Så ska det röstas

Som alla vet är Sverige världens mest extrema land. Följdriktigt gäller detta också politiken.

Våra riksdagspartier är exceptionellt många, och vi är ovanligt benägna att välja minoritetsregeringar. Bägge dessa tendenser borde undergräva den verkställande makten, men tvärtom fungerar den bäst i världen sett till uppfyllnad av vallöften och flera andra kriterier.

En förklaring till paradoxen är svenskarnas benägenhet att rösta likadant i val efter val. Hälften ändrar sig inte. Än viktigare är förstås kompromiss- och konsensuskulturen, numera huvudlöst utskälld som ”åsiktskorridor”.

Ett annat blågult särdrag är bristande respekt för valhemligheten. Få svenskar hymlar om vad de röstar på. Alltså plockas valsedlar öppet. Eventuell sekretess blir individens ansvar, inte systemets.

Å ena sidan bekräftar detta fenomen vår ut­studerade individualism. Vi tar helt enkelt för givet att ingen familj, patriark, arbetsgivare, fackförening eller överhet lägger sig i våra partipreferenser. Å andra sidan röstar många i grupp och som social markör, högst kollektivistiskt.

I normala länder är valhemligheten ett krav på väljaren, inte ett erbjudande. Syftet är att skydda valets integritet snarare än medborgarens privata sfär. I Sverige har vi inget att dölja, och firar gärna orgier i ytterligheter.

Nåväl, mycket talar nu för att vi håller på att bli ett land som alla andra. Det kan betyda en stökig regeringsbildning 2018, vilket vi knappt haft sedan 1920-talet. Så vem sjutton ska man rösta på, för att få en duglig regering och slå vakt om det bästa i svensk tradition?

Jag kastar valhemligheten över bord och rannsakar minnet. Så här har jag själv röstat och resonerat genom åren:

1979. Folkpartiet. Alla andra på gymnasiet gillade Muf eller kommunistiska sekter. Jag gillade Ola Ullsten.

 1982. Miljöpartiet. Ung, arg och fixerad vid hot som kärnvapenkrig, ozonhål, försurning och skogsdöd (som löste sig).

 1985. Miljöpartiet. Fortfarande ung, lite mindre arg, men vem kunde motstå en underdog som bara fått 1,65 procent av rösterna?

1988. Moderaterna. Frihet och mark­nads­- eko­nomi var goda idéer efter Sveriges överdos av socialism. Och så var man yuppie.

1991. Folkpartiet. Den stora skattereformen korrigerade ett sjukt system och banade väg för vågen av andra reformer. Liberalerna tog mest ansvar.

 1994. Socialdemokraterna. Budgeten skulle saneras efter 90-talskrisen. De borgerliga var för glada i kombinationen skattesänkningar och utgiftsökningar, saknade muskler när det gällde.

 1998. Krist­demo­kraterna. När Alf Svensson blev gammal blev han snäll.

 2002. Folkpartiet. Göran Persson var en genialisk politiker för sin tid, men vid det här laget hade man tröttnat på maktfullkomlig­heten (S).

 2006. Centern. Maud Olofsson blev inte den vassaste kolgruvsborren i näringsministerlådan, men Allians-seansen hemma i hennes (symboliska) badtunna förnyade svensk politik.

 2010. Moderaterna. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är det närmaste Tony Blair och Gordon Brown vi kommit i Sverige.

 2014. Socialdemokraterna. När Alliansen var rökt blev det läge att satsa på S-majoritet för att begränsa extremisters inflytande. Det hjälpte inte.

Var finns linjen och ryggraden här? undrar ni möjligen.

Kanske har jag trott på balanserande krafter och pragmatisk problemlösning. Och så gillar man ju att sätta sig på tvären, fast i mitten liksom.

Vem förtjänar då ens röst i år? Gör som ni vill. De långa stråken i svensk samhällsutveckling är märkligt oberoende av vem som regerar. Viktigast är inte vilket parti du röstar på, utan att du röstar. Låt oss slå rekordet på 91,8 procents valdeltagande från 1976. Ynkliga 85,8 procent 2014 nådde inte upp till vår extrema standard.

Farväl till vapnen

Jemen är vår tids största humanitära katastrof, sorgligt lite uppmärksammat i Sverige. Vi säljer hellre vapen till dem som krigar där. Gör som Norge, inför embargo.