Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Säg inte nej – säg kanske kanske kanske

2018-04-18 10:00

I snart åtta år har Sverige styrts av flerpartiregeringar i minoritet. Olof Ruin har en gång konstaterat att det är den sämsta av regeringsbildningar. Ett effektivt regerande kräver beslutskraft. I en flerpartiregering minskar kraften av att man måste förhandla mellan de partier som sitter i regeringen. I en minoritetsregering försvagas man av förhandlingar i riksdagen.

En flerpartiregering i minoritet försvagas dubbelt – av förhandlingar internt och i riksdagen. Sämre kan det knappast bli. Att döma av 2010-talet hittills är det lätt att ge Ruin rätt.

Inför rädslan för misstroendeförklaringar och KU-prickar har de nuvarande regeringspartierna snubblat nedåt i Maslows politiska behovstrappa. Fokus har legat på de fysiska överlevnadsbehoven – undvik misstag, håll till varje pris ihop regeringen och reagera på väljarnas för stunden prioriterade frågor med tweets, posts och insta-bilder.

Självförverkligandet – framtidsdiskussion, egen utveckling och stora reformer – har fått stå tillbaka. 2010-talets reformlista – det femte jobbskatteavdraget, justeringen av överskottsmålet och återställandet av a-kassan – kommer inte att gå till den historien som modig och nytänkande.

Nyligen publicerades 2017 års Chapel Hills Expert Survey (CHES) som sedan 1999 har följt de europeiska partiernas positioner på den traditionella höger-vänster-skalan och på skalan mellan det modernistiska och traditionalistiska (mer vetenskapligt GAL-TAN: Grön-Alternativ-Liberal mot Traditionell-Auktoritär-Nationalistisk).

Studien ger varje parti en kliniskt ren position i rutnätet mellan de två dimensionerna. Plötsligt kan man räkna ut avstånden mellan partierna – och därigenom mäta vilka samarbeten som ger bäst förutsättningar för partierna att genomföra sina vallöften, hålla ihop i regering och ligga i rimlig samklang med de egna väljarna.

Diagrammet förklarar svårigheterna att hitta regeringsalternativ. På höger/vänster-skalan ligger allianspartierna och SD alla mycket nära varandra, och skulle med dagens opinionsmätningar få 60 % av rösterna. Men på traditionalism/modernism-skalan ligger C och L betydligt närmare MP och V än KD och SD.

Sett till båda dimensionerna är cirkeln som omsluter de modernistiska vänsterpartierna S, V och MP lika stor som den runt de traditionalistiska högerpartierna M, KD och SD. Men inget av de alternativen ser ut att få majoritet.

Alliansen kräver en större cirkel, och får inte heller majoritet. Men de har kunnat samarbeta tidigare, så vi kan ta avståndet mellan de partierna som en uppskattning på hur långt isär partier kan vara utan att göra samarbete omöjligt.

Alliansens cirkel omsluter tre potentiellt starka regeringar. S tillsammans med den del av alliansen som ser ut att komma in i riksdagen, M, L och C, skulle få över 60 procent. En bred vänster/mitten-koalition med V, MP, S, L och C skulle nå runt 55 procent. Dessutom ryms SD, KD, M och L som, om alla kommer in i riksdagen, ligger nära 50 procent.

Självklart är det här ett förenklat sätt att analysera politik. Men poängen är att CHES visar att det går att bryta 2010-talets passivitet. Det finns alternativ vid sidan av enpartiregeringar som möjliggör ett kraftfullt regerande trots den parlamentariska situationen – om lite prestige och historiska låsningar läggs åt sidan.

Ska de möjligheterna förverkligas så måste ambitionerna höjas. I dagens snabbt föränderliga värld duger det inte med en regering som bara precis kan tolereras av en passiv majoritet i riksdagen.

Att nå en kraftfull regering måste bli målet – för politiska analyser, spelteoretiska diskussioner och interna partistrategier. Ett första led är att kräva av partierna att de inte stänger fler dörrar för samarbete efter valet än de öppnar. I stället för nej måste partiledarna börja säga kanske, kanske, kanske.

Vd för Yrkesakademin, tidigare valledare för S och statssekreterare under Göran Persson.

Inget att vara rädd för

Extra val kan vara bra. Om riksdagen röstar nej till regeringsförslag fyra gånger så blir det automatiskt extra val. Jag håller inte med dem som säger att det vore en katastrof. Jag ser hellre att man röstar igen än att partierna av ängslighet accepterar en svag regering. Även om ett extra val kanske inte skulle ändra valresultatet markant så skulle det göra tydligt för alla att det behövs nytänkande. Kanske är det nödvändigt för att prestigen ska kastas bort och en stark majoritetsregering kunna bildas.

Jan Larsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet