Från satir till sans

Låtom oss backa bandet fem år och låtsas att det är våren 2013. Xi Jinping utses till president i Kina. Franciskus blir påve. Prinsessan Madeleine gifter sig med en invandrare. Danmark vinner Eurovisionen i Malmö. Candy Crush Saga blir Facebooks mest spelade spel. EU skickar ett räddningspaket på 10 miljarder euro till Cypern.

Business as usual.

Låtom oss nu tänka tanken att en thriller­författare med dragning åt satir sätter sig ner för att spåna om framtiden. Han skissar följande scenario:

Ryssland kommer att angripa en granne militärt och svälja de godaste bitarna av territoriet, utan att någon blir särskilt uppbragd. Stärkta av framgången avgör ryssarna inbördeskriget i ett arabland som amerikanerna lämnat åt sitt öde.

Rysk påverkan hjälper USA att välja en narcissistisk skämtfigur till president och Storbritannien att – utan plan B – lämna EU. Världens öde avgörs på Twitter.

Kina framstår plötsligt som långsiktigt och rationellt jämfört med en västvärld i politisk upplösning. Nato-länderna Polen och Ungern spolar demokratin och satsar på auktoritärt styre. Turkiet håller Europa som gisslan genom att vrida på kranen för migranter, med påföljd att Sverige drabbas av flyktingchock.

Den svenska vänsterregeringen stänger gränserna över en natt, men struntar i jobbiga strukturreformer som skulle underlätta arbete och integration. I stället satsar Socialdemokraterna på att utrota privata välfärdsföretag.

Moderaterna ber tusen gånger om ursäkt för sina öppna hjärtan och försöker konkurrera ut Sverigedemokraterna med hårda tag mot tiggare och flyktingar. Inrikesdebatten siktar in sig på böneutrop, slöjor, terrorism, näthat och svenska värderingar. Statsministern konstaterar dagligen att det mesta är ”oacceptabelt”, inklusive hans egen politik. Oppositionens mest profilerade företrädare är en hånfull twittrare som till sist twittrar så effektivt i Rysslands intresse att han blir förbjuden att twittra.

Låtom oss nu gissa hur många guldstjärnor denna vildsinta satir skulle få, av fem möjliga, från bokköparna på Adlibris.

En halv? ”Så himla overkligt!!!”

Vår stackars satirförfattare blir sågad i recensionerna och kallas till Babel för roast. Där förklarar han stammande hur han fått sin sjuka idé:

”Jo, alltså, det finns nåt som heter Psychometric Centre vid universitetet i Cambridge. Deras banbrytande forskning visar att sociala medier kan användas för att analysera och manipulera miljarder människors innersta. Nu när Facebook börsnoterats kommer alla spärrar att släppa och …”

Mannen blir förstås utskrattad. Men som ni vet har denna galenskap verkligen inträffat, och mer därtill. Det känns inte alls 2013 längre – utan 1913. Det känns som Europas sista sommar.

Detta är ett krisläge. Inte ekonomiskt eller socialt – nästan vilken parameter man än tittar på har svenska folket aldrig haft det bättre – men politiskt och mentalt.

Samhällskollapsen är än så länge mera känsla än fakta, men känslor tenderar att bli själv­uppfyllande. Således är det angeläget att ha någon i kontrolltornet. Någon som tar tag i verklighetens problem i stället för att maxa följare och likes. Någon med muskler till reformer, kompromisser, konsolidering, kärva besked.

Den svenska valrörelsen 2018 ser ut att leverera motsatsen: politiskt trams och parlamentarisk osäkerhet. Om det fanns vuxna i rummet skulle de öppna för den självklara lösningen i kristider.

Socialdemokrater och moderater måste vara beredda att regera ihop. Moget.

Diktatorernas era

Xi Jinping får mandat på livstid. Vladimir Putin kröns för en tredje sexårsperiod med 75 procent av ”rösterna”. Egyptens al-Sisi kröns med nästan 100 procent trots en ekonomi i koma. Turkiets Erdogan bedriver erövringskrig i Syrien. Diktatorerna har inte haft sådant flyt sedan 1930-talet.