Krönika Svensk politik
Alice Teodorescu: Hur hade vi velat att omvärlden agerat om Sverige invaderats?
Föreställ dig att ena dagen gå på bio och avsluta kvällen över en god bit mat, med vännerna som du inte sett på länge. Eller att du ligger i din säng, varm i själen, efter det uppsluppna födelsedagskalas som du just diskat champagneglasen efter. Eller din förväntan inför en resa som du just bokat inför sommaren. Kanske ska du snart gifta dig, ta studenten, få ett efterlängtat barn. Kanske har du just blivit friskförklarad efter en lång tids sjukdom, kanske ska du just få flytta in i den nya lägenheten som du sparat pengar till. Kanske är du förälskad, kanske har du just blivit dumpad.
Föreställ dig en helt vanlig dag, i ditt helt vanliga liv. Ett liv som över en natt, bokstavligen, bombas till intet. Hur du tvingas lämna alla du har, allt du har – antingen för att fly eller för att stanna kvar när de andra ger sig av. Föreställ dig att du är barnet som vinkar, som just slitits loss ur din pappas famn. Föreställ dig att du är pappan som står på den överfulla perrongen när tåget lämnar med dina små, förtvivlade barn, din gamla sjuka mamma och din skärrade hustru. Du står kvar, för att du inte har något val.
Det kunde ha varit du, kunde ha varit vi. Det kan bli vi om vi inget gör.
Svenska intressen först
”Som statsminister är min första och sista fråga inför varje beslut: Vad är bäst för Sveriges säkerhet? Min slutsats är att svensk säkerhet tjänas bäst av att vi hjälper Ukraina att försvara sig. Deras försvar av sina gränser är ett försvar av alla länders gränder och av det skydd som folkrätten ger alla världens länder.”
Det stämmer, som statsminister Magdalena Andersson (S) konstaterade i sitt tal till nationen. Hennes och regeringens främsta uppgift är att säkra svensk säkerhet, det utgör tveklöst kärnan i statens uppdrag. Men ju längre krigets fasor tillåts fortgå, ju fler människor som dödas och skadas, ju fler som tvingas på flykt, ju fler städer som demoleras till grunden – desto svårare blir det att till stor del basera handlingskalkylen utifrån vad som gynnar eller missgynnar enskilda länder eller väst.
Ivar Arpi: Ukrainakriget är bara början – nu är det bråttom för svenska försvaret
Ekonomiska sanktioner, vapen, diplomati och hjälpsändningar med förnödenheter gör viss skillnad, enighet och motstånd likaså. Men vad gör det med oss – och med de krigsdrabbade ukrainarna – att världen från soffan i realtid scrollar sig igenom terrorn mot civilbefolkningen utan att gå in militärt och få ett slut på kriget?
Balansgången är givetvis delikat och minsta lilla felbedömning eller misstag förenad med potentiellt katastrofala konsekvenser. Putins kärnvapenhot är ingen liten sak. Men frågan är vad som krävs för att den fria världen ska ingripa, sätta hårt mot hårt (bortsett från en rysk attack mot ett Nato-land), trots den uppenbara risken för att därigenom eskalera situationen?
Det vill säga, finns det någon våldsnivå när våra egna intressen blir sekundära och ukrainarnas liv blir det primära? När ”den goda saken”, när det moraliska ansvaret för oskyldiga medmänniskors liv, tvingar oss att agera trots de uppenbara riskerna och kostnaderna för oss? Hur hade vi velat att omvärlden hade agerat om det var det blågula icke-Nato-landet Sverige som ryssarna hade invaderat och aspirerat på att tillintetgöra? Hade vi nöjt oss med sakernas tillstånd, funnit oss i vårt öde?
Mycket värre innan det blir bättre
Mycket tyder på att kriget inte fortlöper enligt Kremls plan. Att situationen blir alltmer desperat också för den ryska krigsmakten, att de ryska soldaternas krigsvilja överskattats och ukrainarnas motstånd underskattats. Att sanktionerna slår så hårt mot den ryska ekonomin att det blir kännbart för det kuvade ryska folket som kanske slutligen reser sig mot sin diktator. Men även om Ukrainakriget blir början på slutet för Putineran långsiktigt och även om Ryssland drivs till ruinens brant, lär historiens dom bli hård.
De ryska aggressionerna som tidigare skedde mot Georgien, liksom annekteringen av Krim, skedde inte i ett vakuum. Tvärtom var de en genomtänkt del av den plan som med nuvarande krig enbart fortskrider och expanderar. Världen agerade inte tillräckligt resolut då och finner sig nu i en än värre situation av rädsla för vad Putin härnäst ska göra. Vilka suveräna demokratier står näst på tur? Baltikum, Sverige och Finland?
Västvärldens militära avvaktan är givetvis rationell men också farlig. Riskerna, liksom konsekvenserna, kan bli förödande hur vi än gör. Så länge som västvärldens rädsla för Putin är större än Putins rädsla för västvärlden så kan Ryssland mer eller mindre obehindrat fortsätta att agera på det aggressiva och hotfulla sätt som landet gör. Det försätter västvärlden i allmänhet och i synnerhet länder som Sverige, som av oförklarliga skäl fortsatt väljer att stå utanför Nato, i ett latent undantagstillstånd. Rädslan mer än den suveräna beslutsrätten avgör hur vi förhåller oss till vår omvärld.
Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter hos Academedia, skriver för Afv som fristående borgerlig skribent.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor
