Går vi mot vinter i välfärdsstaten?

Den svenska tillväxten är alarmerande låg. Näst lägst per capita i hela EU 2017, vilket bland andra nationalekonomen John Hassler påpekat. Trenden har kunnat skönjas i flera år.

Välfärden går på kryckor. I vården är personalbristen påtaglig och skolan dras med enorma kvalitetsproblem. Grupperna med störst behov av välfärdstjänster – de unga och de gamla – växer snabbt relativt oss i arbetsför ålder. Om personaltätheten i välfärdssektorn ska tryggas, beräknas kommunsektorn äta upp merparten av sysselsättningsökningen fram till år 2025. Givet den låga produktivitetsutvecklingen i ekonomin frågar man sig: Mäktar den privata sektorn betala kalaset?

Genom de nyanlända? ”Nyanländas etablering går allt bättre”, skröt ju Arbetsförmedlingen före valet. Men i en färsk rapport framkommer att endast drygt 5 procent av de nyanländas sysselsättning består av reguljära jobb. ”Etableringen” består framför allt av de så kallade extratjänsterna, vilka är 100-procentigt subventionerade och kostar mångmiljardbelopp.

Detta ”glömde” myndigheten berätta om före 9 september, vilket föranlett S-märkte ledarskribenten Widar Andersson att tala om ”fake news”, i en artikel i Arbetsmarknadsnytt.

”Vi ser dessvärre en utveckling där stat och myndigheter försöker ge en falsk bild av att den svenska integrationen går bra, medan siffrorna alltmer pekar i motsatt riktning.”

Vilseledande på samma område är även den i valrörelsen aldrig genomskådade myten, att Sverige stramat åt invandringen till EU:s miniminivå. Upprepad för övrigt av Jan Björklund i Agenda den 11 november:

”Sverige har ju redan EU:s miniminivå på flyktingpolitik. Ska man gå lägre så måste man lämna EU:s regelverk.”

Det må vara korrekt rent juridiskt, men ger inte en rättvisande bild av svensk invandring. I själva verket har vi EU:s högsta per capita-invandring av människor med flyktingliknande skäl och deras anhöriga.

Svåra samhällsproblem kombinerade med förnekelsetendenser bådar inte gott inför nästa lågkonjunktur. Börjar försörjningsstöd och arbetslöshetsersättningar dra iväg, ja, då räcker inte tillväxtzonerna för att hålla Malmö och glesbygden under armarna.

Och när krubban är tom, bits hästarna.

En annan påfrestning är det skuggsamhälle som håller på att växa fram.

Anders Ygeman sa för några år sedan att 80 000 personer som fått avslag på sin asylansökan skulle lämna Sverige. Årstakten ligger på ett par tusen.

Ytterligare en bild av växande laglöshet ges i Nationella Trygghetsundersökningen. Senare års explosiva ökning av sexuella övergrepp fortsätter. Och att polisen tappat greppet om vissa förorter är väl belyst.

Vill man ytterligare förstöra sin nattsömn rekommenderas boken Digital libido av Alexander Bard och Jan Söderqvist, i vilken de tar upp en existentiell fördelningskonflikt: den om livsmening.

Bard och Söderqvist förutspår en framtid där en brokig skara män hamnar i existentiellt bakvatten. Utan kvinnor, utan att vara behövda. Då kommer inte bara islamisten utan också hipstern att tillverka bomber.

Landet står nu utan politisk ledning i vårt egentillverkade Game of Thrones. Annie Lööf må tro att hon är drakarnas moder,Daenerys Targaryen, och Stefan Löfven att han är småfolkets härförare, outsidern Jon Snow.

Men oavsett vem som till sist hamnar på tronen, har vi rätt att kräva en nykter, uppdaterad och sanningssökande samhällsanalys. Utan skönmålning. Annars blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att komma till rätta med problemen.

Att höger/vänsterskalan ofta fördunklar mer än den upplyser är uppenbart. Ett exempel: det anses vara vänster att vilja ha stor invandring. Men invandringen driver ojämlikhet och det är inte vänster.

Och ta välfärdens finansiering. Kan kvaliteten upprätthållas utan avgiftsfinansiering? Kan jämlikheten bevaras med avgifter?

Ett vuxet politiskt samtal känns viktigare än på länge. Det är allvar nu.

Winter is coming.

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Individens ansvar

Jag misstänker att Game of Thrones popularitet till någon del har att göra med att serien gestaltar samhällets tribalisering. Våldsorgierna och maktspelet i The Seven Kingdoms speglar den identitetspolitiska utveckling – såväl synliggjord som förstärkt av sociala medier – där grupp hetsas mot grupp i ett oförsonligt nollsummespel, och där statusen som offer har blivit högsta valuta. Men motkrafterna börjar träda fram på arenan. Som Jordan Peterson: den vuxne i rummet som pratar om individens eget ansvar.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.