Välviljan slår tillbaka

Goda intentioner inte är någon garanti för en positiv utveckling, varken i Piteå eller annanstans. De kan faktiskt leda åt rakt motsatt håll.
I Piteå kan företag, organisationer och föreningar bli ”mångfaldsdiplomerade”. Foto: Mats Svenfelt Pixabay

Under en webbsänd gala den 24 oktober i år utropade Piteå kommun sig själv till en MR-kommun, där MR står för mänskliga rättigheter. Piteå är inte först med detta påhitt. I Sverige gjorde Lunds kommun detta redan 2018. Ett antal städer i världen säger sig vara ”Human Rights Cities”, exempelvis Montreal i Kanada och Wien i Österrike.

För Piteå kommun är detta en avsiktsförklaring, att de tänker jobba ännu mer med mänskliga rättigheter. På hemsidan möts man av färgglada bilder och glada människor i enlighet med deras slogan ”Ett Piteå för alla”. De vill entusiasmera och inspirera andra att satsa på inkludering och mångfald. I Piteå kan företag, organisationer och föreningar bli ”mångfaldsdiplomerade”. De får då en stämpel, äran, och får synas på kommunens hemsida.

Att både kommun och deras diplomerade företag med flera i och med detta får fina påfågelsfjädrar att visa upp sig med är uppenbart. Men vad är det egentligen för problem man vill lösa med det här? Och är detta verkligen lösningen?

Mats Alvesson, professor på Lunds universitet, skriver i sin bok ”Extra Allt – När samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka” om något han kallar för Bumerangeffekten. Den handlar om att när man tillämpar i grunden välvilliga principer och synsätt på ett ogenomtänkt och överdrivet sätt, så kan de slå över i sin motsats. Ett exempel på fenomenet är vår tids identitetspolitik och antirasism.

Den som förr i tiden höll på att peka på personers hudfärg ansågs vara en skum extremist, någon slags övervintrad rasbiolog. Idag ses beteendet att dela in människor efter hudfärg och räkna dem, istället vara progressivt och bra. Uppropet på Sveriges Radio nyligen och den efterföljande diskussionen är ett exempel på detta. Fördomar och diskriminering mellan olika grupper ökar när individer delas upp i hudfärgskollektiv – precis det som antirasismen sade sig arbeta mot.

Innebörden av ordet demokrati har på ett liknande sätt glidit över i sin motsats. Förut innebar ordet att olika åsikter fanns sida vid sida och uppmuntrades. Genom olikheterna, samtal och debatt utvecklades samhället och genom att rösta på olika alternativ fick folkets uppfattning genomslag. Idag sätts etiketten demokrati på åsikter som anses korrekta och på en politisk ledning som driver dem. Om åsikterna möter kritik stämplas kritiken som odemokratisk och de ” krafter” som står för den ska bekämpas av alla som är anständiga. Den finaste demokratin idag är den där alla tycker lika.

Från början var mänskliga rättigheterna ett skydd för individen mot ett totalitärt eller förtryckande styre. Det handlade om rätt till frihet, liv, att få kunna skapa sig en egen tillvaro och om att få slippa förtryck. Idag används begreppet alltmer som beteckning på en viss slags politik. En generös migrationspolitik beskrivs som mänskliga rättigheter. Likaså andra slags gruppfördelar, ofta om att offentliga resurser ska bekosta viss verksamhet som gynnar en viss grupp.

Ett av Piteå kommuns högsta mål är att kommunen ”präglas av en samhällsgemenskap med mångfald som grund”. Denna målsättning väcker frågan om vad en kommun är och ska syssla med. Att en kommun ska bemöta sina invånare på ett rättvist och likvärdigt sätt är självklart. Men är det kommunens roll att sätta mål för, lägga sig i, mellanmänskliga förehavanden i hela samhället? Människor tycker olika om vad mångfald betyder, om det är positivt eller inte i ett sammanhang, samt om vad det är som bygger gemenskap. Enligt den frihet som vi borde ha utifrån de mänskliga rättigheterna, ska vi få tycka som vi vill.

Vad de mänskliga rättigheterna egentligen innebär blir inte tydligt förrän de tillämpas i konkreta fall. I verkligheten finns alltid olika typer av målkonflikter. Värderingar, åsikter och mål krockar med varandra. I varje fall kommer någon att få sista ordet. Frågan är vem/vilka.

I höstens budgetproposition har regeringen avsatt 25 miljoner kronor till att inrätta en institution för mänskliga rättigheter, som ska ha till uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Exakt vilken form den ska ha är inte klart ännu, men det finns en uppenbar risk att detta blir ännu en ideologispridande, politiserad institution som ska uppfostra folket och köra över demokratiskt tagna beslut.

En tro att ett antal visionära principer på något magiskt sätt kan lösa problem mellan människor, är rent utav farlig. När det samhällsförbättrande arbetet lyfts alltför högt, upp till ett abstrakt idéplan, kommer också lösningen att hamna där. Framgången kommer att mätas i hur många som omfamnar teserna och den rätta läran. Om några är emot eller protesterar så blir det mer värdegrundslära, till ännu högre kostnader. Detta leder osvikligt åt det totalitära hållet. Då har även de mänskliga rättigheterna slagit över i sin motsats.

Att vi ännu inte har fred på jorden och utrotat fattigdomen beror inte på att det saknas välvilja, utan på att vår värld har begränsningar. Människan har vissa egenskaper och individer tycker och prioriterar olika. Det finns inget objektivt rätt. Således finns det heller inga genvägar, hur mycket man än försöker genom att haussa vackra ord och visioner.

Bumerangeffekten må vara nyformulerad av professor Alvesson, men fenomenet är inte nytt. Historien visar att goda intentioner inte är någon garanti för en positiv utveckling, varken i Piteå eller annanstans. De kan faktiskt leda åt rakt motsatt håll.

Josefin Utas är Slöseriombudsman hos Skattebetalarna. Hon har sysslat med opinionsbildning och samhällsdebatt de senaste 10 åren.



    Annonstorget Premium i samarbete med King Street Media Annonsera här