Ju mindre politik desto bättre

Ett lands konstitution är en underskattad markör för hur landets välstånd kommer att utvecklas. Och ju mindre ingripande regeringen är, desto bättre tycks det gå för landet.
James Madison, John Jay och Alexander Hamilton formulerade USA:s konstitution.
James Madison, John Jay och Alexander Hamilton formulerade USA:s konstitution.

Ni har alla hört det. Hur kan det komma sig att schweizerfrancen mer än sjufaldigats i värde mot den svenska kronan sedan 1970? Sverige och Schweiz är demokratier med liknande näringslivsstruktur, bägge länderna är och har varit neutrala genom två världskrig och har en liknande befolkningsstorlek. Därtill borde ju Sverige ha ett försteg med sina enorma naturtillgångar.

Ändå har Sverige halkat efter på nästan alla parametrar man kan komma på.

Låt oss anta att ett lands utveckling är funktionen av politiska beslut och därmed dess politiska system. Det politiska systemet vilar i sin tur på landets konstitution (i Sverige regeringsformen). Låt oss, som man ju gärna gör, börja med att fundera lite allmänt i konstitutionella frågor.

USA:s konstitution anses fortfarande vara en de bästa och mest tåliga som tagits fram. Ett bra bevis för det är att landets institutioner klarade av de fyra åren med Donald Trump utan större problem.

Konstitutionen, främst formulerad av James Madison, Alexander Hamilton och John Jay i slutet av 1700-talet, bygger på klassisk Montesquieusk maktdelning: Lagstiftande, dömande och verkställande makt. Syftet var att systemet skulle bli så trögt som möjligt så att ingen despot (med tidens kungar som varnande exempel) skulle kunna missbruka sin ställning. Dubbla kammare i kongressen, en stark högsta domstol och presidentveton i olika frågor såg till att skapa rejält med ”checks- and balances” eller om man så vill, stoppklossar.

Extrema åsikter kan bromsas

Ett annat syfte med detta för Madisons del (i motsats till Hamiltons) var också att slå vakt om staternas rättigheter visavi den federala centralmakten, en fråga som är ständigt aktuell både i dagens USA (där vi för närvarande ser en kraftig återgång till den stora staten) liksom visavi överstatliga organisationer som EU.

Tågräls i schweiziska alperna.
Schweiz skyndar långsamt i politiska processer och landet går i de flesta avseenden som på räls jämfört med Sverige. oto: Piotr Guzik, Unsplash

Tröghet i det politiska systemet har fördelen att det gör förutsättningarna förutsägbara för såväl befolkning, företag som myndigheter. Extrema åsikter i olika frågor kan bromsas vilket också ökar den folkliga förankringen eftersom politiker generellt tenderar att vara mer förändringsbenägna än befolkningen i stort.

Så hur fungerar grundlagarna i Sverige? Vi hade ett tvåkammarsystem fram till 1971 då vi övergick till enkammarsystem. Detta skedde på de borgerliga partiernas initiativ eftersom första kammarens ledamöter tillsattes direkt av kommuner och landsting. Detta hade historiskt gynnat Socialdemokraterna som på den tiden var starka ute i landet.

I Sverige kan i stort sett alla frågor utom grundlagsrelaterade sådana beslutas med enkel majoritet i riksdagen. Denna mycket friktionsfria ordning innebär att även de mest disparata idéer snabbt kan genomföras och sedan avskaffas så fort majoriteten förändras. I kombination med en tilltagande oförmåga till blocköverskridande lösningar skapar det just den svårförutsägbarhet som är dålig både för företagande och myndighetsutövning och i förlängningen därmed även för landet.

Och säg till exempel att ett litet parti med extrema åsikter är en förutsättning för att ett stort parti utan några särskilda åsikter (annat än att regera) ska komma till makten. Då får det lilla partiet plötsligt en enorm hävstång på sitt marginella mandat. Därtill har man från den verkställande makten (regeringen) alltmer börjat sätta sig över den dömande/lagstiftande makten (till exempel i form av det ofta överkörda lagrådet). En mycket oroväckande utveckling.

I vissa länder har man tidvis ingen regering alls: Belgien saknade regering i nästan två år, Italien styrdes under en period av en expertregering (vilket fick Italienarna att fråga sig vilken typ av regering de haft innan) och Sverige hade under hösten 2018 S/MP som expeditionsministär (vilket säkert S måste tyckt var ganska skönt).

Och så till det mycket intressanta och framgångsrika exemplet Schweiz.

Schweiz tillämpar ”Zauberformel”

Sedan 1959 tillämpar man för sin regeringsbildning Zauberformel (”den magiska formeln”) som lyder 2-2-2-1. Den innebär att regeringen/förbundsrådet består av två ledamöter från de tre största partierna och en ledamot från det fjärde största partiet. En samlingsregering kort sagt. Ordföranden i regeringen (presidenten) byts varje år enligt ett rullande schema.

Schweiz Sverige
Arbetslöshet 5,0% 8,9%
BNP USD/Capita 68 300 54 900
Skattetryck 27,9% 43,9%
Jämställdhet (max 100) 85 88
Lyckoindex (max 10) 7,57 7,36
(Källor: OECD, Globalis)

Regeringen strävar hela tiden att lägga fram förslag som samtliga medlemmar är överens om. Detta sätter effektivt stopp för de tokroligaste förslagen. En permanent samlingsregering alltså som inte behöver sälja ut familjesilvret och familjemedlemmarna i en regeringsbildningsprocess.

Men vem är i opposition mot en samlingsregering? Jo folket. När ett lagförslag klubbats i riksdagen har vem som helst 90 dagar på sig att samla ihop 50 000 namnunderskrifter mot förslaget, vilket ofta sker. Då måste en folkomröstning hållas, en slags direktdemokrati om man så vill. Utfallet i omröstningen är bindande.

Det välkänt låga skatteuttaget innebär också att politikernas utrymme ytterligare beskärs liksom att centralmaktens mandat är mycket beskuret av delstaterna (kantonerna), regeringen hanterar i första hand ut- och inrikes säkerhet, utrikespolitik och kommunikationer.

Det finns säkert de som vill framhålla att Schweiz gått långsamt fram i olika frågor. Men på i stort sett alla sätt man kan mäta har man som land lyckats bättre än Sverige. Och trots att politikerna har mycket mindre pengar att tillgå är Schweiz befolkning lyckligare än vad vi är (enligt World Happiness Index)!

Så vilka slutsatser kan man dra? Till att börja med att ett extremt friktionslöst politiskt system som det svenska inte bara går i otakt med mycket av det som väljarna önskar men också, som nämnts, skapar väldigt svårförutsägbara förutsättningar för alla som verkar i landet. Därtill blir det oftast dyrt eftersom regeringsbildningen slutar med att alla får igenom sina utgifter men ingen talar om besparingar. Istället får man lösa sin inbördes generositet med skattehöjningar.

Sveriges långa historia av social ingenjörskonst har lett till en stark tro bland svenska politiker att statlig intervention i folkets liv är av godo. Slutsatsen av ovan är dock den motsatta: Ju mindre aktiva politiker desto bättre.

Staffan Salén är företagare och VD för Salénia AB.