Sex veckor med gips

Du har en spricka i fotleden. Jag ska remittera dig till gipsning. Sex veckor med gips och kryckor.”

Så kan det gå när man har synpunkter på dem som tränar för mycket, som jag gjorde i min Affärsvärlden-krönika för fyra veckor sedan. Ett par trötta ben och ojämn mark på löprundan var allt som krävdes för att jag skulle snubbla mitt i fallet och vrida om fotleden. Nu sitter jag med benet högt och hjärnan dimmig av smärtstillande.

Inget allvarligt. Men väldigt frustrerande. Inte minst för att kalendern är bokad med jobb som måste planeras om de närmaste veckorna. Att gå på kryckor och bara ett ben passar dåligt med längre resor. Lägg därtill ett antal olika vårdbesök utspridda på olika dagar.

Ligger kontoret i en annan stad än hemmet och därmed hemlandstinget blir det extra krångligt. Addera osäkerhet och olika bud kring om benet ska opereras eller inte. Och samtal och ovisshet som tar tid, kraft och fokus. Allt detta mitt i en ovanligt intensiv arbetsfas där deadlines inte låter sig flyttas.

I stressen tvingar jag mig själv att se något positivt i det hela. För en som i normalfallet reser runt i landet och talar, diskuterar och analyserar det svenska välfärdssystemet är det nyttigt med att inta patientperspektivet en stund. Vad är det som är viktigt egentligen i mötet med vården?

Den svenska vården rankas internationellt högt. Senast häromveckan publicerade SKL en jämförelse. Sverige kommer ut som etta bland 13 EU-länder med välutvecklad hälso- och sjukvård.

Överlevnad efter hjärtinfarkt, stroke, bröstcancer eller ändtarmscancer är exempel på faktorer som vägs in i ett index som ger Sverige förstaplatsen. Den svenska vården är dessutom resurseffektiv. Kostnaden är låg i förhållande kvaliteten. Inte ens väntetiderna som brukar vara vår akilleshäl i internationella jämförelser visar sig vara så farligt långa. SKL rankar Sverige som fyra.

All anledning att vara stolt. Eller?

Nja. Överlevnad efter allvarliga diagnoser är förstås viktigt. Liksom andra medicinska resultat. Men de är långt ifrån det enda som avgör hur patienten upplever vården. Och för just patientupplevelse brukar Sverige dessvärre få lägre betyg. Sådana index bygger på en rad faktorer bortom överlevnad.

Hur samspelar de olika vårdgivarna? Hur många instanser måste man besöka? Hur många gånger dra samma historia? Får man samma besked? Kort och gott – hur sammanhållen är vårdkedjan? Detta är viktigt redan vid ett enkelt benbrott som innebär besök hos två tre vårdinstanser. Men desto viktigare blir det för alla med långvarig, kronisk sjukdom. Där summeras antalet instanser lätt till tiotals.

Livskvaliteten består också av att man kan kombinera sitt arbete och övriga liv med vårdbesöken. En fotledsoperation som sker upp till tre veckor efter olyckan må vara helt okomplicerat utifrån ett medicinskt perspektiv. Men det innebär att läkningen också skjuts upp med tre veckor. Och i väntan på att få det slutgiltiga beskedet om operation står jobbet liksom mycket annan planering på vänt.

Jag menar att vi behöver inta ett betydligt vassare patientperspektiv i den svenska vården. På riktigt. Det har jag sagt förut, men den brutna fotleden gör mig än mer övertygad. Vårdpersonalen som möter patienten ska ha stora öron för att lyssna in vad personen berättar om sin upplevelse och sin ohälsa. Och så måste chefer och ansvariga politiker som fattar beslut om hur vården ska styras och organiseras skaffa sig en djup förståelse för hur patienten upplever mötet. Det sker bäst genom att både första linjens medarbetare och patienter involveras i besluten. Varför inte ha en patientrepresentant i sjukhusets ledningsgrupp? Och fasta strukturer för hur medarbetare kan ge förbättringsförslag?

Personcentrering, brukar man prata om. Värdebaserad vård är ett annat, näraliggande begrepp. Men för att ge ett enkelt och handfast råd till alla som arbetar i vården:

”Gå i patientens skor genom vårdsystemet och notera vad du ser. Fatta kloka beslut därefter.”

Fristående rådgivare och docent i nationalekonomi med lång erfarenhet av forskning och ledarskap i offentlig sektor.

Patienten ur fokus

Nio av tio svenskar tycker att det är viktigt att få möjlighet att berätta för vårdpersonalen hur man själv upplever sin situation. Detta enligt SOM-institutets senaste undersökning. Men fler än var fjärde svarar att de har haft små eller inga möjligheter att medverka i planeringen. Nästan lika många svarar att de inte får den information som behövs för att delta i beslut om sin egen vård eller behandling.