Vi måste stå bakom Ukraina – som står framför oss

I lördags, den 24 februari, var det två år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina inleddes. Det är ett krig som, i mindre omfattning, redan pågått i tio år då annekteringen av Krim påbörjades år 2014. Experter talar om att det skulle kunna pågå i ytterligare tio år. Allt beror på ukrainarnas, och i förlängningen omvärldens, uthållighet, enighet och solidaritet.

Ryssland, som visserligen inbillade sig att kriget skulle vara över på 72 timmar, har ställt om till krigsekonomi och tycks vara beredda att fortsätta på den inslagna vägen med utnötning av det ukrainska offret som huvudmetod. Huruvida det är en framgångsrik strategi eller ej beror på hur mycket omvärlden är beredd att investera. Ty så länge Ryssland utan dubier offrar sina unga mäns liv och den egna befolkningens ekonomiska framtid har de ett övertag – oavsett vår moraliska överlägsenhet.

Hur det slutar i Ukraina har därför stor betydelse också för resten av Europas framtid. Det är av denna anledning som trycket inom, och utom, den europeiska unionen nu är större än på årtionden. Det som började som en union för att säkra freden mellan de europeiska länderna behöver nu utvecklas till en union som kan freda sig mot yttre fiender. EU utmanas i grunden, eftersom unionens kärnuppdrag lagts på entreprenad. Europas oberoende har urholkats av vårt beroende av rysk energi, amerikansk försvarsvilja, kinesiska gruvor och ett turkiskt gränsskydd mot migrantströmmar.

NatoKrönika

Satsa på försvaret – det kommer hjälpa en ekonomi med pyspunka

EU behöver formulera en strategi för energiförsörjningen. Centraleuropas beroende av gas från Ryssland när kriget bröt ut visade att enskilda länders prekära situation – att vara beroende av en skurkstat – kan spilla över på hela unionen och hota möjligheten till snabba beslut och handlingskraft.

Politik för vackert väder

Det finns därför anledning att ifrågasätta den politik som EU:s medlemsländer medvetet fört som resulterat i ett så sårbart läge – och inte upprepa misstagen framgent. Vi trodde vi levde i fredens tid, dessvärre talar allt mer för att vi, åter, går in i krigets tidsålder. De senaste 30 årens nedrustning i Europa, utifrån idéen om att USA sköter vår säkerhet om freden sedan andra världskriget skulle utmanas åter, var en felkalkylering. Vi har, med andra ord, fört en politik för vackert väder. När regnet nu kommer riskerar vi att stå utan (kärnvapen)paraply.

Rysslands krig mot Ukraina måste därför tjäna som en väckarklocka. EU kan inte vara beroende av andra för sin energiförsörjning och Europa måste klara av att försvara sig militärt, oberoende av den amerikanska välviljan för stunden.

Just försvarsförmågan har de senaste veckorna aktualiserats än mer med utspel i den amerikanska presidentvalrörelsen. I Nato finns kraften och förmågan att agera samfällt om ett medlemsland attackeras militärt varför det är viktigt att det europeiska benet i Nato förstärks betydligt.

Frågan är var Europa står utan ett försvarsvilligt USA? Kommer lördagens manifestationer för Ukrainas sak när kriget nu går in på sitt tredje år, liksom vårt försvarsmateriel, humanitära och ekonomiska stöd att räcka i längden?

Eller kommer kriget att komma till en punkt när den fria världen behöver ta initiativet för att få slut på den ryska aggressionen – trots de svåra avvägningar som jag i denna tidning formulerade i krigets inledande fas? Hur vinner man ett krig mot en part som är medveten om vår fruktan för eskalering, men som har eskalering som sitt huvudmål?

EU måste klara sig utan USA

Slutsatsen är, för det fall att USA fortsätter att vända sig bort från världsarenan, att EU måste klara av att agera samfällt och med kraft vid kriser och krig i vårt närområde. Europa behöver ett ökat samarbete för att stärka vår försvarsförmåga, försvarsmobilitet och försvarsindustri.

I dagsläget är det enbart Frankrike och Storbritannien som har tillgång till kärnvapen i Europa vilket lett till att frågan kommit att diskuteras i allt fler europeiska länder, däribland Tyskland. Relevant i sammanhanget, apropå efterklokhetens obarmhärtighet, är Ukrainas beslut att skrota sina kärnvapen i utbyte mot amerikanska säkerhetslöften på 1990-talet.

Det är givetvis en otäck utveckling att ens behöva tänka denna tanke. Men givet premisserna – att vi nästgårds har en aggressiv, revanschistisk, lättkränkt diktatur som mördar oppositionella krafter, som är utrustat med kärnvapen, som inte drar sig för att invadera fredliga grannländer och som styrs av paranoida före detta KBG-agenter med storhetsvansinne samtidigt som signalerna från Trump antyder ett potentiellt tillbakadragande – är det en nödvändighet.

Ukraina försvarar oss

Det får nämligen inte råda några som helst tvivel gentemot Putin att Ryssland inte har något att vinna på att fortsätta på den inslagna vägen. I praktiken handlar det om att ha en militär beredskap som fungerar avskräckande på fienden, vilket i sig endast kan uppnås genom att höja tröskeln för fiendens aggression.

Att vi kan unna oss att stå bakom Ukraina beror på att Ukraina står framför oss i detta krig. När Ukraina försvarar sina gränser, mot en stat som ignorerar andra suveräna staters legitima anspråk på sina gränser, försvarar landet också vår rätt till vårt territorium och våra västerländska, demokratiska värderingar. Ukrainas män strider för sina, och alla våra barns, fred och frihet i detta nu. Det är detta som ytterst står på spel.

Alice Teodorescu Måwe, förstanamn på KD:s EU-vallista och opinionsbildare