en valrörelse med två tydliga alternativ. Men Socialdemokraterna med skuggfinansminister Thomas Östros tog inte ens chansen att fundera på saken. Inom en timme hade Östros anslutit sig till Borgs dubbelsparande.

En coolare S-ledning hade satsat mer än regeringen på att få ner arbetslösheten. Och kunnat hämtas stöd från Konjunkturinstitutet. Då hade trovärdigheten för Mona Sahlins mantra – jobben, jobben, jobben – onekligen ökat.

Sista chansen fanns i de rödgrönas gemensamma valplattform. Men då gjorde Mona Sahlin i stället allt för att övertyga om att det är de ramar som regeringen satt upp som gäller. Dubbla överskott blev slutgiltigt överordnat även för oppositionen. Trots den minst sagt knackiga valrörelsen och underläget i opinionen vågade inte de rödgröna chansa på att kasta in en ny parameter. ”Det skulle aldrig ha fungerat. Vi skulle omedelbart ha framställts som ekonomiskt oansvariga och den debatten hade vi aldrig klarat”, sade en socialdemokratisk tjänsteman när valplattformen presenterades.

Att de rödgröna skulle ha följt budgetreglerna spelar alltså ingen roll. Det är Anders Borgs diktat som avgör vad som är ansvarsfullt. Därmed har han lyckats tygla även oppositionen, vilket väl får sägas vara en ännu starkare prestation än tömföringen av allianskamraterna. Men det säger onekligen ganska mycket om hur Sverige har förändrats när dubbla överskott blir viktigare än att minska en rekordhög arbetslöshet.

De gamla Moderaterna skulle ha gått till attack mot överbeskattning. De gamla Socialdemokraterna skulle ha satsat brett på arbetsmarknadsåtgärder och AMS-utbildning.

Nu gäller att i första hand få ner statsskulden. Krismedvetandet kanske sitter väl djupt ibland.

—

Anders Jonsson är journalist och författare och har bevakat svensk politik i decennier. Han skriver i Affärsvärlden varannan vecka.