Vänsterpartiet appellerar till välutbildade med dåligt samvete

Det är näst intill omöjligt för någon utan eftergymnasial utbildning att förstå Vänsterpartiets partiprogram.

”Jag har aldrig röstat”.

Jag tittar förvånat upp från min kaffekopp och tittar åt min gästs håll. Han står i blåbyxor på balkongen och penslar bekymmerslöst ytterligare ett lager vit färg på fönsterkarmen. Håret är tunt och blont, och under vardera öga har mörka ringar satt spår i det annars muntra ansiktet. ”Eller jo, en gång i EU-valet. Och så den gången vi skulle rösta om euron” fortsätter han. Han kan inte vara äldre än 35 år. ”Varför inte?” frågar jag så avslappnat jag förmår. Då mitt eget politiska ”uppvaknande” började i mellanstadiet och bekantskapskretsen sedan dess bestått av likasinnade unga politiskt intellektuella med oförstörd tro på att vi kommer kunna rädda världen var hans uppenbarelse ovanlig – och mycket intressant.

Han rycker på axlarna. ”För det spelar ingen roll vad man röstar på. Alla lovar att de ska ändra på allt, sedan händer inget ändå”. Jag tar en klunk kaffe. Hans kopp står orörd. ”Vad skulle du ändra på, om du fick bestämma då?” frågar jag. Han funderar en stund medan han åter doppar penseln i färgburken. ”Sverigepartiet sa en bra sak på TV. Noll kronor i skatt för pensionärer”.

…Sverigepartiet? ”Menar du Sverigedemokraterna?” frågar jag.

”Ja, så heter de. Han med brunt hår och glasögon. Han sa också att man ska få del av välfärden allt eftersom man jobbar, det tycker jag är bra. Jag tror han är deras ordförande.”

”…Jimmie Åkesson?”

”Ja, han ja. Skulle jag få bestämma ska vården, polisen, lärarna och brandmännen tjäna mest. De med handikappade barn ska få ordentligt med pengar. Sänkt skatt med 1500 i månaden. Jag fattar faktiskt inte varför man bara inte kan ha 25 % skatt på allt. Ingen deg, inget kneg”.

Jag sitter helt förstummad. Jag har en målare i mitt hem som föreslår plattskatt år 2020. Hur har vänstern inte lyckats plocka upp honom?

Enligt Novus tjänar 28 % av Vänsterpartiets väljare över 600 000 kronor per år. Det är en siffra som överstiger Socialdemokraterna (24 %), Miljöpartiet (25 %) och Sverigedemokraterna (25 %). Majoriteten av partiets väljare kommer också från storstäder (44 %) och större städer (24 %). Den största delen av deras väljare är unga, och de viktigaste politiska frågorna är miljö och jämställdhet.  I kampen om bruksortsväljarna står partiet långt från Socialdemokraterna och inte minst Sverigedemokraterna, som hämtar över hälften av sina väljare på landsbygden.

Enligt Novus samlade statistik är alltså den typiska vänsterpartiväljaren år 2020 en ung kvinnlig storstadsbo med medelhög inkomst som vill rädda miljön och läsa feministisk litteratur. Med andra ord, en person som står långt ifrån vad Vänsterpartiet själva skulle definiera som ”arbetarklassen” och – inte minst – mannen bakom den torkande färgen på mina fönster.

Sveriges kommunistiska parti, som Vänsterpartiet då hette, var en del av den kommunistiska internationalen fram till år 1943. När CH Hermansson tog över partiledarrollen 1964 distanserades partiet från Sovjetunionen något, bland annat genom att 1967 byta namn till ”Vänsterpartiet kommunisterna”. Ändock klirrade det fortfarande till i partikassan med jämna mellanrum genom bidrag från de sovjetiska kamraterna. Efter realsocialismens kollaps i Öst ströks slutligen kommunismen ur partinamnet, och det som idag är känt som Vänsterpartiet rasade till 4,5% av rösterna.

Vad som hänt därefter har trogna marxister i klagande artiklar i flertalet socialistiska tidskrifter som Proletären, Flamman och Katalys kallat för ett svek mot arbetarklassen. Kompromisser åt höger och fluffiga omformuleringar av det tidigare radikala partiprogrammet tas inte sällan upp som exempel. I ett samhälle där klyftorna ökar går det inte att ta miste på vänsterpartisternas frustration över att arbetarklassen på bruksorterna hellre lägger sin röst på Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna än på ”riktig” omfördelningspolitik. Den förväntade massiva tillströmningen av socialdemokrater till partiet som vill ha denna ”riktiga” vänsterpolitik efter Januariavtalet har uteblivit.  Vänsterpartisterna får helt enkelt inte ihop ekvationen och tillsatte därför 2010 en ”Framtidskommission” med uppdraget att formulera en strategi för partiets inriktning och politiska utveckling de kommande 10 åren.

Resultatet? Att försöka baka ihop det marxistiska, postkoloniala och politiskt korrekta i en och samma sats. Läs uttalandet från kommissionens sammankallande Ida Gabrielson så sent som i våras: ”Manliga bilförare på landsbygden är absolut inga fiender till Vänsterpartiet, de ska vara medlemmar. Samtidigt ska vi givetvis stå upp för mänskliga rättigheter.”

Manliga bilförare på landsbygden vill dock inte vara vänsterpartister, av den enkla anledningen att arbetarklassen på bruksorterna och Vänsterpartiet inte längre talar samma språk. Det är näst intill omöjligt för någon utan en eftergymnasial utbildning eller någon typ av skolning i postkolonial teori att förstå Vänsterpartiets partiprogram. Socialism har ingen egentlig koppling till de postmateriella frågor om identitet och feminism som Vänsterpartiet utformar en så stor del av sitt politiska budskap på. Därmed blir också partiets väljare den grupp i samhället med starkt socialt, ekonomiskt och inte minst kulturellt kapital som har medlen, utbildningen men framförallt privilegiet att kunna lägga tid på att oroa sig för och diskutera postmateriella frågor.

Med andra ord, Vänsterpartiet lyckas bättre med den utbildade unga innerstadsbon som har dåligt samvete över sin livsstil och tror att en röst på Vänsterpartiet kommer göra kapitalismens ansikte lite snällare. Den som vet vad IA+ i ”HBTQIA+” står för – och det är inte målaren i mitt vardagsrum.

Dana Pourkomeylian är opinionsbildare som regelbundet medverkar i Kvartal och Dagens Juridik samt skriver ledare för Liberala Nyhetsbyrån. Hon arbetar som jurist på en advokatbyrå i Stockholm.

    Annonstorget Premium i samarbete med King Street Media Annonsera här